Att Jesus dröjde med att komma till Lasarus, var en barmhärtighetens avsikt för dem som inte hade tagit emot honom. Han dröjde för att han, genom att uppväcka Lasarus från de döda, skulle kunna ge sitt hårdnackade, otroende folk ytterligare ett bevis för, att han verkligen var "uppståndelsen och livet". Han var obenägen att ge upp allt hopp för folket, detta arma, vilsegångna får, som Israels hus var. Han sörjde djupt över deras obotfärdighet. I sin nåd ville han ge dem ytterligare ett bevis på, att han var återuppbyggaren, den ende som kunde föra liv och odödlighet fram i ljuset. Detta skulle bli ett bevis som prästerna inte skulle kunna misstolka. Detta var anledningen till att han dröjde med att gå till Betania. Detta framstående underverk att uppväcka Lasarus var att sätta Guds sigill på sitt arbete och på sina anspråk på gudomligt ursprung.