Förord till tredje upplagan

1890-talet var en intressant, ehuru delvis ångestladdad, period i sjundedags-adventisternas historia. Församlingen växte, ja, den mer än fördubblade antalet medlemmar under dessa tio år. Medarbetare flockades raskt till nya länder. Institutioner i in- och utlandet grundades. Det ursprungliga ramverket för organisering, som bestämdes vid Generalkonferensens första samling år 1863, höll man snabbt på att växa ur. Äldre, hävdvunna inrättningar utvidgades och trädde in i en tid, då de blev omtryckta både ibland sjundedags-adventister och världen. Tillväxten kantades av faror, från fritänkande å ena sidan till konsolidering och centralisering å den andra. I och med erfarenheterna under den här perioden framträdde element, som gav ett återsken av skörden från Generalkonferensens samling 1888 i Minneapolis, Minnesota, där vissa lärofrågor dryftades hetsigt och länge. Ett antal män sade sig tillhöra det ena eller andra lägret. Deras beslut färgades inte enbart av de framförda, läromässiga sakskälen, utan formades också av deras hållningar till råden från Profetians Ande. I vissa fall var dessa hållningar osunda. Under stordelen av perioden befann sig Ellen White i Australien, där hon slet, för att bygga upp verket på detta nya fält och leda i uppförandet av en högre skola och ett hälsohem på denna kontinent.

Föreliggande verk bär titeln Vittnesbörd för Predikanter och Bibelarbetare. Det ägnas inte främst åt undervisning om, hur en förkunnare skall sköta sitt värv, såsom i Gospel Workers. Denna volym innehåller budskap givna, för att förmana, varna, tillrättavisa och råda församlingens predikanter, med särskild betoning på faror hotande män på ansvarsposter. Somliga av tillrättavisningarna är hårda, men denna försäkran ges: Genom Sin tuktan säkerställer Gud, att Han ”sårar endast för att bota, inte för att orsaka undergång.” – Vittnesbörd för Predikanter och Bibelarbetare, s. 23.

De tillrättavisningar och råd, som riktades till pastorer och i synnerhet till ämbetsmän, offentliggjordes ej först av Ellen G. White, utan snarare av ordföranden vid Generalkonferensen, och sedermera av Generalkonferensens Kommitté. Mestadels var de budskapen riktade ursprungligen till ordföranden vid Generalkonferensen, O. A. Olsen, och hans bröder inom samfundsstyret, i synnerhet i Battle Creek. Han och kommittén gav ut dem i skrift, för att deras pastors- och ämbetsmannabröder skulle kunna dra nytta av de tillrättavisningar, som framhävde felsteg, liksom råden och uppmuntran knuten till tillrättavisningarna.

Betydelsefull historia i backspegeln
I det, att vi gör en tillbakablick på vissa uppkomna lägen i vårt samfunds historia, som ger bakgrunden till budskapen på 1890-talet, kommer vi att uppdaga ledtrådar, som underlättar vår förståelse av dessa budskap. Låt oss bläddra bakåt i historien och betrakta några väsentliga tilldragelser!

Från första början kännetecknades Sabbatshållande adventister av sin iver efter, att förstå Guds vilja och följa Hans vägar. Under sin adventistiska erfarenhet på mitten av 1840-talet hade de bevittnat, hur de välgrundade protestantiska kyrkorna, som hade drivit ned sina läromässiga pålar djupt, vände sig bort ifrån storslagna sanningar, som lärs ut i Guds Ord. Många av adventisterna hade drivits bort från kyrkorna på grund av sitt adventhopp, en förhoppning vilande på Skrifterna. De hade sett, hur deras förutvarande bröder blivit nitiska motståndare till dem, som höll sig till och propagerade för Bibelns sanningar. Det kom dem att hysa fruktan för formalism och kyrkors organisering. Men allt eftersom vägen röjdes för förkunnandet av den tredje ängelns budskap, tilltog behovet av organisering, och i Januari, 1850 blev Ellen White visad, att de Sabbatshelgande adventisterna borde organisera sitt arbete, ty ”i himmelen var allting fullständigt ordnat.” – Manuskript 11, 1850.

Allvarligt menade ansträngningar, för att åstadkomma församlingens organiserande, gjordes på 1850-talet. De kulminerade år 1860 i valet av namnet ”sjundedags-adventister”, och, år 1861, i planer för organiseringen av lokala församlingar och delstatskonferenser. Delstatskonferenserna bands sedan samman år 1863 i Generalkonferensen. Omsorgsfull försiktighet vidtogs, för att undvika ens skymten av en trosbekännelse, ty det sade sig självt, att samfundet inte kunde ha djupt drivna trosbekännelsepålar, och samtidigt stå fritt att följa Guds försyns skickelser sådana de kunde te sig genom studiet av Hans Ord och Profetians Andes uppenbarelser. Ett utmärkt uttalande, som går igenom Guds försyns verkan vid införandet av församlingsordning, står att läsa på sidorna 24-32.

