Sorg och svikna förhoppningar
Med Jesu död gick apostlarnas hopp om intet. De betraktade hans slutna ögon, det sänkta huvudet, hans hoptovade och blodiga hår, hans genomborrade händer och fötter. Deras ångest var obeskrivlig. In i det allra sista hade de inte trott att han skulle dö. De kunde knappt tro att han verkligen var död. De var överväldigade av sorg. De kunde inte påminna sig hans ord, som hade förutsagt just denna scen. Inte något av det som han hade sagt gav dem någon tröst. De såg bara korset och dess blödande offer. Framtiden såg mörk och hopplös ut. Deras tro på Jesus hade gått om intet men aldrig hade de älskat sin Herre så som nu. Aldrig tidigare hade de haft en sådan känsla av hans betydelse och av sitt behov av hans närvaro.