Den sista dag då Jesus undervisade i templet hade nu kommit. I de stora skaror som hade samlats i Jerusalem hade allas uppmärksamhet varit riktad mot honom. Folket hade fyllt templets förgårdar och följt med i den strid som hade pågått. De hade begärligt uppfångat allt det som Jesus hade sagt. Aldrig tidigare hade man bevittnat en sådan scen. Där stod den unge galilén utan någon jordisk ryktbarhet och utan några kungliga utmärkelsetecken. Runt honom fanns präster i dyrbara kläder, rådsherrar i ämbetsdräkt och med kännetecken på hög samhällsställning och skriftlärde som bar på Skriftrullar, till vilka de ofta hänvisade. Jesus stod lugnt framför dem med en konungs värdighet. Liksom en som var beklädd med auktoritet ifrån himmelen betraktade han oförskräckt sina motståndare, som hade förkastat och föraktat hans lära och som nu törstade efter hans liv. Många av dem hade angripit honom, men deras planer på att snärja honom och få honom fälld hade varit förgäves. Anklagelse efter anklagelse hade han bemött. Han hade framhållit den rena, klara sanningen i motsats till prästernas och fariséernas mörker och villfarelse. Han hade visat dessa ledare deras verkliga tillstånd. Han hade klargjort den vedergällning som skulle bli den säkra följden, om de hårdnackat fortsatte med sina onda gärningar. Troget hade han förkunnat varningarna. Men det återstod ännu ett uppdrag för Jesus. Det fanns ytterligare en uppgift som måste utföras.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 23; Markusevangeliet 12:41-44; Lukasevangeliet 20:45-47; 21:1-4.