Den välluktande smörjelsen som Maria hade tänkt smörja Frälsarens döda kropp med, lät hon honom få del av medan han ännu levde. Vid begravningen kunde dess doft bara ha genomträngt graven. Nu gladde den hans sinne med en försäkran om hennes tro och kärlek. Josef från Arimatea och Nikodemus erbjöd inte Jesus sin kärleksgåva medan han ännu levde. Med bittra tårar kom de med sina dyrbara kryddor till hans kalla och omedvetna kropp. Kvinnorna som bar sina kryddor till graven fann att de hade kommit i onödan, eftersom han redan hade uppstått. Men Maria som visade Frälsaren sin kärlek medan han ännu kunde uppfatta hennes tillgivenhet, smorde honom till hans begravning. Och då han gick in i sin stora prövnings mörker, förde han med sig minnet av denna handling som en pant på den kärlek som hans återlösta skulle visa i all evighet.