| Vittnesbörd för Församlingen, Band 1 | tilbake |
Förordet har inte skrivits av Ellen White.
De många upplagor som behövts för att tillgodose en kontinuerlig och ständigt ökande utgivning av Vittnesbörd för Församlingen har nött ut tryckplåtarna. För att möta efterfrågan på dessa böcker som är så viktiga för samfundets väl, har det varit nödvändigt att göra en ny typsättning. Denna upplaga och de följande kommer att tryckas med de nya plåtarna.
Sidnumreringen i denna fjärde upplaga är densamma som använts i tidigare upplagor under så många år. Läsaren kommer att välkomna förteckningen över bibeltexter och den utökade generella innehållsförteckningen som finns i varje band. Dessa har utökats för att stämma överens med den övergripande innehållsförteckningen över Ellen G. Whites skrifter.
Många år har gått sedan dessa budskap skrevs. Eftersom kunskap om omständigheterna och de frågor som var aktuella ofta ger en bättre förståelse av budskapen till församlingen, kommer läsaren att få en kort beskrivning av bakgrunden och den tid som boken omfattar. Några tillägg kommer också att vara till nytta för den läsare som kanske inte är bekant med de omständigheter som krävde råd från Herren. Dessa uttalanden formulerades av förvaltarna av Ellen G. Whites skrifter.
Budskapen i denna nya upplaga, som satts på nytt, upprepas utan ändringar eller redigeringar, med undantag av sådana små korrigeringar som var nödvändiga för att anpassa den nya utgåvan till modern stavning, grammatik och kommatering. Inga tillägg eller uteslutningar har gjorts i texten.
Att de råd som getts i Vittnesbörden och som har gett välsignelse, samt lett och bevarat samfundet, ska fortsätta den tjänst som de tilldelats av Gud i denna nya utgåva är förläggarnas uppriktiga önskan och det önskar även – De första numren av Testimonies utgavs redan cirka sju år efter de minnesvärda ”Sabbatskonferenserna” år 1848, när adventister som trodde på de nyligen återupptäckta sanningarna om sabbaten och helgedomen, lade grunden till de karakteristiska trospunkter som framhålls av Sjundedags Adventistsamfundet. Under dessa få år hade verket på ett märkbart sätt gått framåt. I början fanns det bara tre eller fyra förkunnare, eller ”budbärare” som de då kallade sig själva. De var alla beroende av den inkomst de fick genom fysiskt arbete och frivilliga gåvor från de få troende, som också var fattiga på denna världens ägodelar. Denna början var nästan uteslutande begränsad till staterna i New England.
År 1855, året då den första Testimony-pamfletten gavs ut, fanns ett tjugotal predikanter som förkunnade sabbats- och adventbudskapet. Antalet troende hade vuxit från ett knappt hundratal till nästan tvåtusen.
Förlagsarbetet som påbörjades av pastor White sommaren 1849 i Middletown, Connecticut, hade utförts på olika platser under ogynnsamma förhållanden. År 1855 etablerades det i en egen byggnad i Battle Creek, Michigan.
(6) Den tid som omfattas av de första fjorton Testimonies som nu ingår i band 1, var tretton år. Vi noterar några få av de erfarenheter och förändringar som behandlas i de budskap som framfördes under perioden från 1855 till 1868.
Det första avfallet, då några som tidigare varit trosbröder och som var kända under namnet Messenger-gruppen på grund av deras tidning The Messenger ofTruth, avföll och blev motståndare, medförde sorg och villrådighet. Tidiga råd talar om denna rörelse och förutsåg att den snabbt skulle sluta i förvirring.
Fanatiska rörelser, som tenderade att dra till sig samvetsgranna själar med ogrundat hopp om ”helgelse”, framträdde på olika platser, framför allt i några av de östra staterna och i Wisconsin. I några fall åtföljdes dessa läror av manifestationer av vad som antogs vara ”tungotalets gåva”. Men församlingen fick klar undervisning som räddade saken från sådana villfarelser från fienden.
