Jesus hade allvarligt samtalat med apostlarna och undervisat dem, men då han närmade sig Getsemane blev han egendomligt tyst. Han hade ofta besökt denna plats för att meditera och bedja, men aldrig tidigare hade hans sinne varit så fullt av sorg som under denna sista natt i själskval. Under hela sitt liv på jorden hade han vandrat i ljuset av Guds närvaro. När han befann sig i strid med människor som var inspirerade av själve Satans anda, kunde han säga: "Han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar." – Joh. 8:29. Men nu tycktes han vara utestängd från Guds uppehållande närvaro. Nu räknades han bland överträdarna. Han måste bära den fallna mänsklighetens skuld. På honom som inte visste av synd, måste alla våra missgärningar läggas. Så fruktansvärd ser synden ut för honom och så stor är tyngden av den skuld han måste bära, att han frestas att frukta för att den för all framtid skall utestänga honom från Faderns kärlek. I känslan av hur fruktansvärd Guds vrede är mot överträdelsen, utbrister han: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds."