Tidpunkten för Jesu förhärligande hade kommit. Han stod nu i korsets skugga. Grekernas begäran visade honom, att det offer som han var på väg att frambära, skulle föra många söner och döttrar till Gud. Han visste att grekerna snart skulle få se honom i ett läge som de inte då kunde drömma om. De skulle få se honom föras fram vid sidan av Barabbas, en rånare och mördare, som blev vald att friges i stället för Guds Son. De skulle få höra folket, inspirerade av prästerna och rådsherrarna, göra sitt val. Och på frågan: "Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?" skulle svaret bli: "Låt korsfästa honom!" (Matt. 27:22.) Genom att åstadkomma denna försoning för människornas synder visade Jesus att hans rike skulle bli fullkomnat och komma att omfatta hela världen. Han skulle komma att arbeta som Återuppbyggaren. Hans Ande skulle bli rådande. Under ett ögonblick såg han in i framtiden och hörde röster från alla delar av världen förkunna: "Se, Guds lamm, som borttager världens synd!" – Joh. 1:29. I dessa främlingar såg han ett löfte om en stor skörd, när barriärerna mellan judar och icke-judar skulle komma att brytas ned och alla nationer, folkslag och språkområden skulle få lyssna till frälsningens budskap. Denna förväntan, sammanfattningen av hans förhoppningar, uttrycks i orden: "Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas." Men det sätt på vilket detta förhärligande måste ske lämnade aldrig Jesu tankar. De icke-judiska folkens insamlande skulle följa efter hans förestående död. Bara genom hans död kunde världen bli frälst. Liksom ett vetekorn, måste Guds Son läggas i jorden och dö, bli begravd och dold för allas blickar. Men han skulle uppstå till liv igen.