Men det var inte bara på grund av sin medkänsla med Maria och Marta som Jesus grät. Hans tårar var ett uttryck för den sorg som var lika mycket högre än mänsklig sorg som himmelen är högre än jorden. Jesus grät inte över Lasarus, eftersom han stod i begrepp att kalla honom ut ur graven. Han grät därför att många av dem som nu sörjde över Lasarus, snart skulle lägga planer för att döda honom som är uppståndelsen och livet. Men hur omöjligt var det inte för de otroende judarna att rätt tolka hans tårar. Några som inte kunde se någonting annat än de yttre omständigheterna i scenen framför honom som orsak till hans sorg, sade mjukt: "Se, huru kär han hade honom!" Andra som försökte ingjuta otro i deras sinnen som var närvarande, sade hånfullt: "Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon ock hava så gjort att denne icke hade dött?" Om det stod i Jesu makt att rädda Lasarus, varför tillät han honom då att dö.