Tidpunkten för tillkomsten av Band 7

Band 7 gavs ut sent på året 1902, bara två år efter offentliggörandet av Band 6; men under dessa få månader gjordes väldiga framsteg, i synnerhet vad gäller omorganiseringen av vårt samfunds arbete.

År 1863, omkring trettioåtta år tidigare, hade Generalkonferensen organiserats, med sex lokala konferencer, samtliga i Förenta Staterna. Dittills hade trettio pastorer, ordinerade och licensierade, tjänat 3 500 församlingsmedlemmar och 125 församlingar. Det fanns inga sjundedags-adventistiska skolor eller hälsohem, och samfundet ägde bara ett förlagshus.

Under varje påföljande årtionde har antalet församlingsmedlemmar och anställda dubblerats, och nya missionsinsatser inletts. Vid århundradeskiftet hade arbetet svällt ut till världsomspännande proportioner. Den statistiska årsrapporten för 1900 visar, att litteratur gavs ut på trettionio språk från tretton förlagshus och deras förgreningar. Femhundra ordinerade pastorer, med ettusen andra arbetare inom diverse andra grenar av samfundets verksamhet, tjänade 66 000 believers, som var medlemmar av 1 892 churches. Dessa var grupperade i fyrtiofem lokala konferenser och fyrtiotvå lokala missioner. I Australien, liksom i Europa, hade de lokala konferenserna nyligen knutits samman i Unionskonferensorganisationer.

I och med utvecklingen av förlagsverksamheten, liksom grundandet av hälso- och utbildningsarbetet samt inledningen på Sabbatsskolans verk, hade självständiga sammanslutningar bildats för att stötta dessa grenar av saken. Där fanns den Internationella Sabbatsskolan, Hälsomissions- och Trosfrihetsförbunden, förutom olika förlags- och utbildningsförbund. Den utländska missionsverksamheten leddes av Styrelsen för Utlandsmission. Fastän de skilda organisationernas intressen var sammanflätade, var likväl var och en verksam som en tydlig sammanslutning med högkvarterskontor på vitt skilda platser i Förenta Staterna. Vad Styrelsen för Utlandsmissionen beträffade, utsågs New York City på grund av fördelarna med ett stort sjöfartscentrum. I fråga om Sabbatsskolsförbundet, var Oakland, California ett centrum som var bekvämt för dess tjänstemän. Trosfrihetsverket leddes från Chicago, Illinois, och hälsomissionsverksamheten från Battle Creek, Michigan.

Det inses snabbt, att samfundet under denna grad av utveckling hade växt ur resurserna det ägde 1863. Förändringar var därför av nöden. Generalkonferenskommittée utgjordes av tolv medlemmar, varav fyra var bosatta i Battle Creek. Hur skulle dessa fåtaliga personer kunna sköta om den raskt växande verksamheten, som nu var omfattande till omfattningen? Alla lokala konferenser och missioner världen över, förutom de Australasiatiska Europeiska Unionskonferenserna, var instruerade att blicka hän till Generalkonferensen för ledning. Föga förvånande försummades somliga arbetsfält, och i vissa fall var ledningen inte tillräckligt verkningsfull. Vanskligheter blev ständigt flera, då man tyckte sig förlora greppet om vissa delar av verksamheten, då dessa växte till oproportionerligt och kämpade sig fram inom de oberoende organisationer, som de själva skapat.

Sådana var omständigheterna i April, 1901, då Ellen G. White, nyligen hemkommen från Australien till Förenta Staterna, talde under det inledande mötet på Generalkonferensens sammanträde. Hon uppmanade till en genomgripande omorganisering av verksamheten, och betonade starkt behovet av fördelning av ansvar. Förvisso hade behovet varit uppenbart, men hur man skulle komma till rätta med förhållandet hade varit ett allvarligt huvudbry. Nu, efter maningen till handling, och med visionära personer som kunde gå i bräschen, omorganiserades Generalkonferensens verksamhet. Först antogs planen med Unionskonferenser plan, som instiftats i Australien och sedan börjat användas i Europa. Härigenom besparades administrationen vid Generalkonferensen många enskildheter, vilka kunde och borde skötas om lokalt. För det andra, lades grunden till att inlemma samfundets skilda självständiga organisationer, såsom förlags-, hälso-, Sabbatsskols- och utbildningsverksamheten, i Generalkonferensens administration i form av avdelningar. För det tredje, utvidgades Generalkonferenskommittéen betydligt och gjorde representativ för hela världsfältet och alla verksamhetsgrenar.

