Judas var högt aktad av apostlarna och hade stort inflytande över dem. Själv hade han höga tankar om sina egna kvalifikationer och menade om sina bröder, att de var honom långt underlägsna i omdöme och skicklighet. De såg inte sina tillfällen, menade han, och utnyttjade inte den fördel som omständigheterna erbjöd. Församlingen skulle aldrig vinna framgång med så kortsynta män som ledare. Petrus var häftig och ville handla utan att tänka sig för. Johannes, som samlade på de sanningar om vilka Jesus undervisade, blev av Judas betraktad som en dålig finansman. Matteus, som i sin utbildning hade fått lära sig noggrannhet i alla avseenden, var väldigt noga med hänsyn till ärlighet. Han tänkte ständigt på de ord Jesus framhöll och blev så upptagen av dem, att man, enligt Judas' uppfattning, inte kunde anförtro krävande och vittomfattande affärsangelägenheter åt honom. Så gick Judas igenom alla apostlarna och smickrade sig med att församlingen ofta skulle komma i förlägenhet och svårigheter, om det inte vore för hans duglighet som ledare. Judas betraktade sig som den skickligaste, den som inte lät sig duperas. Enligt sin egen värdering var han en ära för saken. Som sådan framställde han också alltid sig själv.