Herren har gett varje människa hennes särskilda uppgift, och om Han sätter personer i ansvarsställning, kommer Han att förläna dem Sin Helige Ande, och ge dem kraft till, att uträtta sitt arbete. Men de personer, som kallas att göra långa resor, för att hjälpa andra med tänkande och planläggande, står inte själva nära klokhetens Gud, i fall de sätter lit till sin egen styrka och visdom. Om de inte har varit villiga, att bära Kristi ok, eller lära sig i Hans skola att vara ödmjuka och beskedliga i hjärtat, som Han var; om de inte har lärt sig, att lyfta de bördor, som Gud har gett dem, och följa med, vart än Han leder dem, vilket gott kommer då deras dyra resor att göra? Vad är deras visdom värd? Räknas inte detta hos Gud som dåraktighet?