Tidsperioden för band 2

(5) Medan band 1 av Vittnesbörden ger råd som för det mesta har att göra med början och utvecklingen av lärosatser, erfarenheter och verksamheter i kvarlevans nyetablerade församling, ägnar sig band 2 för det mesta åt dess medlemmars andliga tillstånd. Under de tretton år då dessa fjorton vittnesbörds- skrifter kom till som nu utgör band 1, utvecklades förlagsverksamheten, församlingen organiserades, dess ekonomiska system etablerades och den har inlett ett stort hälsoprogram. När den sista artikeln skrevs, strömmade litteratur ut i en ständig ström från Review och Heralds förlags tryckeri i Battle Creek, Michigan, och nära detta var det nyligen etablerade sanatoriet i full gång. Borgarkrigens mörka timmar var förbi och för församlingen började en tid av möjligheter. Dess uppgift var att vinna terräng och att utvidga sina gränser. De enskilda medlemmarnas integritet var avgörande för församlingens fortsatta tillväxt.

Som förklarats i en artikel i slutet av volym 1, började Ellen G. White i början av år 1868 att publicera vissa personliga vittnesbörd som vid denna tidpunkt inte hade varit allmänt spridda. Om dessa personliga vittnesbörd sade hon: ”De innehåller alla mer eller mindre tillrättavisningar och undervisning, som angår hundratals eller tusentals andra i liknande situation. Dessa bör ha det ljus, som Gud har funnit det lämpligt att ge och som talar in i deras situation.” – Band 1, sid 631.

En sådan undervisning som vänder sig personligen till enskilda församlingsmedlemmar under loppet av treårsperioden, från februari 1869 till maj 1871 och omfattar nästan alla Vittnesbörden nr. 15-20, ingår nu i detta band 2. Undervisningen är tydlig och praktisk och behandlar nästan varje fas av personlig erfarenhet och religiöst engagement, från rykten, (6) eftergivenhet för aptiten och äktenskapsrelationer till missriktad iver, habegär och fanatism.

I början av den period som band 2 omfattar, hade äldste och Mrs. White delvis dragit sig tillbaka till Greenville, Michigan, på grund av pastor Whites hälsotillstånd. De började snart att ta upp sin reseverksamhet och hålla möten hos troende i stater i Michigans omnejd. I november 1868 återvände de till Battle Creek för att där ställa i ordning ett hem åt sig.

Två månader tidigare, i september 1868, hölls det ett lägermöte i Wright, Michigan. Denna samling, den första i sitt slag, visade sig vara en sådan välsignelse för dem som deltog, att de följande åren blev vittne till att lägermöten etablerades som en regelbunden del av programmet för statskonferenserna. Äldste och Mrs. White ombads vara närvarande och sedan blev det så, att de i hög grad tillbringade de följande årens sommarmånader på dessa årliga samlingar. I den sista delen av band två kan man finna råd beträffande sådana ”sammankomster.”

Under den treårsperiod som band 2 omfattar, gjordes uppmuntrande framsteg beträffande sanningen för vår tid. Hälsoinstitutionen i Battle Creek, som hade gått igenom en nedslående depression, gick nu in i en framgångsrik period. Under den senare delen av 1868 fick pastorerna J.N. Loughborugh och D.T. Bourdeau sjundedags adventismens fackla att lysa på stillahavskusten. Samma år kom ett sällskap på femtio sabbatshållande adventister i Europa i kontakt med generalkonferensens bröder i Battle Creek och sände nästa år en representant över Atlanten för att be att misionärer skulle sändas till dem.

Men parallellt med alla dessa vinningar och framsteg fortsatte fienden att allvarligt arbeta på att försvaga andligheten hos församlings medlemmar och fick dem att älska världen och dess nöjen, till att genomsyra församlingen med en kritisk anda, att torka ut välgörenhetens källor och fick dem särskilt att föra in (7) de unga i sina led. Mot dessa farliga strömningar förmedlade Mrs. White, som Guds budbärare, trofast och allvarligt sina budskap i tal och skrift och kallade församlingens medlemmar till att leva upp till Guds normer för renhet och rättfärdighet.

