Hans liv hade varit ett liv under förföljelse och förhånande. Han fördrevs från Betlehem av en avundsjuk konung, förkastades av sitt eget folk i Nasaret, dömdes till döden utan anledning i Jerusalem. Nu fann han tillsammans med några få trofasta efterföljare en tillfällig tillflyktsort i en främmande stad. Han som alltid blivit djupt rörd över människors olycka, som botat de sjuka, som gett de blinda deras syn och de döva deras hörsel och de stumma förmågan att tala, som hade gett de hungriga mat och tröstat de sörjande, drevs nu bort ifrån det folk som han hade arbetat för att frälsa. Han som vandrat på de rullande vågorna och som med ett ord hejdat deras vredgade dån, han som hade drivit ut onda andar vilka under flykten erkänt honom vara Guds Son, han som avbröt de dödas sömn och som kommit tusenden att hänfört lyssna till hans kloka ord, kunde inte längre nå deras sinnen som var förblindade av fördomar och hat och som hårdnackat förkastade ljuset.