I begynnelsen hade Fadern och Sonen vilat på sabbaten efter sitt skapelseverk. Då när "himmelen och Jorden" blivit "fullbordade med hela sin härskara" (1 Mos. 2:1), hade Skaparen och alla de himmelska väsendena i glädje betraktat den storslagna scenen, "medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop". (Job 38:7.) Nu vilade Jesus från återlösningsverket, och även om sorg rådde bland dem som älskade honom på jorden, var det glädje i himmelen. För de himmelska väsendenas blick var löftet om framtiden härligt. En återupprättad skapelse, ett återlöst folk som, efter att ha övervunnit synden, aldrig skulle kunna falla på nytt, detta som skulle bli resultatet av Jesu fullbordade uppdrag, kunde Gud och änglarna se. Den dag då Jesus vilade har för alltid knutits till denna scen. "Ostraffliga äro hans gärningar", och "allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen." – 5 Mos. 32:4; Pred. 3:14. Då när "allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun", kommer skapelsens vilodag, den dag då Jesus låg och vilade i Josefs grav, alltjämt att vara en dag av vila och jubel. (Apg. 3:21.) Himmel och jord skall förena sig i lovsång när de frälsta, vilodag efter vilodag, böjer sig i glädjefylld tillbedjan inför Gud och Lammet. (Hes. 66:23.)