Förvirring i Rådet
Kaifas märkte det inflytande som gjorde sig gällande och påskyndade förhöret. Jesu fiender befann sig i stor förvirring. De hade föresatt sig att försäkra sig om att han bleve dömd, men hur de skulle kunna uppnå detta, visste de inte. Rådets medlemmar var uppdelade mellan fariséer och sadducéer. Det rådde bitter fiendskap och strid mellan dem. Vissa enskilda, omstridda punkter vågade de inte beröra av fruktan för en strid. Med några få ord kunde Jesus ha satt deras fördomar mot varandra och därigenom avvänt vreden från sig själv. Detta visste Kaifas. Han ville därför undvika varje tillfälle till strid. Det fanns många vittnen närvarande som kunde bevisa att Jesus hade gått hårt fram mot prästerna och de skriftlärde och att han hade kallat dem för hycklare och mördare, men det var inte ändamålsenligt att ta upp sådana vittnesmål. I sina skarpa sammanstötningar med fariséerna hade sadducéerna använt sig av liknande uttalanden om dem. Och sådana vittnesmål skulle inte ha något avgörande inflytande hos romarna, som själva äcklades över fariséernas förmätna anspråk. Det fanns också många som kunde vittna om att Jesus hade ringaktat judarnas traditioner. Han hade uttalat sig respektlöst om många av deras förordningar. Men i fråga om traditionerna stod fariséer och sadducéer i strid med varandra. Inte heller sådana bevis skulle ha något värde inför romarna. Jesu fiender vågade inte anklaga honom för sabbatsbrott, eftersom en undersökning skulle avslöja av vad slag hans verksamhet var. Om hans underverk, då han botat sjuka, skulle komma fram i ljuset, skulle prästernas avsikter omintetgöras.