Vid tiden för organiseringen av Generalkonferensen år 1863, valdes en Generalkonferenskommitté på tre personer ut. Samfundets stora angelägenheter var de skilda delstatskonferenserna och ett förlag hemmahörande i Battle Creek, Michigan. På missionsfältet uppnådde sjundedags-adventistiska pastorer ökande framgång. Deras arbete bestod huvudsakligen av, att förkunna de tydliga sanningarna hos evangeliets budskap, inbegripande Sabbaten, tillståndet i döden, Kristi andra ankomst och helgedomen. Många av dessa män blev indragna i diskussioner och debatter kring Guds lag och andra viktiga, bibliska sanningar. Inte så få av diskussionsdeltagarna blev gradvis fulla av självförtroende, varigenom deras hjärtan kom att härbärgera en anda av självsäkerhet, oberoende och diskussionslusta. Med tiden bar allt detta dålig frukt.

Institutioners utveckling
Institutionell utveckling följde snabbt i kölvattnet efter Generalkonferensens organisering. I den syn, som gavs till Ellen White i December, 1865, efterlystes det en hälsoinrättning, och som gensvar härpå öppnade ledarna ett mindre hälsoinstitut i Battle Creek i September, 1866. En skola efterlystes mindre, än ett årtionde senare, i budskapen från Ellen Whites penna. År 1874 uppfördes Battle Creek College. På så sätt kom tre stora institut att utvecklas i Battle Creek, varigenom ett stadigt ökande antal sjundedags-adventister drogs till samfundets snabbt växande knutpunkt. Män med erfarenhet från affärslivet behövdes med tanke på institutionernas ekonomiska skötsel. I det, att den ekonomiska sidan hos inrättningarna växte och blomstrade, kom en del av männen i fråga att lita mera på sin duglighet som affärsidkare, än på Guds vägledande budskap. I deras ögon var affärer just affärer.

Innan tio år hade gått, stod samfundet inför en strid mellan intressena åt ett utbildningsprogram vilande på Profetians Andes principer och ett världsligt utbildningsprogram, anfört av män genomsyrade av världsliga antaganden och tillvägagångssätt.

Banbrytarna inom Sjundedags-adventistförsamlingen var i huvudsak män, som själva hade arbetat sig upp. De var män i besittning av hängivenhet, förmåga och skicklighet. Man behöver bara läsa deras skriverier, för att inse den saken. Men eftersom de var medvetna om begränsningarna hos sin skolgång, var de böjda för, att känna stor ödmjukhet. Då det tidigt på 1880-talet anlände en utbildare med fina examina i deras krets, blev han, föga förvånande, upphöjd till ledande ställning inom skolverksamheten. Eftersom han raskt anförtroddes stort förtroende vid en tidpunkt, då han kände till föga om sjundedags-adventisternas lärosatser och historia, befanns han vara oförberedd för det ansvar, som lades på honom.

Sakernas sorgliga tillstånd blev plågsamt akut, varvid ledare och lekfolk i Battle Creek valde sida. Somliga blev begeistrade över, att ha en ledare med fina examina, medan andra föredrog att hålla sig till det, som framgått av Profetians Andes rådgivning. Utfallet blev katastrofalt för högskolan och som erfarenhet för det inblandade. Battle Creek College höll stängt i ett år. Saker, som sades och hållningar, som intogs, lämnade ärr i form av denna upplevelse för ett flertal ledare och församlingsmedlemmar.

Det var under denna tid, som artiklarna utgörande Vittnesbörd för Församlingen, Band 5, sidorna 9-98, gavs ut, först i en pamflett betitlad Vittnesbörd för Församlingen i Battle Creek. Pamfletten innehöll inte bara det, som senare kom ut igen i Band 5, utan också mera personliga tilltal till individer och med anledning av det uppkomna läget i Battle Creek. Man behöver bara läsa överskrifterna, för att ana den dåtida stämningen. Kapitel 2, ”Vår högskola”, har underrubrikerna ”Bibeln som lärobok”, ”Avsikten med högskolan”, och ”Lärare vid högskolan”. Därpå följande kapitel har titlarna: ”Föräldrautbildning”, ”Viktigt vittnesbörd”, ”Vittnesbörden ringaktade”, ”Medarbetare på vår högskola”, ”Avund och felfinnande fördöms”.

Det här var prövande dagar, och då Ellen White nästa år övervarade Generalkonferensens samling 1883 i Battle Creek, leddes hon av Gud till, att hålla en rad morgonanföranden till sjundedags-adventistiska pastorer, i vilka hon framförde praktiska råd. Betecknande nog, ägnades ett av dem åt ”Kristus vår rättfärdighet”. (Se Selected Messages, Band 1, sidorna 350-354.) De här historiska omständigheterna utgör delar av bakgrunden till E. G. Whites råd, som går att finna i föreliggande bok.

