Självförnekande uppoffring
Många har på det hela taget befunnit sig för länge i ett sömnigt tillstånd. Samtidigt som några har arbetat intensivt, och har visat outtömlig energi, har andra stått som åskådare, och har varit snara, att fälla kommentarer av kritisk art över metoder och resultat. Det har de varit redo att göra, även om de aldrig har ansträngt tankeförmågan, genom att lägga planer, med vars hjälp värdefulla själar kunde frälsas för Kristus. De är redo, att finna fel hos dem, som gör något. När dessa lata själar vaknar upp och visar något tecken på, att medvetandet håller på att komma tillbaka, blir de besvikna, i fall andra inte med detsamma finner lämpliga arbetsuppgifter åt dem. De blir bestörta över att upptäcka, att arbete inte går (207) att utföra utan flitiga, självförnekande, självkorsfästande ansträngningar. De väntar sig framgång, och tror att de skall nå samma grad av framgång, som apostlarna på Pingstdagen gjorde. Den framgång de ändå skall uppnå, när de går ut i verket, är ödmjukhetens och självförnekelsens offers erfarenhet, som apostlarna vann. När de överbringar lika allvarliga böner från brutna, söndermosade, troende hjärtan, som apostlarna gjorde, då kommer samma dimension av framgång att ledsaga deras satsningar. »Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter »den Helige«: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.« {Jesaja 57:15.} »Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.« {Jesaja 66:2.}