Grekernas begäran, som lät ana de icke-judiska folkens församlande, kom hela Jesu uppdrag att träda i förgrunden i hans tankar. Återlösningens verk framstod för honom från den tid då planen lades i himmelen och till den död som nu var nära förestående. Ett mystiskt moln tycktes omsluta Guds Son. Dess mörker uppfattades av dem som fanns i hans närhet. Han satt försjunken i tankar. Stillheten bröts till slut av hans sorgmodiga röst: "Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund." I sin förkänsla hade Jesus redan börjat dricka den bittra kalken. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka från den övergivenhetens stund då han, av allt att döma, också skulle bli övergiven av Gud, då alla skulle se honom "hemsökt, tuktad av Gud och pinad". Han ryggade tillbaka för att offentligt blottsällas, från att bli behandlad som den värste av brottslingar, från en skamfull och vanhedrande död. En föraning om kampen med mörkrets makter, en känsla av den fruktansvärda bördan av mänsklighetens synder och av Faderns vrede, som följd av synden, kom Jesu medvetande att svikta, och en dödens blekhet spred sig över hans ansikte.