| Vittnesbörd för Församlingen, Band 6 | tilbake |
Förordet har inte skrivits av Ellen White.
(3) Detta band presenterar de vittnesbörd, som Ellen G. White nedtecknade under sin vistelse i Australien. Med undantag för en enskild hänvisning till den lokala platsen, kommer läsaren inte att upptäcka att författaren befann sig på en annan kontinent. Undervisningen är världsomspännande till sin omfattning. Det är inte desto mindre ett faktum, att de uppenbarelser som Mrs. White fick, hade en direkt betydelse för de aktuella frågorna om verkets utveckling vid tiden för skrivandet. Det är därför förståeligt, att det i detta band finns ämnen framställda, som angår de arbetsområden som utvecklades på det australiska missionsfältet under denna period. Utgivandet av boken ägde rum sent år 1900, kort efter att Mrs. White återvänt till Förenta Staterna.
I sin uppställning är band 6 helt annorlunda än de fem föregående banden. Fram tills nu hade Vittnesbörden getts ut som blad eller mindre böcker, allteftersom församlingen fick fler och fler råd. Artiklarna trycktes i stort sett i kronologisk följd och behandlade nästan alla faser i den kristna erfarenheten och behandlade alla grenar av samfundets arbete. När innehållet i dessa trettiotre utgivningar trycktes upp på nytt i band 1 till 5, förblev den ursprungliga ordningen oförändrad. Många av dessa artiklar var först och främst brev till enskilda personer och senare utgivna till församlingen, eftersom sakerna illustrerade många andras erfarenhet. En del av artiklarna behandlade lokala situationer och särskilda frågor. Det förekom en del upprepningar, eftersom viktiga riktlinjer för sanningen framhävdes ständigt på nytt, eftersom församlingen riskerade att försumma några av verkets linjer eller att glida bort från några församlingsnormer. Dessa vittnesbörd bar rik frukt i sjundedags adventisternas vardag och i samfundets arbete.
I samband med utgivandet av band 6, elva år efter det att band 5 utgavs, tog Vittnesbörd för församlingen en ny form. Samfundets arbete blev nu världsomspännande och framställde de behov och de problem, som krävde avsevärda råd och betydande undervisning i vissa bestämda riktningar. Detta representerade för det mesta en utvidgning av riktlinjerna för undervisning från tidigare år och en förnyad betoning av råden. Därför var det inte svårt att ordna artiklarna i band 6 efter aktualitet, när de samlades in för utgivning.
År 1891 tillfrågades Mrs. White om huruvida hon kunde komma till Australien för att hjälpa till att starta en institution för utbildning där. Hon sände ut appeller för denna skola och planerade för arbetet. Eftersom hon befann sig på ett nytt fält, fanns det bara obetydlig erfarenhet eller få likartade händelser som kunde påverka planerna. Under dessa gynnsamma omständigheter och med profetians andes råd till att leda och bevaka, upprättades missionshögskolan i Australien i en avsides belägen del av landet. Från detta utbildningscentrum skulle australiska ungdomar med praktisk utbildning från Avondale, tjäna på hemmaplan och tränga ut till avlägset liggande öar i den sydliga delen av Stilla havet. I sina lantliga omgivningar, med sitt breda yrkesprogram och med vissa andra karaktäristiska egenskaper, skulle Avondaleskolan bli en mönsterskola. När den instruktion, som gäller ledningen av vårt undervisningsväsen på nytt presenterades för att leda och forma denna institution, gick in på många detaljer om placering, finansiering, undervisningsplaner, disciplin och administration, togs detta med i detta band, till gagn för församlingen i hela världen.
När Mrs. White nådde de australiska kusterna, fann hon ett väl påbörjat arbete, som emellertid fortfarande befann sig i sin linda. I det energiska evangelisationsprogrammet, som utvecklades och förbättrades, engagerades inte bara evangelisterna själva i arbetet. I inte så få fall fick de hjälp av sina hustrur, genom att de gav bibelstudier och ibland predikade. Man genomförde åtskilliga väl tillrättalagda evangeliska lägermöten, som omsorgsfullt följdes upp så att skörden bevarades. Många omvändelser ägde rum, följda av dop och bildandet av nya församlingar och kyrkobyggnader.
