Jesus gick bort och sökte sig tillbaka till sin ensliga böneplats. Här föll han omkull, överväldigad av skräck i ett stort mörker. Guds Sons mänskliga gestalt bävade under denna prövande stund. Han bad nu inte för sina lärjungar att de inte skulle förlora sin tro, utan för sin egen frestade, plågade själ. Det fruktansvärda ögonblicket hade kommit – det ögonblick som skulle avgöra världens öde. Mänsklighetens öde darrade i vågskålen. Till och med nu kunde Jesus ha vägrat att dricka den kalk som hade utmätts åt straffskyldiga människor. Det var ännu inte för sent. Han kunde ha torkat bort den blodiga svetten från sin panna och överlämnat mänskligheten åt att omkomma i sin ogudaktighet. Han kunde ha sagt: Låt överträdaren ta straffet för sin synd. Jag vill återvända till min Fader. Skulle Guds Son dricka förödmjukelsens och själsångestens bittra dryck? Skulle den oskyldige lida följderna av syndens förbannelse och därigenom rädda de skyldiga? Orden kom skälvande från Jesus: "Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja."