Att offentligt ge bevis för sin fromhet var deras ständiga mål. Ingenting betraktades som för heligt för att befrämja detta. Till Moses hade Gud sagt om sina bud: "Du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna." – 5 Mos. 6:8. Dessa ord har en djup innebörd. När man mediterar över Guds ord och lever efter det, kommer hela människan att bli förädlad. Med rättfärdiga och barmhärtiga gärningar kommer händerna liksom ett sigill att uppenbara principerna i Guds lag. De kommer att hållas rena från mutor och från allt som är fördärvat och bedrägligt. De kommer att vara sysselsatta med kärleksfulla och medkännande handlingar. Blicken som är riktad mot ett ädelt syfte kommer att bli klar och sann. Det uttrycksfulla ansiktet och den talande blicken kommer att vittna om den obefläckade karaktären hos dem som älskar och ärar Guds ord. Men för de judars vidkommande som levde på Jesu tid, var detta dolt. Den befallning som hade getts till Moses förvanskades till ett påbud om att man skulle bära med sig Skrifternas påbud. De skrevs därför på pergamentremsor och fästes på ett iögonfallande sätt på huvudet eller runt handlederna. Men det gjorde ju inte att Guds lag fick starkare fäste i sinne och själ. Dessa pergamentremsor användes bara som kännetecken för att väcka uppmärksamhet. Man trodde att det gav dem som bar dem en prägel av gudsfruktan, som skulle väcka aktning hos folket. Jesus riktade ett slag mot dessa tomma anspråk: