Det nionde bandets tidsperiod

När vi ser på tidpunkterna för band 9 ser vi en femårsperiod, som sträcker sig från slutet av sommaren 1909. Mrs. White´s upplevelser under denna period inleds och avslutas med resor från hennes hem i St. Helena, Californien, till de östliga staterna för att delta i betydelsefulla möten. För samfundet är det en tid med återhämtning efter kriserna år 1902-03 och det omfattande arbetet med att starta nya verksamheter och etablera nya institutioner.

Efter att ha deltagit i viktiga möten i Michigan våren 1904, besökte Mrs. White de sydliga staterna och tog därefter vägen till Washington, D. C., där åtgärder vidtogs för att ordna med byggnader för det arbete som skulle startas i landets huvudstad. Det skulle resas en ny byggnad för huvudkvarteret, Review and Herald måste ha ett hem, ett sanatorium skulle byggas och ett college etableras. Detta faktum, att Mrs. White inredde ett hem åt sig i Washington under några månader, där hon kunde ge råd som rörde arbetet medan dessa fyra verksamheter pågick, var en stor uppmuntran för medarbetarna. Ett vidsträckt inflytande utövades också ut över trossamfundet genom genom att hos församlingsmedlemmarna väcka en tillit till att Gud hade gett vägledning vid förflyttningen av samfundets administration och publiceringsarbete till nationens huvudstad.

Detta var en period med en med snabb utveckling av vårt medicinska arbete på stillahavskusten. Sanatorier öppnades i National City, Glendale och Loma Linda, Californien. Från början verkade Loma Linda vara avsett att bli ett träningscenter för medicinskt arbete för att i framtiden utföra det arbete för samfundet som började i Battle Creek. Under de kritiska år, då det medicinska colleget etablerades, besökte Mrs. White ofta södra Californien, där hon kunde ge personliga råd och (4) uppmuntran och kunde hjälpa till med att planera det framåtskridande arbetet. Det var uttalanden från en del uppenbarelser som hon hade fått från Gud, som så småningom ledde oss steg för steg till etablerandet av en fullt erkänd medicinsk skola. Hindren var så oöverstigliga, att om inte den tro och tillit hade funnits, som inspirerats genom ofta förekommande råd genom profetians ande, skulle verksamheten aldrig ha överlevt.

Detta viktiga engagemant hämtade Mrs. White mycket från sitt hem och sina skrifter och detta ledde till en stor försening av utgivandet av böcker som hon hoppades snart skulle vara ute på marknaden och utföra sin uppgift. Hälsa för hela människan var den enda bok av Ellen G White som kom ut som nyutgåva under denna femårsperiod.

Samfundets arbete hade vid den här tiden vuxit sig alltför stort för att vi i detalj skulle kunna beskriva de olika framstegen. Budskapet omfattade nu hela jordklotet, allt fler missionärer sändes ut, fler institutioner ägnade sig åt utbildning, utgivning av böcker och medicinskt arbete etablerades. Budskapet nådde verkligen ut över hela jorden.

Ellen White upplevde en djup glädje i sitt hjärta när hon mötte representanter för det världs- omspännande arbetet när de samlades i Washington, D. C., våren 1909 under generalkonferensens samling. Detta var hennes sista resa österut – och den sista generalkonferens hon deltog i. Hon var nu åttioett år gammal och hade gett en livslång tjänst åt Guds verk. Hon hade sett Guds verk växa från de första kämpande dagarna, då det bara var en handfull personer som höll sabbaten och som väntade på Herrens snara ankomst. Nu var de 85 000 och det fanns 1200 ordinerade och auktoriserade predikanter. När Ellen White stod framför Generalkonferensen, blev hon vägledd till att tala om vissa ämnen som var mycket viktiga och som måste ses tillbaka på. Bland dessa var hälsoreformen. I fyrtiofem år hade hon (5) genom sin undervisning förmedlat de viktiga principer för ett hälsosamt liv, som hade uppenbarats för henne i visioner. Hon hade sett frukterna av denna undervisning. Det fanns emellertid somliga som fortfarande höll tillbaka. Det fanns somliga som var benägna för ytterligheter. Därför gick hon på nytt igenom våra principer och vår lära punkt för punkt. Detta uttalande gjordes inför generalkonferensen och utgör ett viktigt kapitel i band 9.

Ett annat ämne som hon valde att tala om var om den medicinska högskolan i Loma Linda. Hon presenterade institutionens målsättningar och vädjade om samarbete mellan alla medarbetare och lekmän så att de kunde göra detta arbete framgångsrikt. Detta viktiga uttalande är också en del av band 9.

Mrs. White hade sett församlingens administration utvecklas från en kommitté på tre peroner, som år 1863 utsågs till att ta ansvar för Generalkonfensen, fram till dess nuvarande organisations status med olika avdelningar inom Generalkonferensen och med en organisation som består av divisioner och unioner, med ansvaret fördelat bland hundratals som bar verkets börda i olika delar av världen. I hennes avslutande ord bad hon enträget om enighet och hängivenhet. I sina skrivna uttalanden handlade hon med Generalkonferensens myndighet och avsikt med de steg som tagits av Generalkonferensen inför en öppen församling. Hon skrev om ansvarsfördelning och behov av ödmjukhet och tro. Dessa råd utgör en viktig del av den sista delen av band 9.

Vid hundraårsskiftet hade Mrs. White börjat vädja om en förnyat intresse för evangeliseringen av världens stora städer. Dessa behov hade betonats om och om igen i de råd som hade sänts ut till de ledande arbetarna. Som svar på dessa budskap förnyades intresset för arbete i städerna. Man började vid stora centra. Många evangeliska prestationer utfördes, gamla församlingar stärktes och nya etablerades. För att (6) bevara appellerna till detta arbete och råden om dess utförande, ägnades en hel avdelning i band 9 åt detta viktiga ämne.

Vi vistades också i dagar där de olika verksamheterna startades upp och krävde våra lekmäns förmågor och krafter. Det började stå klart för oss att detta arbete aldrig skulle kunna avslutas med mindre än att lekmännen i hög grad förenade sig med predikanterna i att föra ut budskapet till världen. Lekmännens arbete fick en ny innebörd. I de sista två banden av Vittnesbörden lades stor vikt vid lekmännens arbete och detta kommer till sin klimax i band 9. Enligt en bild av de sista kriser och händelser som skall infinna sig i slutscenerna av jordens historia, ägnas åtskilliga kapitel åt kallelsen till varje sjundedags adventist att ta aktiv del av evangeliseringen, av missionsarbetet i hemmen och av utbredandet av litteratur.

Det är två andra detaljerade råd som presenteras i detta band, för första gången i Vittnesbörden, trots att en avsevärd mängd undervisning hade getts under de år de hänför sig till. Det första har att göra med arbetet bland färgade folk. Det andra har att göra med arbetet för religionsfrihet. Det var för det mesta som svar på de vädjanden som gjorts av Ellen White i artiklarna i Review i mitten av nittiotalet, som arbetare och lekmän kastade sig över det stora sydlandet och började sin verksamhet, somliga inom utbildningen område, somliga inom medicinska området, somliga med att förkunna budskapet och andra genom att i lugn och ro leva enligt budskapet i sina hem, som de inrättade inom områden som ännu inte hade fått något ljus. Ytterligare andra hade anslutit sig till detta arbeta som svar på appellerna i band 7. Arbetarna stod inför många problem. Planer måste utarbetas för dess framgång. Nya frågor måste bemötas, i synnerhet de som hade att göra med det arbete som utfördes där rasstridigheter förekom. Under dessa kritiska år hade råd getts som tjänade som en säker vägledning för arbetet och för att låta dessa råd bli (7) nedskrivna som hjälp för församlingen, togs de med i band 9.