1880-talet – En period med påtagliga framsteg
Ehuru samfundet hade sänt J. N. Andrews till Europa 1874, samtidigt som det var sysselsatt med högskolans byggande, dröjde det till 1880-talet, innan samfundet gjorde påtagliga missionsinsatser och utvecklade sina institutioner. År 1882 invigdes två nya skolor, den ena i Healdsburg, California, den andra i South Lancaster, Massachusetts. År 1885 inrättades det ett förlag i Basel, Schweiz, i det nybyggda huset för huvudförlaget. Samma år sändes medarbetare till Australien, och snart nog grundades Echo Publishing Company i Melbourne. Ellen G. Whites personliga närvaro i Europa under åren 1885-1887 förde med sig kraft och uppmuntran till verket i de länder, som hon besökte.

När man blickar tillbaka på vissa enskildheter från samfundets historiska utveckling, växer insikten om den verkliga konflikten mellan rättfärdighetens och ondskans makter. Kyrkan, som hade framträtt, var kvarlevans profetiska församling, med Guds budskap för denna tid. Den store vedersakaren gjorde sitt yttersta, för att omintetgöra verksamheten.

Omständigheterna vid konferensen 1888 i Minneapolis
Ett av fiendens mest verksamma knep var, att förmå vettiga personer att inta hållningar, som i slutändan hindrade verksamheten de älskade. Det framgick av andan, som spirade i hjärtat på dem, som förde diskussioner och debatter. Det framgick av erfarenheter gjorda av affärsmän knutna till saken. Det framgick av erfarenheter gjorda av missionärer utsända till nya länder, vars inskränkta syn på verksamheten gjorde det svårt för dem, att gå framåt på det sätt, som Gud hade velat. Det framgick av vissas fallenhet för, att lita på ledarna i Battle Creek för vägledning gällande varje liten detalj i det vittomfattande missionsverket. Det framgick av det sätt, varpå ledande män i Battle Creek, som dignade under arbetet vid samfundets institutioner där, försökte sig på, att ge detaljerad vägledning för arbetet i fjärran länder, som de knappt kände till.

Då Sjundedags-adventistförsamlingen närmade sig årets slut 1887, var dess samlade medlemstal i världen 25 841, med 26 lokala konferenser och en mission i Nord-Amerika samt fyra lokala konferenser och sex missioner utrikes. Generalkonferensens Kommitté utgjordes av sju personer, sedan kommittén försiktigt hade utökats år 1882 från tre medlemmar till fem och år 1886 från fem till sju. För att hantera sakens juridiska angelägenheter, hade Generalkonferensförbundet inrättats med en styrelse innefattande fem förtroendemän. Diverse grenar av verket hade utvecklats till förhållandevis självstyrande organisationer, såsom ”Internationella Sabbatsskolsförbundet”, ”Förbundet för Hälsa och Måttfullhet”, och ”Internationella Traktats- och Missionsförbundet”. Som redan har sagts, hade Ellen White tillbringat två år, från mitten av 1885 till 1887, i Europa. Nu var hon åter i Förenta Staterna, där hon bodde i sitt hem i Healdsburg, California. Två förlagshus var verksamma i Förenta Staterna: Review and Herald i Battle Creek, Michigan, och Pacific Press i Oakland, California. Vart och ett av förlagen tog på sig mycket arbete från utomstående, för att bibehålla utrustningens funktion och ha nog med arbete åt de anställda, och på vis upprätthålla resurser, som behövdes för samfundets tryckbehov. Vid båda förlagen gavs det ut en viktig tidskrift, The Review and Herald i Battle Creek och The Signs of the Times i Oakland.

Under de föregående ett eller två åren hade en del meningsskiljaktigheter uttryckts i artiklar tryckta i dessa tidskrifter, detta angående lagen i Galaterbrevet. I båda fallen stod redaktörerna för motsatta åsikter. Medan Ellen White fortfarande var i Schweiz, skrev hon till redaktionen på The Signs of the Times, med rådet, att de inte skulle offentliggöra artiklar med stridande åsikter. Budskapet står att läsa i Counsels to Writers and Editors, Råd till Skribenter och Redaktörer, sidorna 75-82.

Generalkonferensen år 1888
Generalkonferensens samling för 1888 gick av stapeln i Minneapolis, Minnesota, den 17. Oktober till den 4. November 4. Den föregicks av ett veckolångt Bibelinstitut, där man dryftade, huruvida hunnerna eller alemannerna utgjorde ett av de tio rikena i Danielsboken 2 och 7, samt Uppenbarelseboken 13. Uriah Smith, redaktör för The Review and Herald, intog en viss hållning och A. T. Jones, redaktör för The Signs of the Times, intog en annan. E. J. Waggoner, även han från Pacific Press, höll studier om försoningen och Guds lag, och äldstebroder Jones talade om rättfärdiggörelse genom tro. Diskussionerna fortsatte in på själva samlingen, och emellanåt hettade disputerandet till. Vissa pastorer hade anlänt till konferensen, för att debattera vissa spörsmål, snarare än att studera sanningen. Ellen White närvarade, och hon uppmanade alla, att nalkas föreläsningarna med öppna hjärtan och sinnen. Hon uppmanade till ingående studium, under bön, av ämnena, som skulle dryftas.

På något vis kom frågorna att häfta vid vissa män. Hos många gick budskapet om rättfärdighet genom tro hem, och de svarade med hjärta och själ, vilket utmynnade i segerrika erfarenheter i det kristna livet. De fanns andra, som höll sig till vissa försiktiga och konservativa ledare från Battle Creek, som tyckte sig se risker hos en del av den framförda undervisningen. Vid slutet på konferensen stod de här personerna utan välsignelsen, som Gud hade haft i beredskap åt dem.

Det gjordes inga uppteckningar av föreläsningarna, som hölls av andra än Ellen G. White under konferensen, eftersom det då för tiden inte var brukligt, att offentliggöra anförandena. En General Conference Bulletin gavs ut, men den var bara ett enkelt blad med nyheter om tilldragelserna på konferensen och redogjorde för de allmänna mötena. Inga beslut fattades om de bibliska frågor, som dryftades.

Vid mötet valdes äldstebroder O. A. Olsen till ordförande i Generalkonferensen, men just då var han i Europa. Den 27. November, 1888 skrev William C. White, medlem av Generalkonferensens Kommitté, till äldstebroder Olsen, att ”delegaterna lämnade mötet med väldigt olika intryck. Många tyckte, att det varit ett de nyttigaste möten de någonsin hade deltagit på; andra, att det varit den olycksaligaste konferens, som någonsin hade hållits.”

Skilda inställningar mot rättfärdighet av tro
Ellen White befann sig ofta ute på fältet under de två följande åren, där hon gjorde insatser, för att leda församlingarna och konferenserna till en mera djupgående, fullständigare förståelse av det viktiga budskapet om rättfärdighet av tro. Hon talade om den här bibliska sanningen som en, vilken, ehuru ”ny för många sinnen”, egentligen var ”en gammal sanning i ett nytt ramverk.” – Ellen G. White, The Review and Herald, den 23. Juli, 1889, återtryckt i Selected Messages, Band 1, sidan 355.

Under Generalkonferensens följande samling, som hölls i Battle Creek från den 18. Oktober till den 5. November, 1889, kunde hon rapportera, att ”andan, som gjorde sig gällande under mötet i Minneapolis, inte förekommer här. Allting flyter på väl. Många ombud närvarar. Vårt morgonmöte klockan 5 besöks av många, och mötena är positiva. Alla vittnesbörd, som jag har lyssnat till, har varit av upphöjande art. De säger, att det gångna året har varit det bästa i deras liv; ljuset, som strålat från Guds Ord, har varit klart och tydligt – rättfärdighet av tro, Kristus vår rättfärdighet. De återgivna erfarenheterna har varit väldigt intressanta.

Jag har gått på alla utom två morgonmöten. Klockan 8 talar broder Jones om ämnet rättfärdiggörelse genom tro, och stort intresse visas. Det förekommer tillväxt i tron och i kunskapen om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.” – Ellen G. White, Manuskript 10, 1889, återgett i Selected Messages, Band 1, sidan 361.

Tyvärr inordnade sig flera av ledarna för vårt verk knutna till Generalkonferensen och våra inrättningar i Battle Creek på den negativa sidan och orsakade i verksamhetens själva hjärta hårdnackat motstånd. Inom några få år insåg många av dem, som hade anslutit sig till det lägret sitt misstag och avlade hjärtinnerliga bekännelser. Dock var det några, som envetet vägrade. En del av dessa, som hade att göra med samfundets och våra institutioners affärsangelägenheter, gjorde sitt inflytande gällande under en stor del av 1890-talet. Det var om sådana, som Ellen White år 1895 skrev orden, som återges på sidan 363: ”Kristi rättfärdighet genom tro har förbisetts av somliga; ty den strider mot deras natur, ja, mot hela deras livserfarenhet.”

I föreliggande volym, från sidan 76 och framåt, omtalas flitigt Minneapolis och dess efterskörd, liksom erfarenheterna för en del av de inblandade.

Under samlingen 1888 förändrades sammansättningen av Generalkonferenskommittén. O. A. Olsen kallades från Europa till att tillträda som ordförande för Generalkonferensen, där han ersatte George I. Butler. Äldstebroder Butler var dålig, och fastän han inte närvarade vid Minneapoliskonferensens samling, hade han anslutit sig till de negativa i kontroversen. Han tog tjänstledigt och skötte om sin lytta fru under drygt tio år, varpå han gjorde en duglig återkomst och på nytt innehade ansvarsställningar inom samfundet.

Äldstebroder Olsen, en man med full förståelse för betoningen av sanningen om rättfärdighet av tro, och en, som alltid var trogen råden från Profetians Ande, tog med svårighet itu med vissa av bekymren från Battle Creek. Särskilt vanskliga var frågor uppkomna genom det snabba utvecklandet av institutioner och utökandet av verksamheten i Battle Creek till förfång för verksamheten annorstädes.

Konsolidering och därtill hörande bryderier
Vid Generalkonferensens samling 1889 lades vikt vid frågor uppkomna genom driften av två stora förlag, det ena i Battle Creek och det andra på Västkusten. En kommitté på 21 personer utsågs till att studera konsolideringen av samfundets förlagsintressen. Beslutet omfattade också övervägande av en liknande organisation ”ägnad att styra över alla våra utbildningssatsningar och ägande av egendomar, varigenom dessa skulle ställas under gemensam drift; dessutom en annan organisation, för att styra över våra hälsoinrättningar.” – The General Conference Bulletin, den 6. November, 1889, sidan 149. Kommittén presenterade sin rapport vid samlingen år 1891. Det framlagda förslaget gick ut på, att Generalkonferensförbundet, i egenskap av det företag, som bildats för att värna samfundets juridiska angelägenheter, skulle ta över samtliga förlagsintressen och driva förlagshusen från ett gemensamt högkvarter. Man insåg, att de större intressen som skulle komma att anförtros åt denna juridiska sammanslutning, skulle kräva en utökning av dess medlemmars antal till 21. Förslagen vann konferensens gillande.

Därefter gjorda anteckningar tyder på, att steg togs för att konsolidera samfundets världsvida aktiviteter, vilka hade legat under olika kommittéers överinseende, och placera dem under Generalkonferensförbundets styre, med dess kommitté på 21 medlemmar.

De framträdande ämbetsmännen vid Generalkonferensens Kommitté var också ledande ämbetsmän inom Generalkonferensförbundet. Men eftersom medlemmarna av båda kommittéer normalt sett var kringspridda jorden runt, övergick rutinarbetet i hög grad till några få män i Battle Creek, varav somliga var djupt engagerade i de där befintliga inrättningarnas affärsintressen.

Inte hela planen för konsolidering förverkligades, men tillräckligt mycket, för att sätta igång en kedjereaktion i riktning konsolidering. Dessutom övervältrades på Generalkonferensförbundet det finansiella ansvaret för våra förlag, traktatsällskap, utbildningsinrättningar och hälsohem överallt i världen. Då hela kommittén sällan möttes för överläggningar, var det ofrånkomligt att rutinmässiga beslut med inverkan på sakens väl världen över skulle komma att fattas av en handfull män i Battle Creek – ofta högst fyra, fem eller sex personer. I sina skrivelser vände sig Ellen G. White emot tågandet i riktning konsolidering, och andra åtgärder, som saknade Guds godkännande. (Se Life Sketches, sidorna 319-330, kapitlet ”Danger in Adopting Worldly Policy in the Work of God”, ”Faran av, att använda världsligt handlingssätt inom Guds verksamhet”.)

Förhållandet i Battle Creek, inbegripande både institutionerna och Generalkonferensen, beskrivs fullödigt i artikeln ”Thou Shalt Have No Other Gods Before Me”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”, som skrevs i September, 1895, och läses på sidorna 359-364. Läsaren gör klokt i, att gå igenom den noga.

E. G. Whites brev till äldstebroder Olsen, ordförande vid Generalkonferensen och för Generalkonferensförbundet, innehöll gott om tillrättavisande budskap till dem, som åtagit sig ansvaret för, att fatta beslut, som kraftigt berörde själva kärnan hos samfundets verksamhet jorden runt. Många av dessa instruktioner, som sändes till äldstebroder Olsen, går att finna i Vittnesbörd för Predikanter. Som sades ovan, lät han trycka budskapen, för att undervisningen och förmaningarna skulle nå andra.

Långtgående bryderier vid förlagshusen
Det tidigt fattade beslutet om ändamålsenlighet inom vår förlagsverksamhet, vilket ledde till att vi tog på oss kommersiellt arbete, engagerade dessvärre dessa inrättningar i ren affärsmässig verksamhet. Det nådde tidvis en punkt, där omkring 70 procent av tryckandet utgjordes av kommersiellt arbete och 30 procent av samfundets tryckalster. De med ansvar för förlagens ekonomiska välmåga såg sig själva som tryckare, och det kom dem att godta för utgivning manuskript av ett slag, som aldrig skulle ha tryckts av kyrkan. (Se Vittnesbörd för Församlingen, Band 7, sidorna 161-168, kapitlet ”Commercial work”, ”Kommersiellt arbete”, och Selected Messages, Band 2, sidorna 350, 351, ”The Perils of Hypnosis”, ”Farorna med hypnos”.)

Samtidigt övergav män i ansvarsställning inom förlagsarbetet grundläggande principer, vilka hade väglett våra inrättningar i lönesättningen för de anställda. Resonemanget löd, att verket hade uppnått sådan framgång tack vare ledningens särskilda duglighet och talang; alltså borde de här männen favoriseras med löner, som bättre återspeglade deras ledarskapsställning. Följden blev, att vissa personer i nyckelpositioner erhöll dubbla lönen mot den åt en skicklig tryckeriarbetare.

Samma anda förmådde ledningen vid förlaget i Battle Creek till, att vidta varje tänkbar åtgärd, för att vinna herraväldet över de litterära alster, som de hanterade. Det utmynnade i, att författarna till böckerna utgivna av förlaget förlorade en rättmätig inkomst från royaltyn eller upphovsvinsten. På det här viset ökade förlagets intäkter. Man ansåg, att ledningen för förlagshuset bättre förstod sig på sakens behov, och visste, hur vinsterna från litteraturen skulle användas, än de enskilda författarna. Man menade, att författarna kunde missbruka inkomsten från upphovsvinsten. I flera brev, skrivna av Ellen White till ledningen, påpekade hon, att själviskhet låg till grund för planerna. Råd härvidlag finns i Vittnesbörd för Församlingen, Band 7, sidorna 176-180.

Generalkonferensens ordförande ger ut vittnesbörd
Inflytandet från själviska, giriga tillvägagångssätt och utövandet av ”kunglig makt”, som Ellen G. White kallade det för, smittade av sig. Äldstebroder Olsen, ordförande för Generalkonferensen, hoppades, att han skulle kunna bromsa in det onda hos dylika inflytanden. Alltså spred han till kyrkans pastorer många av de budskap med råd, som kom till honom och andra ledare i Battle Creek under denna avgörande tid. Budskapen, utgivna i pamflettform, skickades ut som särskilda instruktioner till pastorer och medarbetare. Åtskilliga av dem bar ett förord innehållande ett allvarligt menat uttalande undertecknat av ordföranden vid Generalkonferensen eller av dess kommitté. I sin inledning till den andra av dessa numrerade pamfletter, skriven omkring 1892, säger äldstebroder Olsen:

”Åter känner vi det vara vår plikt, att sända Er några utdrag ur nyliga skrivelser från syster E. G. White, som ännu inte har tryckts, liksom att uppmärksamma en del väldigt viktiga utdrag ur skrifter, som tidigare har getts ut. Vi gör detta, för att sanningarna däri skall framstå i sin fräschhet i Era sinnen. De är värda Ert noggranna övervägande....

I tre år har Guds Ande intensivt vädjat till våra pastorer och vårt folk om, att de skall lägga av sig sin rättfärdighetskappa och söka den rättfärdighet, som kommer från Gud genom tro på Kristus Jesus. Men ack, så långsamma och tvekande vi har varit.... Guds Andes vittnesbörd och enträgna vädjanden har inte vunnit det gensvar i våra hjärtan, som Gud hade hoppats på. I en del fall har vi rent av känt oss fria till, att klandra vittnesbörden och varningarna, som Gud har delgett oss för vårt eget bästa. Det här är allvarliga saker. Vad har följden blivit? – Jo, hjärtats kyla, själens ödslighet, vilket sannerligen är alarmerande.

Är det inte dags, att höja rösten i varning? Är det inte dags för varje enskild, att rikta strålkastarljuset mot sig själv och fråga: ’Är det jag?’...

I det följande vittnesbördet påpekas ånyo för oss farorna vi svävar i på ett omisskännligt sätt. Frågan är, om vi tänker lyssna till Guds råd och söka Honom helhjärtat, eller ämnar vi bemöta de här varningarna med den försummelse och liknöjdhet, som ofta har gjorts i det förflutna? Gud menar allvar och vi får inte dröja med vårt gensvar.”

Den 22. November, 1896 skrev äldstebroder Olsen dessa inledande ord i den sjätte pamfletten:

”Under de senaste månaderna har jag erhållit ett flertal brev från syster E. G. White, vilka innehåller ytterst värdefull undervisning för mig själv och för alla våra medarbetare; och eftersom jag vet, att alla anställda, som är knutna till den nuvarande sanningens sak, personligen skulle tjäna på och bli hjälpta i sitt arbete, genom att få denna undervisning, har jag sammanställt materialet, och låtit trycka det i det här lilla traktatet för deras gagn. Det är överflödigt, att be om dess ingående studium under bön, ty jag vet att bladet kommer att bemötas med detta.”

