Det tredje bandets tidsperiod.

År 1872, när det första vittnesbördet i band 3 hade skrivits, ägde samfundets hela verksamhet rum i Förenta Staterna, och var i stort sett koncentrerat till de centrala och nordöstra staterna. Där fanns åttiosex ordinerade och tillsatta predikanter som förkunnade budskapet och ledde arbetet. Vi ägde och drev ett förlagshus och en liten medicinsk institution, båda i Battle Creek, Michigan. Under ett kvarts århundrade har Gud lett Sitt folk så fort de kunde gå framåt med full insikt och i enighet, - först till en klar förståelse av de lärosatser som lärs ut i Guds Ord och därefter till en känsla av ansvar för att offentliggöra budskapet, sedan till att organisera församlingen och därefter till en bättre livsstil. Men församlingen hade nya erfarenheter och viktiga tillfällen till framgång framför sig. Råden i band 3 öppnar vägen för detta.

Under de följande tjugofem kritiska åren hade äldste James White varit ledare för detta nya uppdrag. Han hade startat förlagsarbetet, arbetat outtröttligt för att organisera församlingen, byggt upp det medicinska arbetet och stått i centrum både för det administrativa och för redaktionsarbetet. Han hade varit pionjär. Genom sin skarpa framsynthet och sin helhjärtade plikttrohet mot den växande församlingen, blev han erkänd som ledare. Eftersom detta var den situation som rådde, var det bara naturligt att andra inte kunde se att de skulle engagera sig och ta på sig ett ansvar i det framväxande samfundets olika verksamhetsgrenar. Band 3 börjar med en diskussion om detta problem och med en vädjan till dem som kände ett ansvar att ta på sig huvudkvarterets uppgifter och därigenom underlätta för James White, som bröt samman under bördan. Om och om igen hänvisas det i detta band till den expanderande arbetsbördan, det ständigt växande ansvaret och behovet av yngre män, som kunde ta itu med arbetsuppgifterna och ta ett ansvar. Man gav klart uttryck för den risk som det innebar att se en enda person som den store ledaren.

Erfarenheterna från den här perioden liknar örnens (4), då den lär sina barn att flyga – genom att först bära de flygfärdiga ungarna på sin rygg och sedan låta dem utveckla sin styrka, men alltid med föräldrarna tillräckligt nära för att ge dem hjälp när de behövde det. James Whites egen sviktande hälsa, hans övertygelse om att andra skulle gå in och ta på sig ett ansvar samt att han själv ofta kallades till tjänst på andra platser, allt detta pekade mot att han skulle skiljas från de administrativa uppgifterna i Battle Creek.

Samtidigt som äldste och Mrs. White fortsatte att ha kvar sitt hem mitt emellan sanatoriet och förlagshuset i den stad där huvudkvarteret låg, fann vi dem ofta på avlägsna platser. Somrarna 1872 och 1873 tillbringade de viloperioder i bergen i Colorado och de var också några månader i Kalifornien. En längre period tillbringade de på östkusten år 1874, under vilken äldste White började ge ut Signs of the Times (Tidernas tecken). På så sätt blev andra tvungna att ta ansvar för ledarskapet vid huvudkontoret och verksamheten stärktes.

Det var en kritisk period på grund av att samtidigt som samfundet fann sin väg när det gällde ledarskap och organisation, fanns det somliga som på ett obefogat och orättmätigt sätt var inställda på att lägga tyngdpunkten på individuellt oberoende och riskerade att upprepa den erfarenhet som Kora, Datan och Abiram gjorde i sitt uppror mot den auktoritet som blivit korrekt insatt. Spridda genom hela band 3 finner man råd med ett bestämt stabiliserande inflytande genom dessa erfarenheter. Här och där har några av de stora principerna för organisation och ledarskap räknats upp i storslagna uttalanden.

Den tre år långa tidsperioden för detta band markerar också avslutningen på den första tioårsperioden, då man lärde ut och praktiserade hälsoreformen. Råd gavs mot ytterligheter å ena sidan och mot likgiltighet å den andra sidan. Om och om igen påpekade Ellen White, i stora artiklar och personliga vittnesbörd, de stora principerna för måttlighet och rätt livsstil och uppmanade folk att gå framåt i sina nya och nyttiga erfarenheter av hälsoreformen.

Allt detta lade grundstenar för vidare utbredning. (5) Det var under den här perioden som troende började få en glimt av hela världen som arbetsfält. Det var en häpnadsväckande syn. Det ställde oss inför en utmaning. Den gången såg de inte betydelsen av den lilla församlingsskolan, som startats i Battle Creek av Goodloe H. Bell, en erfaren lärare som hade tagit emot adventismen genom sina kontakter med sanatoriet som patient. Det var på försommaren 1872 som han inledde detta skolarbete. Något senare detta år började man göra upp planer för en mer utbyggd skola som utbildade människor för att tjäna i Guds verk. I december, när Vittnesbörd nr. 22 nådde ut till vårt folk, fann de att det inleddes med en appell för en sådan skola och anvisningar om hur den skulle ledas. ”Rätt undervisning” är titeln på den trettio sidor långa artikeln, som presenterar den stora grundläggande visionen om utbildning av vår u ngdom. Hur skulle vi kunna omfatta hela världen med vårt budskap om vi inte har en utbildad prästtjänst? Hur skulle det kunna finnas en utbildad prästtjänst om vi inte hade en skola? För att ge akt på denna utbildning och möta den utmaning som så tydligt presenterats i detta band sid. 131-160, etablerade våra förfäder ett utbildningssystem från högskolan i Battle Creek. Dess huvudbyggnad invigdes den 4 januari 1875.