Vid vissa tillfällen fick Mrs. White uppenbarelser som rörde ett antal individers erfarenhet i en församling. Efter att ha förmedlat dessa personliga vittnesbörd på mötet, skrev hon efteråt ut informationen och sände den till den berörda församlingen. Ett antal sådana meddelanden finns i band 2.

Den uppmärksamme läsaren av detta 711 sidors- band måste bli imponerad, inte enbart på grund av den stora variation av ämnen, utan också av den omfattande mängd skrifter som ägnats åt sådana personliga vittnesbörd, skrivna under denna korta tid. Ändå bör det noteras, att det som har publicerats endast representerar en del av det som Mrs. White skrev under loppet av denna period.

Några få veckor innan nr. 15 gavs ut, hade äldste White skrivit ett stycke i Review and Herald och bad dem som hade fått ett muntligt vittnesbörd av Mrs. White att tåligt vänta tills de kan få skrivna kopior. Om Mrs. Whites flit och uthållighet i detta arbete, sade han:

I denna del av sitt arbete har hon ungefär två månaders arbete för hand. På sin resa österut använde hon all sin fritid till att skriva dessa vittnesbörd. Hon skrev också många av dem under mötet medan andra predikade och talade. Sedan hon kom tillbaka har hon skadat sin hälsa och förlorat kraft genom att alltför intensivt koncentrera sig på detta arbete. Hon skriver som regel mellan tjugo och fyrtio sidor varje dag. - Review and Herald, 3 mars 1868.

Vi kan mycket väl föreställa oss Mrs. Whites lättnad då Vittnesbörd nr. 15 sändes ut och hennes förväntan på en välbehövlig vila, men tio dagar senare var hon på nytt fördjupad i arbetet med att leverera de många budskap som anförtrotts henne. Fredagkväll den 12 juni, talade hon i Battle Creek ”till de (8) unga i allmänhet” och ”hade vänt sig till flera personligen”, tills klockan var nästan 10, när följande hände, vilket äldste White har meddelat:

”Medan hon talade från plattformen framför predikstolen, kom Guds kraft över henne, på ett synnerligen högidligt och imponerande sätt. Ögonblickligen föll hon ned på mattan i en vision. Många iakttog denna manifestation för första gången. De reagerade med förundran och var fullständigt eniga om att det var Guds verk. Visionen varade i tjugo minuter.” - Review and Herald, 16 juni 1868.

Då man räknat, visar sig 120 sidor av Vittnesbörden band 2 ha skrivits för att lägga fram råd till församlingen och till enskilda personer från visionen den 12 juni 1868. Många fler sidor skrevs för att lägga fram de syner som samma år gavs i Pilot Grove, Iowa, den 2 oktober och i Adams Center, New York, 25 oktober.

Dessa många visioner ledde Mrs. White till att skriva nästan oavbrutet. När en rapport skrevs om deras resa med båt uppför Mississippifloden år 1870, gav äldste White dessa kommentarer:

”Mrs. White skriver. Stackars kvinna! Detta nästan eviga skrivande om det ena och det andra, när hon borde vila och njuta av det sköna sceneriet och det behagliga sällskapet, förefaller att var alltför skadligt, men Gud välsignar och uppehåller och vi måste vara försonade.” - Review and Herald, 5 juli 1870.

Vilken välsignelse har inte dessa många vittnesbörd, som först riktades till enskilda personer, varit för församlingen! Vilken församlingsmedlem har inte under sin läsning av dessa allvarliga råd och varningar upptäckt, att de problem, frestelser och de privilegier som de första årens Sjundedags Adventister hade, är hans problem, frestelser och privilegier i dag? Vi värderar dessa budskap särskilt högt, därför att Ellen G White själv säger i den undervisning hon ger, som inleder band 2: ”Det finns inte något mer direkt och övertygande sätt att förmedla det som Herren har visat mig.”

            Ellen G White utgåvornas betrodda folk.