Man följde inte bara profetians ande vid planeringen av arbetet, utan Mrs. White tog själv aktiv del genom förkunnelse, personligt arbete och genom att hjälpa till med insamling av pengar till nya kyrkobyggnader. Råd om dessa frågor i vårt arbete kan man finna i detta band.
Det var vid tiden för band 6 som sjundedags adventisterna blev mer medvetna om sin mission och antog hela världen som ett arbetsfält. Byggandet och sjösättningen av missionsbåten ”Pitcairn”, i Kalifornien år 1890 satte igång de ungas lika väl som de äldres föreställningar och riktade uppmärksamheten mot ett världsomspännande missionsprogram. Berättelserna om ”Pitcairns” resor, när den banade väg för missionsarbetet på söderhavsöarna, följdes ivrigt av alla.
Det dröjde inte länge förrän kolportörsevangelisterna intog Indien med vår litteratur och 1894 dök våra missionärer upp i Afrika, bland infödingar och grundade Solusimissionen, som är vår första utländska mission bland hedniska folkslag. Predikanter sändes också snart till Sydamerika. Sedan hjälpte också Mrs. Whites vistelse som pionjärarbetare i Australien under nio år till att hålla sjundedags adventisternas ögon riktade mot jordens ändar och framhäva den förmaning, som finns på sida 31 i detta band ”Det är vår uppgift att ge hela världen – alla folk och stammar och språk och folkslag - den tredje ängelns budskaps frälsande sanningar.” I hela bandet nämns olika missionsfält vid namn och görs upprop efter folk och medel, tillsammans med råd och uppmuntran till arbetet i olika länder.
Ett antal högskolor och läroanstalter för medarbetare startades vid tiden för band 6. Tidigt under den här perioden öppnades Union College i Lincoln, Nebraska 1891 och Walla Walla college i staten Washington 1892. De andra var i Australien, Sydafrika och Danmark. Sanatorier öppnades också i Boulder, Colorado, 1896, i Danmark och Sydafrika 1897 och i South Lancaster, Massachusetts, 1899. Två nya förlag lades till listan över institutioner, ett i Hamburg, Tyskland, 1895 och det andra i Buenos Aires, Sydamerika, 1897. Församlingsskolor, som presenterar det elementära arbetet, startades också på åtskilliga platser.
Trots många varningar mot stora centra och tendens till centralisering, tycktes det ständigt växande arbetet kräva mer folk och större resurser på vårt samfunds huvudkvarter i Battle Creek, Michigan. Initiativ togs också till planer på att föra in vissa delar av samfundet under Battle Creeks ledning. I stället för att planerna för verkets olika delar styrdes av dem som befann sig på platsen, styrdes de huvudsakligen från hemkontoren i Battle Creek. Detta föreföll rent affärsmässigt att vara effektivt, men i själva verket var det ett allvarligt hinder för effektivitet och god ledning i Guds verk. Under nittiotalet utvecklades dessa tendenser snabbt, men vid Guds egen tidpunkt och på Hans eget sätt bromsades de.
Det var vid denna tidpunkt och under profetians andes inflytande som grunden lades för organisatoriska förändringar i förvaltningen av samfundets världsvida arbete. Genom att saken banade sig väg och hastigt utvecklades under Australiens goda betingelser, vidtogs åtgärder för att knyta de lokala konferensorganisationerna till en ”unionskonferens” och därigenom bilda en organisatorisk enhet mellan den lokala konferensen och generalkonferensen. Detta gjorde det möjligt att planera på platsen med arbetsgruppen nära problemen och befriade därigenom generalkonferensen från många små detaljer. Resultatet var uppmuntrande och formade det mönster, som snabbt följdes upp i hela samfundet.
