Under det att de närmade sig Getsemane örtagård hade apostlarna lagt märke till den förändring som inträtt hos Mästaren. Aldrig tidigare hade de sett honom så fullständigt bedrövad och tyst. Efter hand som han fortsatte, blev denna egendomliga bedrövelse djupare och djupare. De vågade emellertid inte fråga honom om orsaken. Han vacklade, som om han var på väg att falla. Då de kom fram till örtagården, såg apostlarna sig ängsligt omkring efter den plats dit deras Mästare brukade dra sig tillbaka och där han skulle kunna få vila sig. Varje steg han nu tog, krävde stor ansträngning. Han stönade högt, som om han led under trycket av en fruktansvärd börda. Två gånger stödde hans följeslagare honom får att han inte skulle falla till marken.