En del grenar av Generalkonferensens verksamhet omorgniserades tämligen omgående. Avdelningarna för Sabbatsskolan, utbildning och trosfrihet kom snabbt till. För andra områden tog det tid, och i en del fall insågs behovet av förändring först sedan en katastrof inträffat. För hälsoverksamheten var det nödvändigt, att omorganiseringsförloppet skulle tränga in i tankarna hos männen och kvinnorna som var förbundna med den och förändra deras inställning till det stora verk, som de var delaktiga i. Vid tidpunkten för Generalkonferensens möte år 1901 tycktes hälsohemmet i Battle Creek ha nått toppen och, med sina kringspridda institutioner, utgjorde det en stor del av sjundedags-adventisternas verksamhet. Det visade sig, att ledarna där hade i åtanke ett storslaget, kristet hälsomissionsarbete, som skulle stå utanför samfundet. Ja, det skulle snart nog överträffa Sjundedags-adventistsamfundets arbete.

Så, den 18. Februari, 1902, slog katastrofen till. Huvudbyggnaden vid hälsohemmet i Battle Creek brann ned till grunden. Medan åtgärder raskt vidtogs för att återuppbygga anläggningen, fick upplevelsen av eldsvådan jämte råden från Profetians Ande – vilka nådde de anställda inom de närmast därpå följande månaderna – många att tydligare inse hälsomissionsarbetets sanna roll som en särskild men inflätad del av samfundets verksamhet. Röster höjdes för att sprida ut och grunda många centra för hälsomission, vilka inte skulle vara för stora eller högt flygande till omfattningen. (6) Det var i det här sammanhanget, som fru White författade sina artiklar vilka utgör avsnittet om ”Vårt hälsohemsarbete”. De togs med i Band 7, så att de fortsatt skulle kunna vara till nytta för samfundet.

Under tidigare år, då Review and Herald och Pacific Press grundades, hade det visat sig vara nödvändigt med välutrustade anläggningar, för att åstadkomma det slags litteratur som skulle gå att köpa till rimligt pris. Men under den allra första tiden behövdes inte dylika inrättningar på heltid för samfundets eget arbete. För att hålla maskinerna igång och garantera välutbildade medarbetare vid tryckeriet, hade våra förlagshus tagit på sig kommersiellt arbete. Sådant arbete varierade från tryckning av pappersvaror och kontorsformulär till utgivningen av inbundna böcker. Detta inbringade goda pengar och bidrog till att upprätthålla anläggningarna och bibehålla medarbetarstabernas skicklighet.

Dock inträffade det en rad bryderier i samband med det kommersiella arbetet. Man godtog manuskrip för böcker, som inte var av uppbygglig karaktär. En del av denna litteratur innehöll allvarliga läromässiga felaktigheter, medan andra böcker var avgjort skadliga på annat sätt. Dessa förhållanden nådde en kulmen vid tidpunkten för Band 7. Förläggarna nåddes av budskap från Profetians Ande, som påpekade farorna med detta verk och manade till bättring. Medan samfundets verksamhet under årens gång skulle komma fortsätta att utvecklas, skulle också den tid komma då samfundets verksamhet ständigt skulle ta alla faciliteter och medarbetare i anspråk. Det dröjde dock tills både Review and Herald och Pacific Press ödelades av eld två år efter varandra, som dessa budskap bar sin fulla frukt. Då planer lades för att utföra arbetet vid de återuppförda kontoren, steg ledarna framåt i tro och helgade de nya byggnaderna och utrustningen enbart åt tryckningen av samfundslitteratur. Det gjorde man i ljuset från råden i Band 7, vilka har haft ett danande inflytande på vår förlagsverksamhet Jorden runt. (7) Då fru White reste från St. Helena, California, till Battle Creek, Michigan, för att närvara vid 1901 års Generalkonferensmöte, valde hon den södra färdvägen. Där stannade hon till i Nashville, för att granska det nyligen inrättade förlagskontoret och besöka några av skolorna i närheten. Dessa företag hade till stor del kommit till tack vare hennes vädjanden, som offentliggjorts i spalterna i Review and Herald. Avsikten hade varit, att inleda verksamhet på bred front i Södern. Hennes råd hade inspirerat och väglett dem, som uppammat arbetet, fastän hon i skrivande stund befann sig i Australien. Nu var det hennes förmån, att besöka dessa centra och med egna ögon se, vad som åstadkoms.

