Han lät sig gripas
Apostlarna hade trott att Mästaren inte skulle låta sig gripas. Samma kraft som hade fått pöbelhopen att falla ned som döda kunde ju ha hållit dem förlamade, till dess att Jesus och hans följeslagare hade kommit undan. De kände sig besvikna. De fylldes av vrede, då de såg att man hämtade rep för att binda händerna på honom som de älskade. I vrede drog Petrus obetänksamt sitt svärd och försökte försvara Mästaren, men han lyckades bara hugga örat av översteprästens tjänare. Då Jesus såg vad som hände gjorde han sina händer fria, trots att de romerska soldaterna höll fast dem, och sade: "Låten det gå så långt!" Så rörde han vid det skadade örat som ögonblickligen blev läkt. Därefter sade han till Petrus: "Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?" – En legion i stället för var och en av de tolv apostlarna. Men varför räddar han då inte sig själv? tänkte apostlarna. Som svar på den tanke som de inte hade gett uttryck för, tillfogade Jesus: "Huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?" "Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?"