Arbetet med religionsfrihet var ett ansträngande arbete, som vi var involverade i under många år. Somliga var benägna att gå till ytterligheter och framhöll att ett sant sabbatshållande innebar att man måste göra det klart för människor omkring sig att vi arbetade på söndagen. I en del områden ledde detta till förföljelse. Herren sände i sin godhet budskap till dessa människor om att ge oss en väl balanserad uppfattning i detta slags frågor. Dessa ingår också i detta band i den del som bär titeln ”Arbetet för religionsfrihet” och inleds med kapitlet ”En prövotid ligger framför oss” och slutar med kapitlet ”Varnande ord”. Så band 9, som samlar nya och gamla råd, upprepar vissa områden av undervisningen, ger detaljer av råd inom andra områden, uppmuntrar till tjänst, påpekar risker med ytterligheter, vägleder till tro på organisering och visar lönen för allvarligt arbete, blev den viktigaste delan av Vittnesbörd för församlingen.

Ellen Whites arbete slutade inte med utgivandet av Vittnesbörd för församlingen band 9. Genom att hon de följande fem åren ägnade sig mer åt att förbereda böcker, utarbetade hon Mästarens efterföljare år 1911 och Råd till föräldrar, lärare och studenter år 1913. Hon ordnade också sitt sista verk i manuskripten till den nya utgåvan av Evangeliets tjänare och Scener ur livet, utgivna år 1915 och Profeter och kungar, som lämnade tryckeriet år 1916.

Hon var särskilt glad över det särskilda arbete som ägnades åt att varna städerna. Och från tid till annan kom det rådgivande och undervisande budskap från hennes penna om denna viktiga del av vårt arbete. Sakens ständiga framgång runt om i världen framhölls av det nu åldriga sändebudet från Herren, som bodde bland de fredliga backarna i Norra Kalifornien. Även om hon visste, att hennes arbete närmade sig sitt slut, kände hon ingen oro för Guds verks framtid, för som hon skrev: ”Oavsett om liv skonas eller ej, kommer mina skrifter hela tiden att tala och deras gärning kommer att gå framåt så länge tiden varar.” - Skrifter och utsändningar av ” Vittnesbörd för församlingen, ” sid. 13, 14.

När planerna lades fram för generalkonferensens samling år 1913, skulle Mrs. White gärna ha velat delta, men vid hennes höga ålder verkade det inte tillrådligt. Eftersom hon inte förmådde ge ett muntligt budskap, skrev hon två skrifter som skulle läsas upp för de delegerade och de församlade församlingsmedlemmarna. I den andra, som lästes upp av generalkonferensens president för konferensförsamlingen på förmiddagen den 27 maj, såg hon tillbaka på de år som gått och gladde sig över de tydliga bevisen för att Gud hade lett Sitt folk. När hon sedan såg framåt, vädjade hon om förnyade ansträngningar i det själavinnande arbetet och vädjade på nytt för de icke-varnade städerna. Då hon såg in i framtiden såg hon församlingens seger och gav uttryck för följande uppmuntrande ord:

”Jag har ett uppmuntrande budskap till er, mina bröder. Vi måste fortsätta framåt i tro och hopp och förvänta oss stora ting av Gud. Fienden kommer på alla sätt att försöka hindra de ansträngningar, som görs för att utbreda sanningen, men i Herrens kraft kan ni uppnå framgång. Tala inga nedslående ord, utan endast sådana, som kommer att stärka och uppmuntra era medarbetare...

Mitt intresse för hela verket är fortfarande lika djupt som det någonsin varit. Jag har en mycket djup önskan om att sanningen för vår tid ständigt måtte gå framåt i alla delar av världen....

