Vid tiden för befrielsen från Egypten åt Israels folk påskmåltiden stående med ytterkläderna på och med stav i hand, färdiga för utvandringen. Det sätt på vilket de firade denna förordning överensstämde med det läge i vilket de befann sig, eftersom de just då skulle drivas ut ur egyptiernas land och börja en plågsam och farlig resa genom öknen. Men på Jesu tid hade förhållandena förändrats. De som det nu gällde, skulle inte kastas ut ur ett främmande land utan uppehålla sig i sitt eget land. I överensstämmelse med den vila som hade getts dem, intog folket nu påskmåltiden liggande. Kuddar lades ut runt bordet och på dessa låg gästerna vilande på den vänstra armen och med den högra handen fri att användas då de åt. I denna ställning kunde en gäst lägga sitt huvud på dens bröst som låg närmast bakom honom. Och fötterna som vilade på kuddens ytterkant kunde tvättas av någon som gick runt bordet utanför gästerna.