"Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: 'Lasarus, vår vän, har somnat in, men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.'" "Vår vän Lasarus sover." Hur rörande är inte orden! Hur fulla av sympati! Tankarna på de faror som deras Mästare var på väg att utsätta sig för genom att gå till Jerusalem, hade kommit apostlarna att nästan glömma den drabbade familjen i Betania. Men det hade inte Jesus. Apostlarna kände tillrättavisningen. De hade blivit besvikna över att Jesus inte hade svarat mera direkt på budskapet. De hade frestats att tro att han inte älskade Lasarus och hans systrar lika ömt som de hade trott att han gjorde. I så fall skulle han ju ha skyndat tillbaka tillsammans med den som kom med beskedet. Men orden "vår vän Lasarus sover", väckte riktiga känslor i deras sinnen. De var övertygade om att Jesus inte hade glömt sin lidande vän.