Långt senare, när apostlarna hade förts in i gemenskap med Kristus på grund av gemenskap i hans lidanden, uppenbarade Jesus för Johannes vilka villkoren är för hög ställning i hans rike. "Den som vinner seger", sade Jesus, "honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron." "Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall skriva på honom min Guds namn . . . och mitt eget nya namn." – Upp. 3:21, 12. Aposteln Paulus skrev också: "Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på 'den dagen'." – 2 Tim. 4:6-8. Den som kommer att stå närmast Jesus kommer att vara den som på jorden mer än någon annan har tillgodogjort sig hans anda av självuppoffrande kärlek. Denna kärlek "förhäver sig icke, den uppblåses icke . . . den söker icke sitt, den förtörnas icke, och den hyser icke agg för en oförrätts skull". (1 Kor. 13: 4, 5.) Denna kärlek kommer att påverka efterföljarna på samma sätt som den påverkade deras Herre att ge allt, att leva och arbeta och offra även intill döden för att rädda mänskligheten. Denna anda var den som kom till uttryck i Paulus' liv. Han sade: "Ty att leva, det är för mig Kristus." Hans liv uppenbarade Kristus för människorna. "Och att dö, det är för mig en vinning." Det är en vinning för Kristus. Döden själv skulle bevisa hans nåds kraft och samla människor till honom. "Kristus . . . skall av mig med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske genom liv eller genom död." – Fil. 1 :21, 20.