Deras Frälsare hade blivit förkastad och fördömd, samt fastnaglats vid det vanärande korset. De judiska prästerna och myndigheterna hade tillkännagett, i förakt: »’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung. Han må nu stiga ned från korset, så skall vi tro på honom.« {Matteusevangeliet 27:42.} Men detta kors, detta skammens och tortyrens instrument, bragte hopp och frälsning till världen. De troende samlades; deras hopplöshet och medvetenhet om sin hjälplöshet hade lämnat dem. De hade förvandlats till karaktären, och förenats i Kristi kärleks band. Fastän utan rikedom, fastän världen räknade dem som rätt och slätt okunniga fiskare, förvandlades de, genom den Helige Ande, till vittnen för Kristus. Utan jordisk ära eller erkännande, var de trons hjältar. Från deras läppar kom det ord av gudomlig vältalighet och kraft, som ruskade om världen.