Under tiden hade Josef och Maria gripits av stor ängslan och ångest. Vid avresan från Jerusalem hade de förlorat Jesus ur sikte. De visste inte att han stannat kvar. Landet var vid den tiden tätt befolkat, och karavanerna från Galiléen var mycket stora. Det hade rått stor förvirring då de lämnade staden. Under vägen upptog glädjen över att resa i sällskap med vänner och bekanta deras sinnen, så att de inte lade märke till att han saknades förrän det började mörkna. När de stannade för att vila saknade de Jesu uppmärksamma hjälp. Eftersom de trodde att han var med i ressällskapet, hade de inte blivit oroliga. Fastän han var så ung litade de fullkomligt på honom och väntade att han som vanligt skulle visa sig redo att hjälpa dem när de behövde honom. Men nu blev de oroliga. De sökte honom i hela ressällskapet, men förgäves. Med en rysning kom de ihåg hur Herodes hade sökt döda honom i hans späda barndom. Dystra aningar fyllde deras hjärtan. De gjorde sig bittra förebråelser.