I Australien inleddes under denna period ett arbete inom hälsoevangelisationen, men i Förenta staterna var det en tid med stor expansion. En hälsohögskola startades, som drog till sig flera sjundedags adventistiska ungdomar, som ville vara hälsomissionärer. Nya avdelningar öppnades, som fick deras ledning, pengar och personal från den stora modersinstitutionen i Battle Creek. Ett stort arbete inleddes också för prostituerade och utstötta. Men goda verksamheter kan ofta övervärderas och därigenom skapa obalans i hela Guds verk. Så nu verkade det som om hälsoarbetet, som är avsett att vara budskapets högre arm, hotade att bli hela verksamheten.
Medan det gjordes stora framsteg när det gällde att utveckla hälsomissionärer och hälsomissionsarbete på Battle Creek-sanatoriet, växte också en stor likgiltighet fram hos en del sjundedags adventister när det gällde de grundläggande principerna för en sund livsstil. Dessa omständigheter hjälper oss att förstå, varför det upprepade gånger, i band 6, appelleras till en högre levnadsnorm, uppmanas till en enig hälso- och evangelistisk förkunnelse, skildras vår plikt mot föräldralösa och äldre i trons hushåll och varnas för ett obalanserat arbete.
Medan samfundets arbete utvecklades på många områden, fann litteraturarbetet en ännu mer betydelsefull placering. Kolportörsevangelisterna utgjorde en armé, med den enskilde kolportören som en del av den erkända staben av evangeliska förkunnare inom varje avdelning på världens missionsfält. Vid inte så få tillfällen hade dessa litteraturevangelister format spjutspetsen för att kunna föra budskapet vidare till nya och avlägsna länder. Band 6 framhåller kolportörsverksamhetens värdighet och betydelse.
Denna elvaårsperiod mellan utgivningen av band 5 och 6 av Vittnesbörden markerar utgivandet av åtskilliga viktiga E. G. White böcker. År 1890 kom Patriarker och profeter ut från tryckeriet. Vägen till Kristus gavs ut 1892 och den vi i dag känner som ”den gamla utgåvan” av Evangeliets tjänare trycktes också det året. Kristen utbildning, förelöparen till Vägen till mognad utgavs 1894 och två år senare trycktes Jesu bergspredikan... och Kristus vår Frälsare. Arbetet på manuskriptet till Vändpunkten blev färdigt och boken tryckt 1898 och 1900 gavs Såningsmannen ut.
I ett försök att avhjälpa våra institutioners alltför stora skulder, donerade Mrs. White manuskriptet till Såningsmannen och uppmanade våra församlingsmedlemmar och arbetare att hjälpa till och sälja den till grannar och vänner. Hundratusentals dollar tillfördes alltså genom denna stödkampanj och tusentals kopior av denna sanningsfyllda bok distribuerades.
På så sätt infördes ett nytt arbetssätt, som fick ett stort antal lekmän att gå från dörr till dörr på församlingens uppdrag. På det sättet banades vägen för insamlingskampanjer, som några få år senare utvecklades till en inkomstkälla för Guds verk, som gav millioner dollar.
Under denna tolvårsperiod nedtecknade Herrens budbärarinna naturligtvis många hundra meddelanden med varningar, råd och uppmuntringar. De sändes ut på fältet i form av brev och artiklar, i samfundets blad. Även om många ofta behandlade ämnen som redan presenterats i mindre omfattning redan i de första banden av Vittnesbörd, tillfördes några nya aspekter och tidigare råd framhävdes. Dessa finns i sådana allmänna avsnitt som ”Varningar och råd” och ”Kallad till tjänst.” Bland de viktigaste artiklarna som utgör dessa avsnitt, behandlas sådana ämnen som ”Sabbatens helighållande”, ”Hälsoreformen återupplivas”, ”Vår hållning gentemot de civila myndigheterna”, ”Förberedelse för den sista krisen”, och ”Hjälp till våra skolor.” Då detta nya band lades till den växande serien Vittnesbörd för församlingen, gjordes ett djupt intryck på sjundedags adventister genom det direkta sätt, på vilket Gud fortsatte att föra och leda Sitt folk. |