Med denna förstahandsinsikt om fältet och dess behov, vilken ökade ut uppenbarelserna hon fått, och med en ny översikt av verket, eggades hon till att vädja om att ett större antal reguljärt anställda medarbetare, liksom lekfolk, borde tränga fram i Sydstaterna, för att ta vara på tillfällena att sprida budskapet samt ta svårigheterna vid hornen under verkets utförande, både ibland de vita och de färgade. Dessa livande vädjanden, skrivna under denna tvåårsperiod, utgör en väsentlig del av Band 7. De bidrog till, att många familjer flyttade till det stora landet i Södern, för att utbreda budskapet genom ett stillsamt, gudfruktigt liv och i handlingskraftig missionering. En rik skörd efter denna sådd kan ses i dag.

Som sjundedags-adventistrna under sin tidiga erfarenhet utövade och lärde ut livsstilsförbättringar, gick de före i utvecklandet och tillverkningen av hälsokost. Delvis ersatte denna skadliga födoämnen, delvis bidrog den till att åstadkomma en aptitretande, tillräcklig och balanserad kost. Det var sjundedags-adventisternas ansträngningar och undervisning, som lade grunden till den stora flingindustri som utvecklats på senare år, även om arbetet med tillverkningen till stor del glidit oss ur händerna. Vid tidpunkten för Band 7 höll vi likväl igång ett flertal egna produktionscentra för hälsokost, och i en del städer drev vi hälsorestauranger. Flera kapitel i Band 7 kom med råd beträffande denna verksamhet, och framhöll noga att den kunde bedrivas på så sätt, att den skulle skänka ett påtagligt inflytande åt det bestämda budskap, som detta folk framför i världen.

Budskapen, som nedtecknades vid tiden för Band 7, markerar även maningarna att föra verket i städerna framåt. Trots att dessa skulle komma att följas av andra, ihärdiga maningar som trycktes under åren som följde, upplystes vårt folk för första gången på ett allmänt sätt om behoven i våra städer i den inledande avdelningen i den här boken. Arbetet, som skulle utföras, begränsades inte till konferensanställda. Lekfolk från leden skulle sysselsättas med ständigt tilltagande plikter i de stora befolkningscentra. Ett stort evangeliseringsprogram inleddes, som skulle komma att fortsätta i många år.

Då Band 7 kom ut, hade sjundedags-adventisterna bedrivit handfast arbetet under mer, än ett halvt århundrade. Årens gång innebar ett större antal arbetare, som måste lägga ifrån sig rustningen och lägga ned sina bördor. Vederbörande hade offrat och arbetat, för att bygga upp Guds sak, men då tiden nu var inne för dem att släppa taget om arbetet och låta yngre händer lyfta bördorna, fanns det inga medel undanlagda till deras försörjning. Behovet och botemedlet visades tydligt för fru White, och i sina avslutande budskap i Band 7 skildrar hon i ömsinta ord församlingens ansvar gentemot sina åldrande arbetare. Frukten av hennes vädjan om en fond, vars medel skulle säkerställa en dräglig ålderdom för dessa pensionerade arbetare, märks i dag i den försörjningsplan som förverkligades några år efter utgivandet av föreliggande volym.

Således ägnas Band 7 blott ett fåtal rader med instruktioner, men dess viktiga råd är vittomfattande och har burit rik frukt.

Förvaltarna vid Ellen G. White Publications.