Det var inte enkelt för Ellen White, att formulera så väckande budskap med åthutning och tillrättavisning, ej heller var det enkelt för mottagarna, att gå med på, att budskapen gällde deras personliga leverne och sedan sätta igång med, att vidta de nödvändiga ändringarna. De gavs ut på 1890-talet av ordföranden för Generalkonferensen och av Generalkonferenskommittén som pamfletter, för att alla predikanter skulle bli förmanade. Sedan gavs materialet ut på nytt mellan pärmarna i Testimonies to Ministers år 1923, för att hålla varje sjundedags-adventistisk pastor och ämbetsman medveten om faror, som allvarligt kunde skada Guds verks intressen.

Ellen White omfattade inte varje pastor och ämbetsman med tillrättavisningens budskap. ”Hur mitt hjärta fröjdar sig”, skrev hon, ”åt dem, som vandrar med ödmjukhet i sinnet, som älskar och fruktar Gud. De äger en kraft långt värdefullare, än lärdom och vältalighet.” – Sidan 161. Här och där i artiklarna i föreliggande volym talar hon om ”somliga”, som har valt fel väg, ”somliga”, som har varit oemottagliga för budskapen, som Gud har sänt.

Råden utfärdande varningar mot bruket av ”kunglig makt” och myndighet, råden om, att människor inte skall vända sig till sina medmänniskor för vägledning i varje enskildhet i verket, balanseras nogsamt med visdomsord rörande en oberoende anda och handlande, såsom framgår av sidorna 314-316. Hon framhåller, att konferensordföranden bör litas på och understödjas, vilket framgår av sidorna 327, 328.

Så tecknas bakgrunden till 1890-talet och budskapen i Vittnesbörd för Predikanter. Här har vi bilden av förhållandena, som förvärrades månatligen, årligen, då Sjundedags-adventistsamfundet, i färd med att förverkliga ett allt mera omfattande evangelistiskt, institutionellt och missionerande program, nalkades århundradeskiftet.

Generalkonferensen år 1901
Ellen G. White, som nyligen återvänt till Förenta Staterna efter ett nioårigt uppehåll i Australien, blev inbjuden att övervara Generalkonferensens samling år 1901, vilken hölls i Battle Creek. Det var hennes första samling på tio år. Ordföranden för Generalkonferensen, G. A. Irwin, höll sitt inledande anförande. Sedan stegade Ellen White längst fram i församlingen, angelägen om att tala. Hon vände sig med uppriktighet till konferensen, och pekade på det sätt, varigenom Guds verk hade blivit kringskuret på grund av, att ett fåtal män i Battle Creek ansvarade för en verksamhet vida överstigande deras förmåga. Hon vittnade om, att både männen själva och saken skadats, eftersom de hade uppmuntrat andra till, att vända sig till dem för vägledning i varje fas av verket. Hon förklarade, att vissa ansvarshavande personer hade förlorat hängivenhetens anda, som var så betydelsefull för deras verksamhet. Under mötet utbrast hon: ”Vad vi nu behöver, är en omorganisation. Vi behöver börja med grunden och bygga enligt annorlunda principer.” – The General Conference Bulletin, den 3. April, 1901.

Det, som skedde under de därpå tre följande veckorna, är en spännande historia. Budskapet efterlevdes. Bröderna skred noggrant till verket. Unionskonferenser upprättades, varigenom lokala konferenser bands samman i mindre enheter, och kopplades till missionärernas ansvar ute på fältet. De olika förbund, som stod för grenarna inom samfundets allmänna verksamhet, såsom Sabbatsskolans arbete och den personliga missionens verk, vidtog åtgärder, för att bli avdelningar inom Generalkonferensen. Generalkonferensens Kommitté, bestående av tretton man, utökades till 25. År 1903 utökades kommittén ytterligare, för att innefatta dem, som ingick i Generalkonferensens nyligen upprättade avdelningar. Inom några få år axlade fem hundra personer det ansvar, som före Generalkonferenssamlingen år 1901 hade burits av en handfull män.

Omorganisationen gjorde det möjligt för dem verksamma inom lokala fält, att fatta beslut rörande det egna arbetet. Så stark var den lagda grunden, att då fortsatt tillväxt fordrade det, kunde samfundet utan större besvär övergå till att förse Generalkonferensen med divisioner. Genom denna plan knöts stora delar av världen ihop, varigenom unionskonferenser blev till enheter i divisionsstrukturen.

Inrättningar i Battle Creek drabbas av Guds straffdomar
Olyckligtvis togs inte alla råden framförda av Ellen White vid Generalkonferensens samling 1901 hänsyn till. Förändringar, som skulle ha vidtagits vid två av institutionerna i Battle Creek, gjordes ej. Innan året hade gått, brann hälsohemmet ned under natten till den 18. Februari, 1902. Före 1902 års utgång låg även förlagshuset i aska. Den stora förlusten av samfundsegendom erkändes som en straffdom från Gud, som vållats därför att personer inte tagit hänsyn till och följt givna råd. Varningar hade utfärdats, men de hade klingat för döva öron. Nu talade Gud på ett språk, som ingen kunde missförstå.

