På Jesu tid ansåg man att det samhälle eller den stad som inte sörjde för de ungas religionsundervisning stod under Guds förbannelse. Men undervisningen hade blivit en formsak. Traditionerna hade i stor utsträckning trängt undan Skrifterna. Sann undervisning skulle leda ungdomen till att "söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna finna honom". (Apg. 17:27.) Men de judiska lärarna ägnade sig åt ceremoniella angelägenheter. Sinnet fylldes med kunskap som var värdelös för eleven och som inte skulle bli godkänd i den himmelska högre skolan. Den erfarenhet man vinner genom att personligen ta emot Guds ord hade inte någon plats i undervisningssystemet. Eleverna var upptagna av en rutin av yttre detaljer och fann inte någon tid till stilla umgänge med Gud. De hörde inte hans röst tala till sitt sinne. I sitt letande efter kunskap, vände de sig bort från honom som är visdomens källa. De stora och betydelsefulla uppgifterna i Guds tjänst blev försummade. Lagens grundprinciper fördunklades. Det som betraktades som den högsta utbildning, blev det största hindret för verklig utveckling. Rabbinernas undervisning verkade förlamande på ungdomens begåvning. Den gjorde de ungas sinnen förkrympta och inskränkta.