Tidens gång och det som verkade vara en försening av Kristi återkomst, med många nya människor i församlingen som inte hade varit med i rörelsen 1844 med dess djupa andliga hängivenhet, hade lett till förlust av den första kärleken. Det var en tid med spekulationer i mark och fastigheter, när staterna västerut öppnades för nybyggare, varav somliga var troende från de tättbefolkade östra staterna. Mycket allvarliga varningar och uppmaningar gavs med tanke på den rådande faran att anpassa sig till världen och församlingen kallades till djupare hängivenhet.
Under senare delen av 1856 riktades uppmärksamheten mot ”Laodicea-budskapet” i det tredje kapitlet av Uppenbarelseboken. Tidigare hade man uppfattat att detta råd gällde de adventtroende som inte hade följt det ökade ljus som gavs i den tredje ängelns budskap, och som hade organiserat sig själva i ett annat samfund och bittert motsatt sig sanningen om sabbaten. Nu insåg de att de själva var ”ljumma” och i behov av att lyda råden från det sanna vittnet. I två år eller mer var de troende djupt berörda av detta budskap och de förväntade sig att det skulle leda dem direkt in i den tredje ängelns höga rop. De allvarliga budskapen i The Testimonies som hör ihop med denna rörelse, kan bättre förstås med kännedom om dess bakgrund.
Det var en tid med diskussioner och debatter. Många av våra pastorer utmanades att diskutera sabbaten och andra sanningar. Somliga var till och med på den aggressiva sidan i sådana debatter. Detta gjorde att man behövde råd från himlen. En av våra framträdande pastorer, Moses Hull, deltog i diskussioner med spiritister, först när han utmanades av dem, senare när han utmanade dem. Till följd av detta djärva drag drogs han in i spiritismens villfarelse. Det var då Mrs. White publicerade sina ”Meddelanden till pastor Hull” och offentliggjorde de brev som hon hade skrivit till honom under de senaste åren och som, om de hade åtlytts, skulle ha räddat honom från att lida skeppsbrott i tron.
Detta var de år då steg togs mot en organisation. Somliga, med erfarenhet av den andre ängelns budskap, var emot detta steg eftersom de fruktade att församlingsorganisation var ett ”Babylons” märke. Frågorna om organiseringen, så som de bemöttes och diskuterades bland bröderna, har tagit sig uttryck i många av de meddelanden som gavs till församlingen genom Mrs. White. När förlagsarbetet organiserats 1860 och namnet Sjundedags Adventist infördes, efter mycket diskussion och en del ifrågasättanden, visade sig åtgärden och själva namnet vara i överensstämmelse med Guds vilja.
Omedelbart efter att de sista stegen tagits i riktning mot en församlingsordning, vilket markerades av organisationen av Generalkonferensen i maj 1863, kom den minnesvärda synen i Otsego i juni, då Mrs. White fick en syn om principerna för det som kallades ”hälsoreform”. Då uppenbarades sambandet mellan lydnad för hälsolagarna och den karaktärsdaning som är nödvändig för att göra församlingens medlemmar passande för förvandling. Nära knutet till detta var en klädreform. Två år senare gavs råd om att ”vi bör ha ett eget hälsohem”, vilket ledde till etablerandet av Health Reform Institute. Många råd gavs till institutet, och om det. När detta ljus följdes växte denna institution tills den var en av de bästa i sitt slag i världen. Under den period som detta band omfattar fastslogs de styrande principer som ledde till institutets framgång. Problemen med inbördeskriget bemöttes också under denna period, när Sjundedags Adventisterna måste definiera sitt förhållande till de civila myndigheterna i krigstid.
Hemmets betydelse för karaktärsdaning och föräldrarnas ansvar lyftes fram och många allvarliga budskap, särskilt riktade till de unga, har också starkt betonats på dessa sidor.
Förutom de speciella frågor som var nära knutna till den tidens rörelser, kom det många råd och förmaningar av allmän karaktär om församlingsdisciplin och förberedelse för förvandling. Det var en viktig period i utvecklingen för kvarlevan av Guds församling och råden i Testimonies hade ett starkt formande inflytande. |