Samfundets högkvarter flyttades från Battle Creek med sina därtill hörande bekymmer och inrättades, genom Guds försyn, i Washington, D.C. Förlagshuset började på nytt i nationens huvudstad, och ledarna tog i hand på, att de anställdas och utrustningens tid till 100 procent skulle helgas åt offentliggörandet av samfundets budskap. Hälsohemmet byggdes upp på nytt i Battle Creek, men dess omfattande intressen vreds tyvärr snart därefter ur händerna på samfundet. Battle Creek upphörde att vara ett nav åt samfundet, i och med att världshögkvarteret flyttades till Takoma Park.

”Såvida vi inte glömmer”
Den avslutande sektionen i den här volymen består mestadels av brev skrivna år 1907 och 1914. Ellen White hade anledning att gå igenom ”väsentliga principer för ett förhållande”, i synnerhet i artikeln ”Herren är vår Kung”, ett budskap hon läste upp under lägermötet i Augusti, 1907 i Södra California; och artikeln ”Enskilt ansvar och kristen enhet”, uppläst av henne vid 1907 års session vid Californiakonferensen, som hölls i Januari. Artiklarna rekapitulerar punkterna, som utgör huvuddragen i boken. Dessa råd, som således upprepades, påminde alla om, att i fall vi förlorar dessa grundsatser ur sikte, kommer vi att äventyra samfundet.

Det händer, att historien upprepar sig, och det händer, att människor är glömska av sig. Allvarliga ansträngningar har gjorts, för att undvika en upprepning av misstagen, som begicks i Battle Creek. Fru White skrev: ”Vi har intet att frukta för framtiden, såvida inte vi glömmer den väg Herren har lett oss på.” – Sidan 31. Ämbetsmännen och pastorsanställda inom samfundet har alltid framför ögonen dessa budskap med varning och förmaning, för att de skall undvika tidigare års felgrepp. Och hand i hand med dessa mera specifika förmaningar går allmänna förmaningar rörande pastorns förväntade höga moral och andliga nivå.

Budskapen inneslutna i den här boken, vilka på allvar vädjar till hjärta och själ hos dem, som gick före hjorden i egenskap av herdar och hos dem, som bar ämbetsmannaansvar, skulle vara tillämpliga i dag under förutsättning, att de beskrivna förhållandena existerade på nytt. Ingen bör begå misstaget, att tillämpa dessa tillrättavisningar på alla predikanter när som helst. Vår ingående kunskap om vissa av de frågor och kriser, som bemötts under årens gång, bör heller inte sudda ut vår tro på Guds saks ärofyllda seger.

Ellen White, för vilken Gud hade avslöjat hemligheterna förborgade i personers hjärtan, liksom människors svagheter och brister, förlorade inte förtroendet för Guds utvalda medarbetare. För henne utgjorde inte faktumet, att Gud sände tillrättavisningens budskap till de felande, ett tecken på deras förkastande, utan snarare ett belägg för Guds kärlek: ”Ty den Herren älskar tuktar han”. {Hebréerbrevet 12:6, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98.} Ej heller gjorde bakslagen förknippade med kampen mellan de ondas och rättfärdighetens styrkor henne modstulen, ty hon insåg, att ”vi som bibliska kristna har alltid gjort framsteg” (Selected Messages, Band 2, sidan 397), och att ”Israels Gud leder alltfort Sitt folk, och att Han kommer att fortsätta att vara med dem, ända till slutet” (Life Sketches of Ellen G. White, sidorna 437, 438).

Detta förord är avsett, att upplysa läsaren om den historiska bakgrunden till bokens innehåll. Det förekommer ett antal hänsyftningar på bestämda upplevelser, rörelser och inrättningar, som må te sig något obskyra för oss, som lever så många årtionden efter händelserna. För att tillhandahålla information, som underlättar förståelsen av dylika hänsyftningar, har appendixnoter tillfogats.

Det ingår inte i sysslorna åt vårdarna av Ellen G. Whites skrifter, att förklara eller tolka de utfärdade råden. Det är deras förmån och tidvis deras ansvar, att framställa den historiska ramen kring vissa förhållanden, och att framställa andra råd i deras sammanhang, vilka kan bidra till läsarens insikt och härigenom till en korrekt tolkning av skrifterna. Att detta måtte uppnås, och att församlingen under Gud-fruktiga ledare måtte gå framåt till seger, för att avsluta Guds dyrbara verk, är vår uppriktiga bön.
Styrelsen för Ellen G. Whites Dödsbo.
Washington, D.C.
Den 10. Maj, 1962.