Endast några få månader före denna storslagna händelse blev äldste John N. Andrews, en av våra ledande predikanter, sänd till Schweiz för att inleda förkunnelsen av budskapet i Europa. I styrelsemöten några få månader tidigare, hade Ellen White skrevet om behovet för missionärer ”som kan resa till andra länder och förkunna sanningen på ett varsamt, försiktigt sätt.” – Sid. 204. Med äldste Andrews avsegling på hösten 1874, började Sjunde- Dags Adventister att rikta sina ögon mot andra länder.

Tiden för budskapen om utbildning och styrelsemöten som har nått oss under årens gång är intressanta. Från år 1859 hade Sjunde- Dags Adventister gjort framsteg genom att ta på sig sina plikter mot Gud när de insåg sitt förvaltarskap i form av systematisk välgörenhet, men i början insåg de inte sin fullständiga förpliktelse att betala tionde, en tiondel av inkomsten. Nu klargjordes beräkningsunderlaget för skyldigheten att betala tionde i två artiklar i mitten (6) av band 3, som Herrens budbärarinna skrev om en ”tiondel” av ”inkomsten” och om de ”nio tiondelarna” som blev över. Inte förrän 1879 blev detta större begrepp om systematisk välgörenhet till en del av vårt samfunds politik, men de steg som har säkerställt så mycket för att få en fast och välbehövlig inkomst för ett växande uppdrag, har sina rötter i dessa två kapitel, ”Tionde och gåvor” och ”Systematisk välgörenhet”, som utgavs för första gången år 1875. Hela den bärande idén om sann förvaltning blev erkänd, då vi leddes till att se att kravet på välgörenhet var uttänkt av Gud, inte enbart för att samla in pengar, utan som ett medel till att utveckla och fullkomna givarens karaktär.

Som man kunde förvänta, ledde ett offensivt evangeliskt arbetsprogram till konflikter med andra religiösa grupper, som ofta utmanade oss till diskussion och debatt. Tio år tidigare hade Moses Hull, en av våra förkunnare, förlorat sin väg ur sikte genom att beträda fiendens mark vid sådana diskussioner. Nu gav upprepade råd en vägledning genom att peka på riskerna och den klena fruktskörd som så stridslystna ansträngningar ger. Band 3 är rikt på sådana råd.

Ämnena i detta band varierar. De går från råd till den välbesuttne gårdsägaren och hans outbildade hustru till undervisning för predikanten och den överordnade. De generella artiklarna fyller en större del av detta band. Här och där finns personliga budskap, offentliggjorda till allas gagn, eftersom, som Ellen White skrev, många av dem har så mycket att göra med erfarenheter ”som i många avseenden representerar andras fall.”

Några få iögonfallande avslöjanden utgör grunden för största delen av detta band. Under den här perioden var de iögonfallande visionerna mindre vanliga, men mer omfattande. Om och om igen hänvisas det till de omfattande synerna den 10 december 1871 och 3 januari 1875. Den sist nämnda har beskrivits av James White i en fotnot på sid. 570. Omständigheterna kring det första kommer att beskrivas mer fullständigt här: Det (7) var i Bordoville, Vermont, som denna vision gavs. Ett referat från det möte som hölls på platsen den 9 och 10 december, sändes till Review av äldste A. C. Bourdelau, i vilkens hus det hölls. Vi får veta genom detta, att Mrs. White har arbetat ”särskilt för församlingen.” Vid ett kvällsmöte, ”gavs särskilda vittnesbörd till närvarande personer och när dessa fick stöd [av dem som de riktades till], bröt ljus och frihet in.” Söndag eftermiddag kom två av de troendes söner och en av deras hustrur för att hälsa Mrs. White välkommen. De hade varit ”i ett avfallet tillstånd.” Så gav äldste Bordeau en levande bild av vad som hände:

”Vid denna tidpunkt kände Syster White ett verkligt ansvar för dem och en särskild längtan efter dem för deras frälsning och gav dem riklig undervisning. Hon böjde knä tillsammans med dem och bad för dem med stort allvar, i tro och uthållighet, att de måtte vända tillbaka till Herren. De överlät sig och bad och lovade att tjäna Herren. Herrens Ande kom allt närmare. Syster White var frimodig och snart, utan att någon förväntade sig det, befann hon sig i en vision. Hon förblev i detta tillstånd i femton minuter.

”Nyheterna spred sig och snabbt var huset överfullt. Syndare skälvde, troende grät och avfallna vände tillbaka till Gud. Uppgiften begränsades inte till de närvarande, som vi sedan fick veta. Några som stannat hemma tidigare hade blivit grundligt överbevisade. De såg sig själva som de aldrig tidigare hade gjort. Guds ängel skakade platsen. Tidens korthet, rädslan och de snart kommande domarna och nödens tid, världsligheten i församlingen, deras brist på broderlig kärlek och deras oförberedda tillstånd för att möta Herren, gjorde ett starkt intryck på allas hjärtan.” - Review and Herald, 26 dec., 1871.

Sådan var tiden för band 3.

            Ellen G White- utgivningarnas betrodda folk.”