Men låt ingen tro, att blotta deltagandet på dessa möten är lika med pliktens uppfyllelse. Infinnandet på alla (509) dessa hållna möten skänker inte i sig självt själen någon välsignelse. Det är ingen naturlag, att samtliga deltagare på dessa stormöten eller lokala sammankomster skall erhålla större kraft från himmelen. Förhållandena kan tyckas vara mera gynnsamma för en rik utgjutelse av nådens regn. Men Gud Själv måste påbjuda regnet att falla. Därför bör vi inte vara försumliga i bönen. Vi skall inte lita på försynens vanliga verkande och skickelse. Vi måste be Gud om, att avlägsna sigillet från källsprånget med livets vatten. Och vi måste själva ta emot livets vatten. Låt oss, med förkrossade hjärtan, be, i särlaregnets tid, att nådens regn skall falla över oss. Vid varje möte vi går på, bör våra böner stiga upp, för att Gud i just denna tid skulle förläna värme och väta till våra själar. När vi uppsöker Gud för den Helige Ande, kommer den att i oss förverkliga sinnets saktmod och ödmjukhet, ett medvetet beroende av Gud för det fulländande senregnet. Om vi ber om välsignelsen i tro, skall vi också ta emot den, såsom Gud har lovat.