Till de rika har Gud gett välstånd, för att de skulle kunna hjälpa och trösta hans lidande barn. Men alltför ofta har de visat sig likgiltiga inför andras nöd. De känner sig överlägsna sina fattigare bröder. De ställer sig inte i de fattigas ställe. De förstår inte de fattigas frestelser och kamp. Barmhärtigheten dör i deras sinnen. I dyrbara bostäder och glittrande kyrkor utestänger de sig från de fattiga. De medel som Gud har gett dem för att hjälpa de behövande med, använder de till att göda sitt eget övermod och sin själviskhet. De fattiga berövas dagligen den undervisning de skulle få om det som Gud gör av godhet och välvilja. Han har skapat rikliga förutsättningar för att de skulle kunna få del av livets nödtorft. De tvingas uppleva den fattigdom som gör livet trångt. Ofta frestas de att bli avundsjuka, missunnsamma och fyllda av onda tankar. De som inte själva har varit drabbade av brist, behandlar alltför ofta de behövande på ett hånfullt sätt och kommer dem att känna att de betraktas som fattighjon.