Då Jesu uppgift hade gått upp för honom i templet drog han sig undan samvaron med folkmängden. Han ville vända tillbaka från Jerusalem i stillhet tillsammans med dem, som kände till hemligheten i hans liv. Vid påskhögtiden sökte Gud kalla sitt folk bort från deras timliga omsorger och påminna dem om sin underbara gärning, då de befriades från Egypten. Han ville att de i denna händelse skulle se ett löfte om befrielse från synd. Liksom blodet från det slaktade lammet skyddade israeliternas hem, skulle Kristi blod frälsa dem, men frälsningen genom Jesus kunde de bara uppleva, om de i tro gjorde hans liv till sitt eget. I den symboliska gudstjänsten låg det kraft bara så långt som den ledde de tillbedjande till Jesus som deras personlige Frälsare. Gud ville att de skulle bli ledda till att under bön studera och tänka på Kristi uppgift. Men då folkskarorna lämnade Jerusalem lade spänningen inför resan och den sällskapliga samvaron alltför ofta beslag på deras uppmärksamhet. Den gudstjänst de hade bevittnat glömdes bort. Frälsaren kände sig inte dragen till deras sällskap.