Det är min innerliga bön, att det arbete som vi utför i vår tid, måtte göra ett djupt intryck på hjärta, själ och sinne. Problemen kommer att öka, men låt oss som tror på Gud, uppmuntra varandra. Låt oss inte sänka normen, utan i stället lyfta upp den högt, samtidigt som vi ser upp till vår tros Banbrytare och Fulländare. När jag under nattliga timmar inte kan sova, upplyfter jag (9) mitt hjärta till Gud i bön och Han ger mig kraft och försäkrar mig om, att Han är med Sina tjänare här hemma och i fjärran länder. Jag känner mig uppmuntrad och välsignad, när jag förstår, att Israels Gud alltid leder Sitt folk och att Han kommer att fortsätta att vara med dem till världens slut....

Herren önskar att få se arbetet med förkunnelsen av den tredje ängelns budskap gå framåt med ännu större effektivitet. På samma sätt, som Han genom alla generationer har arbetat för att ge Sitt folk seger, så längtar Han i vår tid efter att föra Sina planer för Sin församling till en segerrik fullbordan. Han ber Sina troende heliga, att fortsätta framåt i enighet, från kraft till större kraft, från tro ökad förvissning om och tillit till Hans verks rättfärdighet och sanning.

Vi skall stå fasta som en klippa på Guds ords principer, och komma ihåg att Gud är med oss för att ge oss kraft att möta varje ny erfarenhet. Låt oss alltid i våra liv framhålla rättfärdighetens principer, så att vi i Herrens namn kan gå framåt från kraft till kraft. Vi måste anse den tro som mycket helig, som Guds Andes undervisning har bekräftat och godkänt från vår tidigaste begynnelse ända tills nu. Vi måste vårda det verk som mycket dyrbart, som Herren har utfört genom Sitt laglydiga folk och som genom Hans nåds kraft kommer att bli starkare och starkare och mer verkningsfull, alltefter som tiden går. Fienden försöker omtöckna Guds folks omdömesförmåga och att göra dem mindre effektiva, men om de vill arbeta efter Guds Andes vägledning, då kommer Han att öppna dörrarna för dem och ge dem möjligheter att bygga upp de gamla öde platserna igen. Guds folks erfarenhet kommer ständigt att öka, tills Herren stiger ned från himmelen i kraft och stor härlighet för att sätta Sitt segersigill på Sina trofasta.”

Vägledning för församlingen band 3 sid. 381-384 Rapporterat i Generalkonferensens Bulletin, den 28 maj 1913, sid. 164, 165.

“Det arbete som ligger framför oss är ett arbete som kommer att kräva mycket av varje mänsklig varelses kraft. Det kommer att kräva utövandet av en stark tro och ständig vaksamhet. Tidvis kommer de svårigheter som vi skall möta att i hög grad göra oss missmodiga. Just omfattningen av uppdraget kommer att förskräcka oss. Trots detta kommer Hans tjänare till slut att segra, med Guds hjälp.” - Rapporterat i Generalkonferensens Bulletin, 28 maj 1913, sid. 164, 165.

Under de tidsperioder då de nio banden av Vittnesbörd för församlingen skrevs under loppet av femtiofem år fortsatte församlingen hela tiden att växa och utvecklas och ha framgång. Råden i dem gav pålitlig vägledning. Tillrättavisningar och rättelser ledde många vilsegångna fötter tillbaka till rättfärdighetens stigar. De uppmuntrande och glada orden gav nytt liv åt månget svagt hjärta och utsikten till att erhålla den trofastes lön sporrade tusentals till besluta sig för att uppnå det mål som satts upp för oss. När vi ser framåt måste vi alltid minnas de ord som står skrivna i Livsskildringar av Ellen G. White, sid. 196:

”Vi har inget att frukta för framtiden, utom detta att vi skulle kunna glömma den väg som Herren har lett oss på och Hans undervisning i vår tidigare historia.”

Ellen G White - utgåvornas betrodda folk.