Tidsperioden för band 5.

Vittnesbörden nr. 31- 33 spänner över något mindre än ett decennium, vilka utgör band 5. Det första utgavs år 1882, men innehåller budskap från 1881 och framåt. Nr 32 utgavs år 1885 och nr 33 kom ut från trycket år 1889. Samma år samlades de två i en bok - band 5.

Det var en otroligt intressant period för sjundedags adventisternas arbete, vilket utvecklades fort. I Nordamerika startades nya högre skolor, år 1882, en i South Lancaster, Massachusetts och en annan i Healdsburg, Kalifornien. Därigenom började vårt undervisningsarbete att sträcka sig ut mot jordens ändar, från vårt trossamfunds center i Battle Creek. Tio år tidigare öppnades får första skola i Battle Creek och två år senare invigdes dess nya byggnader. Under loppet av dessa tio år mötte vi många problem, som hör ihop med startandet av detta nya och mycket viktiga arbetsfält. Ibland var frågorna stora och vid inte så få tillfällen gavs särskilda råd genom profetians ande som vägledning för detta arbete. Dessa budskap, som omfattar allt från disciplin till undervisningsplaner, utgör en del av denna bok.

Detta bands nioårsperiod, blev också en tid med omfattande författarskap och utgivning från Ellen Whites sida. År 1882 vidtogs åtgärder för att på nytt trycka upp A Sketch of the Christian Experience (En skildring av den kristna erfarenheten) och Ellen G. Whites Spiritual Gifts (Andliga gåvor) volym 1. Samma år samlades dessa två böcker i ett band med titeln Vägledning för församlingen. För att möta den ständiga efterfrågan på Vägledning, trycktes de första tjugo numren på nytt år 1885 i fyra böcker: Band 1 till 4, som de ser ut i dag. Skildringar från Paulus´ liv, föregångaren till Apostlagärningarna, utgavs 1883. År 1884 avslutade Mrs. White sitt arbete på Profetians Ande, band fyra - Den stora striden. Den gavs omedelbart ut. Den fann genom kolportörer snabbt sin väg till många tusentals hem. Tio utgåvor rullade ut från tryckmaskinerna under en period av tre korta år. Å 1888 utgavs den utvidgade Den stora striden,den bok vi så väl känner i dag, och ersatte det tidigare, kortare bandet.

På samfundets huvudkvarter i Battle Creek pågick en ständig tillväxt. Ny utrustning anskaffades till förlagshuset. Sanatoriet och högskolan hade stor framgång och fortsatte att växa. Denna utveckling förde många sjunde dagsadventister till den staden. Faran med att så många adventister samlades på ett och samma ställe, med oundviklig tendens till att känna mindre ansvar och gå mot en lägre standard, påpekas i den första delen av detta band. Utvecklingen av dessa institutioner medförde också en risk för att arbetet skulle bli mekaniskt och förlora sin ursprungliga enkelhet. Sådana risker blev särskilt uppenbara i förlagshuset. Detta band av Vittnesbörden betonar ekonomi, flit och vakenhet och förser ledare och förmän med vägledande information för deras uppgifter.

Samtidigt som problemen med det sedan länge etablerade arbetet uppstod vid vårt huvudkvarter, utvecklades nya arbetsfält ute i nordvästra stillahavsområdet och många tog emot budskapet. Då man startade arbetet i dessa ytterregioner, uppstod många nya problem. Ellen White själv avlade två besök i det nordvästra området och i samband med den sista resan, skrev hon många råd till dem, som arbetade där - råd om praktiska frågor, livsviktiga för arbetets trivsel och för de predikanter som arbetade bland starka, självständiga män och kvinnor, som hade flyttat västerut och etablerat sina hem i dessa vidsträckta, nyöppnade regioner. Detta var män och kvinnor med energisk, modig och robust personlighet. Många var personer med djup övertygelse som tog emot adventsbudskapets kallelse. Dessa livskraftiga pionjärer behövde Guds Andes starka formande inflytande, vid utvecklandet av en kristen karaktär. De behövde varnas för penningkärlek och världslig äregirighet.

Till förkunnartjänsten sändes allvarliga råd, som påpekade riskerna för att deras budskap skulle kunna formas av psykiskt starka församlingsmedlemmars uppfattningar. Det gavs råd om att vara på sin vakt mot tanklöshet vid uppförandet av kyrkbyggnader, vilket hade inträffat vid något tillfälle. Varningar gavs också mot att ta lätt på löften om gåvor till Guds sak. Allt detta och andra råd om många andra problem, som hörde ihop med arbetet i dessa nya territorier, har en framträdande plats i detta band.

