Alla dessa uttalanden av Jesus var betydelsefulla och skulle göra sig märkbara i ständigt ökande utsträckning efter hans korsfästelse och himmelsfärd. Många som spänt hade väntat på resultatet av Jesu fråga och som slutligen skulle bli hans efterföljare, kände sig för första gången dragna till honom denna händelserika dag. Det som hade hänt på templets förgård skulle aldrig utplånas ur deras sinnen. Motsättningen mellan Jesus och översteprästen, då de samtalade med var andra, var påtaglig. Templets stolte, andlige dignitär var klädd I en praktfull och dyrbar dräkt. På huvudet hade han en gnistrande tiara. Hans hållning var majestätisk, hans hår och hans långa böljande skägg var silvervitt av ålder. Hans uppträdande ingöt en respektfylld fruktan hos åskådarna. Framför denna vördnadsbjudande personlighet stod himmelens Majestät utan prydnader eller annan yttre ståt. Hans kläder bar märken efter resan, hans ansikte var blekt och präglades av tålmodig sorg. Ändå uttryckte det en värdighet och en välvilja som utgjorde en egendomlig kontrast till översteprästens stolta, självmedvetna och vredgade attityd. Många av dem som var vittnen till Jesu ord och handlingar i templet kom från den dagen att inom sig betrakta honom som en Guds profet. Men efterhand som folkstämningen vände sig till Jesu favör, tilltog prästernas hat mot honom. Den klokhet som gjorde att han undkom de snaror som lades ut för honom, blev ytterligare ett bevis för hans gudom och gav deras vrede ny näring.