Människan längtar efter sympati under lidande. Denna längtan kände Jesus i själva djupet av sitt väsen. I sin yttersta själsångest kommer han till sina apostlar med en brinnande önskan att få höra något tröstens ord från dem, som han så ofta hade välsignat och tröstat och som han hade skyddat i sorg och nöd. Han som alltid hade haft medkännande ord att säga till dem, led nu en övermänsklig ångest. Han längtade efter att få veta att de bad för honom och för sig själva. Hur mörk föreföll inte syndens ondska. Fruktansvärd var frestelsen att låta mänskligheten bära följderna av sin egen skuld, medan han stod oskyldig inför Gud. Kunde han bara veta att hans apostlar förstod och uppskattade hans lidande och offer, skulle han ha blivit styrkt.