Sjundedags adventisternas ögon vändes alltmer mot hela världen som missionsfält. I tio år hade vi hållit på att arbeta i Europa. År 1885, blev de äldste S.N. Haskell och J.O. Corliss, tillsammans med en grupp arbetare, sända till Australien, för att påbörja ett arbete på denna sydliga kontinent. Afrika gav vi oss in på två år tidigare genom de äldste D.A.Robinson och C.L.Boyd och budskapet fördes samma år till Hong Kong av en lekman, bror Abraham La Rye. År 1889 inledde sedan kolportörerna sitt arbete i Sydamerika. Också Mrs. White kallades till ett land på andra sidan havet och reste till Europa år 1885. Här tillbringade hon två och ett halvt år på att resa, gav råd, talade och skrev. I juni 1887 deltog hon i Moss i Norge, i det första sjundedags adventistiska lägermötet utanför Förenta Staterna. Hennes tjänst på andra sidan havet värderades mycket högt.

Det uppstod också, under perioden för band 5, ett avsevärt motstånd från en liten grupp otillfredsställda personer, som något år tidigare hade lämnat våra led. Deras angrepp riktades primärt mot den profetiska gåvans redskap och hennes skrifter som har stärkt och byggt upp församlingen genom åren. Under detta bands tioårsperiod, gick också en av våra ledande evangelister vilse och kom snabbt i gång med att bryta ner ett arbete, som han tidigare hade arbetat med att etablera. Två meddelanden skrevs av Ellen White, för att förhindra denna person från det språng han var i färd med att ta och detta står i denna bok. Det ena i början på sidan 571 och det andra på sidan 621. Försöket att rädda honom var fruktlöst och han vände en bitter ordström mot Mrs. White och den profetiska gåvan. Även om sådana angrepp självklart inte avskräcker sjundedags adventisternas arbete, är det klart att de betraktades som förvirrande element, som skulle motarbetas.

Det är då inte så märkligt, att åtskilliga absolut nödvändiga artiklar, som skrevs den gången berör profetians andes gåva. En av dessa bildar underlag för inledningen till Den stora striden, utgåvan 1888. Andra finns i detta band. Det var också vid den här tidpunkten som Mrs White från alla de utgivna vittnesbörd som hon hade skrivit om naturen och om inflytandet från ”Vägledning för församlingen”, och samlade dem i en 38 sidor lång artikel, som står i slutet av detta band.

I slutet av 1888, höll generalkonferensen en viktig session i Minneapolis, Minnesota. Vid detta möte kom de närvarande fram till en bredare och djupare förståelse av de stora sanningarna om rättfärdiggörelse genom tro. Somliga som inte öppnade sina hjärtan för det ljus som lyste så klart, sporrade Mrs. White till att komma med en uppmuntran till flitiga bibelstudier och till nedbrytandet av barriärerna, så att sanningen kunde erkännas. Vid generalkonferensens session året efter, 1889, rapporterade medarbetare och lägerfolk likaså vid sina sociala sammankomster, att ”det senaste året” hade ”varit det bästa i deras liv. Det ljus som lyser från Guds ord, har varit klart och tydligt - rättfärdiggörelse genom tro, Kristus vår rättfärdighet... Det genomgående vittnesbördet från dem, som har talat, har varit att detta ljusets och sanningens budskap som har kommit till vårt folk, är just sanningen för vår tid. Vart vi än går i församlingarna, är Guds ljus, hjälp och välsignelse säkra på att komma in.” - E.G.White Ms 10,1889, citerat i Andliga gåvors frukter sid. 234. Guds budskap till Hans folk vände den hotande flodvågen av nederlag till en härlig seger.

När skrivandet av detta band avslutades, hotade en kris i Förenta Staterna genom ett förslag om nationell söndagslag. I detta sammanhang fick Mrs White ta emot syner om den förestående kampen och de problem som församlingen måste möta, som att den fallna protestantismen tillsammans med katolicismen tvingar igenom förtryckande lagar. Den ynkliga slöheten hos dem som förstod problemen, skildrades klart och en kallelse till handling ingick.

I band 5 är variationen av ämnen större än i något annat av de nio banden av Vägledning. Det var den sista samlingen av banden med vägledning, som innehåller ”Personliga Vittnesbörd” riktade till enskilda personer. Det skulle gå en period på elva år före utgivandet av band 6 av skrifterna med vägledning.

Detta band är av stort värde för församlingen i dag på grund av dess varningars och råds praktiska natur. Hela tiden betonas högtidliga uttalanden, som pekar på närheten till slutet och den förberedelse, som är nödvändig i ljuset av den förestående kampen. Predikanter kallas till djupare helgelse. Ledare förmanas. Läkare får råd. Lärare varnas för att acceptera världsliga principer och uppmuntras till att leda sina studenter in i själavinnande arbete. Kolportörsevangelister uppmanas att uppnå en högre standard. Föräldrar får undervisning om hemlivet och barnuppfostran. De med så kallat nytt ljus, men med ett budskap som strider mot lärans grundstenar, tillrättavisas. Folkets rang och led kallas till väckelse och förnyelse.

Undervisningen och varningarna i detta band utövar ett stabiliserande och mera nyktert inflytande på sjundedags adventister, därför att de spreds ut genom många olika slags ansträngningar. De utövar samma inflytande i dag.

            Ellen G White publikationernas betrodda folk.