Aldrig hade Jesus tilldragit sig mängdens uppmärksamhet så som nu, då han hade lagts i graven. Som de brukade, förde folket sina sjuka och lidande till templets förgårdar och frågade: Vem kan tala om för oss om Jesus från Nasaret? Många hade kommit långt ifrån för att träffa honom, som hade botat de sjuka och uppväckt de döda. Från alla håll hördes ropet: Vi vill träffa Jesus, Botaren. Vid detta tillfälle blev många som ansågs visa tecken på spetälska, undersökta av prästerna. Många måste höra att deras män, hustrur eller barn förklarades vara spetälska och dömdes till att lämna hemmets skydd och sina vänners omsorg och till att hålla främlingar på avstånd med det sorgfyllda ropet: "Oren, oren!" Jesu vänliga händer, som aldrig vägrade att helande beröra de motbjudande spetälska, låg nu korsade på hans bröst. Han som besvarat deras vädjande begäran med de tröstfyllda orden: "Jag vill; bliv ren!" (Matt. 8:3) var nu tyst. Många vände sig till översteprästerna och rådsherrarna för att finna sympati och lindring, men förgäves. De sjuka hade bestämt sig för att de skulle ha den levande Jesus ibland sig igen. Med ihärdig iver frågade de efter honom. De ville inte låta sig avvisas. Men de drevs bort ifrån templets förgårdar. Soldater posterades vid portarna för att hålla tillbaka folkhopen som kom med sina sjuka och döende och krävde att få komma in. De sjuka som kommit för att bli botade av Frälsaren, bröt samman av besvikelse. Gatorna var fulla av sörjande människor. De sjuka dog av brist på Jesu läkande beröring. Läkare rådfrågades förgäves. Ingen skicklighet kunde mäta sig med hans, som låg i Josefs grav.