Vittnesbörd för Församlingen, Band 8 | tilbake |
Förordet har inte skrivits av Ellen White.
Band 8 gavs ut, för att hantera en kris – den värsta kris som Sjundedags-adventistförsamlingen någonsin ställts inför. Allvaret framgår av faktumet, att boken kom från tryckpressen i Mars, 1904, femton månader efter det att Band 7 getts ut. Vid tidpunkten för utgivningen visste ingen, hur det hela skulle gå. I dag kan vi blicka tillbaka och se, att bokens sansade och entydiga råd var en klart bidragande orsak till att katastrofen undveks.
Samtidigt som samfundets verksamhet utsträckts till att omfatta hela världen, och fastän det vidtagits en omorganisation vid Generalkonferensen som möjliggjorde snabb och likväl sund tillväxt, inträffade det händelser i Battle Creek, Michigan, den gamla platsen för samfundets högkvarter. Om dessa inte hade hejdats, skulle sjundedags-adventisternas trospelare ha störtat. Allt skedde så försåtligt, att farorna förknippade härmed först inte uppdagades, ty lögnen kom klädd i ”det nya ljusets” dräkt.
Omkring förra sekelskiftet förfäktade somliga samfundsanställda, och då i synnerhet ledaren för hälsomissionen, vissa läror beträffande Guds personlighet. De gick stick i stäv med Guds Ords tydliga undervisning och samfundets inställning härvidlag. Men de här lärosatserna framställdes som ett språng i förståelsen av budskapet, och man hävdade, att deras allmänna godtagande skulle skänka Guds folk en underbar erfarenhet och påskynda verkets avslutande.
Dessa panteistiska åsikter beskrev ej Gud som ett stort, personligt väsen som styr världsalltet, utan som en kraft, en makt, som går att se och känna i naturen, ja, som genomsyrar själva atmosfären. Genom att de förväxlade Guds kraft med Hans personlighet, såg de Gud i solskenet, blomstren, gräset, träden (6) och medmänniskorna. De här märkliga men förhäxande lärorna framställdes offentligt under ett möte vid Generalkonferensen, de propagerades öppet vid Battle Creek College, och lyftes upprepade gånger fram på sanatoriet i Battle Creek. Så småningom blev det ”nya ljuset” ett samtalsämne, då sjundedags-adventisternas medarbetare samlades informellt, eller under rådslag. Detta oroade samfundsledarna djupt, men deras ansträngningar att stoppa den panteistiska läran tycktes vara nästan helt fruktlösa.
Vintern 1902-03 vann rörelsen i slagkraft. Bekymret blev sedan akut i och med utgivningen av en populärt hållen bok om fysiologi och renlighet, vari samfundets ledande läkare framförde dessa läror på ett raffinerat sätt. Sjundedags-adventisterna tänkte sprida boken vida omkring för att samla in pengar till återuppbyggnaden av sanatoriet i Battle Creek. Samfundsledarna förmodade, att krisen skulle nå en kulmen under Generalkonferensens vårmöte 1903, då de hoppades att fru White på allvar skulle ta itu med frågan. Men varje gång som hon talade, tycktes hon vara återhållsam och framförde ett budskap, där hon manade till enighet i verkets utförande och betonade vikten av, att sluta leden. Vid slutet på Generalkonferensens möte, var saken fortfarande inte avgjord.
Några månader senare, på hösten 1903, instruerades fru White i en syn att hon genast och bestämt skulle bemöta de panteistiska lärosatserna och påpeka riskerna med de därtill hörande spekulativa och spiritistiska lärorna. Ett brev skickat av henne i California nådde bröderna samlade till höstmöte i Washington, D. C., just som krisen nådde sin kulmen. Alla kunde nu se, att Gud ledde och bevakade Sin verksamhet, och i ljuset från Profetians Ande ställde sig nästan samtliga på sanningens sida. På verksamhetsfältet rådde det emellertid förvirring, osäkerhet och (7) bryderi. Vittnesbörd för Församlingen, Band 8, innehöll ett budskap om denna fråga, vari sanningen klart fastställdes och sålunda otvetydigt ställde lögnen i skamvrån. Krisen hanterades, och församlingen räddades. Ingen mänsklig makt hade allena förmått att bevara församlingen under krisen.
