Melbourne, Australien, den 28. december, 1891.
Strax innan Han lämnade lärjungarna och begav Sig till de himmelska salarna, uppmuntrade Jesus dem med löftet om den Helige Ande. Detta löfte gäller lika väl för oss, som det gällde dem, men hur sällan påminns inte folket om det, och omtalas dess mottagande i församlingen! Som följd av tystnaden om detta synnerligen väsentliga ämne, vilket löfte känner vi då mindre till om dess praktiska utförande, än det rika löftet om den Helige Andes gåva, varigenom verkningskraft skall skänkas åt allt vårt andliga arbete? Löftet om den Helige Ande nämns kanske litet halvhjärtat under våra tal, det berörs tillfälligt, mera är det inte. Vi har uppehållit oss vid profetior, lärosatser har lagts ut; men det centrala för församlingens tillväxt i andlig styrka och verkningsgrad, för att predikan skall vara överbevisande, och själar bli omvända till Gud, har för det mesta förbisetts under förkunnarnas gärning. Detta ämne har åsidosatts, som om det någon gång i framtiden skulle tas under övervägande. Andra välsignelser och förmåner har omtalats för folket, tills en önskan uppstått i församlingen om, att säkra just den välsignelse, som har utlovats av Gud. Men tanken på den Helige Ande har gått ut på, att den gåvan inte är till för församlingen nu, utan att det någon gång i framtiden kommer att bli nödvändigt för församlingen att ta emot den.