En strimma av tröst nådde dock Jesus under hans lidande på korset. Det var den ångerfulle rånarens bön. De båda männen som hade korsfästs tillsammans med Jesus, hade först hånat honom. En av dem blev under hans fortsatta lidande än mer desperat och trotsig. Men så förhöll det sig inte med hans kamrat. Denne var inte någon förhärdad brottsling. Han hade blivit vilseledd av dåligt sällskap, men han var mindre skyldig än många av dem som stod omkring korset och hånade Frälsaren. Han hade sett och hört Jesus och blivit övertygad om riktigheten i hans undervisning. Prästerna och rådsherrarna hade emellertid övertalat honom att vända sig bort ifrån Jesus. Under sina försök att tysta ned sin inre övertygelse hade han gått längre och längre i brottslighet, till dess att han hade arresterats, rannsakats som en brottsling och dömts att dö på korset. Vid domstolen och på vägen till Golgata hade han iakttagit Jesus. Han hade hört Pilatus förklara: "Jag finner honom icke skyldig till något brott." – Joh. 19:4. Han hade lagt märke till hans gudslika medkänsla och hans förlåtande sinne mot dem som plågade honom. När han hängde på korset, såg han många högt uppskattade religiösa fanatiker håna och förlöjliga Jesus. Han såg hur de skakade på sina huvuden. Han hörde hur deras förebrående ord togs upp av hans medbrottsling: "Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss." Bland dem som gick förbi hörde han många försvara Jesus. Han hörde dem upprepa hans ord och berätta om vad han gjort. Han blev övertygad om att Jesus var Messias. Han vände sig till sin medbrottsling och sade: "Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?" Dessa döende rånare hade inte längre något att frukta från människorna. Men en av dem hade blivit övertygad om att det fanns en Gud att frukta, en framtid som kom honom att darra. Och nu närmade sig hans syndbefläckade livs historia sitt slut. "Oss vederfares detta med all rätt", klagade han, "ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort."