»Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.« {Jakobsbrevet 1:5.} Barmhärtighet och kärlek samt vishet går att finna hos Gud; men många, som säger sig känna Honom, har vänt sig bort från Den, kring vilken vårt hopp om evigt liv kretsar, och har lärt sig att vara beroende av sina felande och svaga medmänniskor. De blir andligt lemlästade, när de gör detta, för ingen människa är ofelbar, och hennes inflytande kan vara vilseförande. Han, som litar på människor, stöttar sig inte endast mot ett brutet sävrör, och ger Satan tillfälle till att presentera sig, utan han sårar den, som han visar sin tillit; han blir upphöjd i sina egna ögon, och mister insikten om sin egen avhängighet av Gud. Så snart som en man sätts, där Gud skulle vara, mister han sin renhet, kraft och tillit till Guds kraft. Resultatet blir moralisk förvirring, eftersom hans krafter blir ohelgade och trotsiga. Han känner sig kompetent till att döma sina medmänniskor, och han strävar olagligen efter, att bli en gud över dem.