Ingen olycka är så stor, som att bli en falsk guds dyrkare. Ingen människa befinner sig i så jämmerligt mörker, som hon, som har förirrat sig från vägen till himmelen. Det är som om hon blivit förtrollad, för hon har en falsk gud. Att vända denna dyrkan av jordens mänskliga, fallna och fördärvade väsen till dyrkan av den ende sanne Guden, tycks vara en hopplös uppgift. I våra dagar upprepas ständigt Belsassars festmåltid och hans avgudadyrkan; och Belsassars synd återupprepas, när det hjärta, som Gud kräver skall överlåtas åt Honom i ren och helig uppoffring, vänds bort från Honom, för att tillbe ett mänskligt väsen, och läpparna fås till, att åstadkomma prisets och lovsångens ljud, som tillhör Herren, himmelens Gud. När den hängivenhet, som Gud fordrar som Sin egen, i stället riktas mot jordiska ting – en kvinna, en man, eller något världsligt – blir Gud ersatt av det föremål, som fängslar sinnena och hängivenheten. De krafter, som högtidligt tillägnats Gud, inriktas på en människa, som är smittad av synd. Män och kvinnor, som tidigare burit Guds bild, men som farit vilse på grund av olydnad och synd, har Han för avsikt att återupprätta, genom att de blir delaktiga av gudomlig natur och undflyr världens fördärv, som beror på det onda begäret. Och när män och kvinnor satsar sina Gudagivna krafter på oheliga syften, för att lyda sina begär, blir Gud vanärad, och skådespelarna fördärvade.