Förutom denna allt överskuggande lärostrid, förekom det andra kyrkoangelägenheter vid tiden för Band 8. Bara några veckor efter det att Band 7 hade kommit från tryckeriet – med sitt budskap om, hur arbetet skall utföras vid våra förlag – ödelades tryckeriet hos Review and Herald Publishing Association i en eldsvåda. Detta var den andra, stora förödelsen i Battle Creek och inträffade mindre, än elva månader efter sanatoriebranden.
Med denna förlust följde mycket allvarligare bekymmer, än ersättandet av förstörd egendom. I åratal hade Profetians Ande manat troende i Battle Creek, att flytta ut och inrätta hälsohem, skolor och förlag annorstädes. Vårt folk hade ombetts, att icke hopa sig i stora mängder vid vår verksamhets högkvarter. Som svar på dessa råd, hade den gamla skolan i Battle Creek flyttats ut på landet i Berrien Springs, Michigan. Med tryckeriet hos Review and Herald nu slukat av lågorna, ansåg ledarna tillfället vara det rätta att åter inleda förlagsverksamheten någon annanstans, och lämpliga mått och steg togs i den riktningen.
Från första början låg Generalkonferensens högkvarter i närheten av förlaget Review and Herald. De tu tycktes oskiljaktiga. Alla planer på, att flytta den ena, måste inbegripa den andra. Som svar på Profetians Andes vägledning, började man att leta efter en passande plats och i landets huvudstad, Washington, D. C., fann man en godtagbar egendom. I Augusti, 1903 flyttades så förlagsverksamheten och Generalkonferensens kontor till detta centrum.
(8) För att sjundedags-adventisterna skulle förstå bakgrunden och orsaken till katastrofen, som utplånade förlagshuset, och behovet av att börja om arbetet och det på nytt sätt, nedtecknades ”ofta upprepade råd” i Band 8.
Dessa frågor, som innefattade hälsoarbetet, förlagsverksamheten, liksom själva församlingens läropunkter, var omfattande och kunde lätt ha distraherat vårt världsvida folks uppmärksamhet på vår huvuduppgift – att föra ut det eviga evangeliet till hela världen. Även om Band 8 främst gavs ut, för att hantera krisen, och en gång för alla staka ut kursen för sjundedags-adventisterna, slog Ellen White an en positiv ton. Boken inleds inte med en bild av vanskligheterna man stod inför, utan med avdelningen betitlad ”Våra tillfällen nu”, vari ”vår verksamhet” beskrivs i tilltalande termer. Sedan följer kapitel om ”Missionsuppdraget”, ”Löftet om kraft” och tankar om vårt ansvar hemmavid och utomlands. Här nämns särskilt ”Verksamheten i Europa”. Hur skulle det inte ha glatt sanningens store fiende, om han kunnat rikta Guds folks sinnen och tankar bort från den stora, ofullbordade uppgiften med hjälp av spekulationer beträffande Gudomen, fanatism, eller förvirrade uppfattningar om församlingsorganisation. Guds folk skulle dock inte ledas bort från sitt arbete med att upplysa världen. Med blicken fästad vid verket, gjordes framsteg.
Förvisso slant några ned i diket under krisen 1902-03. Samfundet förlorade vissa institutioners egendomar; men i stället för att försena arbetet, öppnade krisen vägen för storartade, intensiva insatser. Varningarna i avdelningen ”var på er vakt” och den klara utläggningen av sanningen i samlingen kapitel om ”den väsentliga kunskapen” kommer alltid att försvara församlingen mot vilseledande läror, och de andra råden i Band 8 kommer att vara av gagn till tidens slut. |