Kristi första Ankomst

(9)Djurs blod kunde inte tillfredsställa Guds krav som försoningsoffer för överträdelsen av Hans lag. Ett djurs värde understeg den skyldige syndarens och kunde fördenskull inte utgöra lösen för synd. Djuroffer kunde därför endast vara godtagbara för Gud som bild på Hans Sons offer. rätt

(9)Människan kunde inte sona för människor. Hon skapades lägre, än änglarna, och hennes syndiga och fallna tillstånd skulle göra henne till ett ofullkomligt offer, ett försoningsoffer av lägre värde, än Adam före hans fall. Gud gjorde människan fulländad, och efter hennes överträdelse fanns det inget tillfredsställande offer åt Gud för hennes överträdelse, med mindre det framburna offret skulle överstiga människans värde, sådan hon var i sin fullkomlighets och oskyldighets tillstånd. rätt

(9)Guds gudomlige Son var det enda offret av nog högt värde, för att uppfylla kraven hos Guds felfria lag. Änglarna var syndfria, men av mindre värde, än Guds lag. De var lyhörda inför lagen. De var budbärare, som gjorde Kristi vilja, och böjde sig för Honom. De var skapade väsen, som stod på prov. På Kristus vilade det inga krav. Han ägde makten, att lägga ned Sitt liv, och ta det tillbaka. På Kristus vilade det inga förpliktelser, att åta Sig försoningsverket. Det var ett frivilligt offer, som Han gjorde. Hans liv var av tillräckligt högt värde, för att rädda människan från hennes fallna tillstånd. rätt

(10)Guds Son var i Guds gestalt, och Han fann det inte orättmätigt, att vara Guds jämlike. Han var historiens ende person, som kunde säga till alla andra: Vilken av Er överbevisar Mig om synd? Han hade förenat Sig med Fadern vid människans skapande, och tack vare Sin egen gudomliga perfektion, ägde Han karaktärsstyrka till, att sona människans synd, och höja henne samt återställa henne till hennes ursprungliga tillstånd Guds Son stod som nummer två i fråga om auktoritet bakom den store Laggivaren. Han visste, att bara Hans liv vore tillräckligt, för att återlösa fallna människor. Han var av mycket högre värde, än människan, eftersom Hans ädla och fläckfria karaktär samt upphöjda ämbete som Överbefälhavare över den himmelska hären, stod över människans verk. Han utgjorde Sin Faders uttryckliga avbild, inte endast till anletsdragen, utan även till karaktärens fullkomlighet. Eftersom Han var utan lyte, kunde endast Han bli det godtagbara offret för människan. rätt

(10)Samtliga slags offer, liksom prästerskapet inom den judiska ordningen, infördes, för att framställa Kristi död och medlartjänst. Alla dessa ceremonier saknade mening och kraft, förutom i samband med Kristus, som Själv var grundvalen för dem, och gjorde, att de fanns till. Herren hade gjort Adam, Abel, Set, Hanok, Noa, Abraham och de gamla hedersmännen, i synnerhet Mose, medvetna om, att det ceremoniella offersystemet och prästerskapet inte var nog i sig själva, för att säkra själens frälsning. Offersystemet pekad hän till Kristus. Genom dessa såg de gamla hedersmännen Kristus, och trodde på Honom. Detta var förordnat av Gud, för att framhålla den fruktansvärda avgrund, som synden hade åstadkommit mellan Gud och människan, och gjort en medlares tjänst nödvändig. Genom Kristus återställdes förbindelsen, som hade brutits på grund av Adams överträdelse, mellan Gud och den förtappade syndaren. Men det oändliga offer, som Kristus gjorde frivilligt för människan, förblir en gåta, som änglar inte kan fatta till fullo. rätt

(11)Det judiska systemet var symboliskt, och skulle fortsätta, tills det fullkomliga Offret skulle ersätta det symboliska. Medlaren skulle, i Sitt ämbete och verk, starkt övergå det jordiska, symboliska prästerskapet i värdighet och ära. Från Adams dagar ned till tidpunkten, då det judiska folket utsågs och avskildes från världen, hade Guds folk instruerats om Återlösarens ankomst, som deras offer stod för. Denne Frälsare skulle vara medlare och stå mellan den Allra Högste och Hans folk. Tack vare medlingen öppnades en väg, varigenom den skyldige syndaren fick åtgång till Gud. Syndaren kunde inte komma i sin egen person, med sin skuld på sig, och med ingen större förtjänst, än han ägde i sig själv. Kristus allena kunde öppna vägen, genom att frambära ett offer svarande mot den gudomliga lagens krav. Han var fullkomlig, och obesmittad av synd. Han var utan fläck och lyte. Omfånget av syndens fruktansvärda konsekvenser kunde aldrig ha blivit kända, om inte den tillhandahållna boten hade varit oändligt värdefull. Fallna människors frälsning betalades med så stora kostnader, att änglar blev förundrade, och inte fullt ut förstod det gudomliga mysteriet, att Himmelens Majestät, Guds Like, skulle dö för det upproriska släktet. rätt

(11)Då tiden nalkades för Guds Son, att komma för första gången, var Satan mera på sin vakt, för att förhärda det judiska folkets hjärtan mot de bevis, Han skulle bringa för sitt Messiasskap. Judarna hade blivit stolta och prålande. Prästerskapet hade inte bevarat sin renhet, utan var fruktansvärt fördärvade. De bibehöll sitt tillbedjanssystems former och ceremonier, fastän de själva inte var helhjärtade. De upprätthöll inte personlig renhet och en dygdig karaktär. Och ju mera de saknade de nödvändiga kvalifikationerna för det heliga arbetet som den allra högste Gudens präster, desto mera hårdnackade blev de, att utåt visa nitiskhet, iver och helgelse. De var hycklare. De älskade världens ära, och var äregiriga efter, att upphöjas genom rikedom. För att få sin vilja fram, grep de varje tillfälle till, att utnyttja de fattiga, i synnerhet änkor och faderlösa. Med diverse svepskäl krävde de stora penningsummor av dem, som var samvetsgranna, för Herrens skattkista, och använde de medel, de hade fått på oärligt vis till sin egen fördel. Till det yttre höll de lagen strängt. De verkade visa stor respekt för traditioner och seder, för att få pengar från folk, till att tillfredsställa sin fördärvade äregirighet. rätt

(12)Traditioner, vanor och onödiga ceremonier, som Gud inte hade gett dem genom Mose eller någon annan, upprepades inför folket. Dessa stammade icke från någon högre källa, än från människor. Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste tvinga detta på folket som Guds bud. Deras hjärtan var hårda och okänsliga. De visade ingen barmhärtighet mot fattiga och olyckligt lottade. De plundrade änkornas hus med sina tunga skatter, som de lade på dem. Samtidigt bad de på marknadsplatserna och gav allmosor, för att bli sedda av människor och för att se märkvärdiga ut. Till det yttre skenet var de nogräknade med sina religiösa former, då människor såg dem; ty de ville, att deras upphöjdhet skulle ge intryck. De önskade, att folk skulle göra sig finstämda tankar om deras iver och hängivenhet för trons plikter, medan de dagligen rövade från Gud, genom att själva använda folkets offer. rätt

(13)Prästerskapet hade blivit så fördärvat, att dess medlemmar inte drog sig för de mest oärliga och brottsliga handlingar, för att genomföra sina planer. De, som åtog sig översteprästens ämbete strax före och under Kristi första framträdande, var inte av Gud utpekade män för det heliga arbetet. De hade ivrigt traktat efter ämbetet av kärlek till makt och uppvisning. De önskade sig en ställning, som gav dem myndighet, och som lät dem utöva bedrägeri under fromhetens täckmantel, och därigenom undvika upptäckt. Översteprästen innehade en mäktig och betydelsefull ställning. Han var inte endast rådgivare och medlare, utan också domare; och det gick inte, att överklaga hans utslag och beslut. Prästerna hölls tillbaka genom romarnas myndighet, och tilläts ej, att lagligen döma någon till döden. Denna makt ägdes av dem, som härskade över judarna. Fördärvade människors hjärtan traktade efter översteprästens framträdande ämbete, och erhöll det ofta genom bestickning och attentat. Iklädd sina heliga och dyra kläder, med bröstsköld, med ljuset glimrande från dess dyrbara stenar, som var inlagda däri, ägde översteprästen det mest intrycksskapande utseende, och slog samvetsgranna, uppriktiga människor med beundran, vördnad och hederskänslor. På ett särskilt sätt var det meningen, att översteprästen skulle representera Kristus, som skulle bli överstepräst för evigt, enligt Melkisedeks ordning. Denna prästordning skulle inte övergå i en annan, eller avlösas av en annan ordning. rätt

(14)Det judiska folket hade fördärvat sin religion med onödiga ceremonier och seder. Därigenom beskattades folket hårt, i synnerhet de fattigare klasserna. De stod också under romarnas träldom, och ålades, att betala skatt till dem. Judarna hade inte förlikat sig med sin träldom, och såg fram emot nationens seger genom Messias, den mäktige befriaren, som hade förutsagts i profetian. De var trångsynta. De tänkte, att den Kommande skulle iföra Sig konungslig ära, då han visade Sig, och genom vapenmakt undertrycka deras förtryckare, och inta Davids tron. Om de, med ödmjukt sinne och andligt omdöme, hade studerat profetiorna, skulle de inte ha varit så vilsefarna, att de hade förbisett profetiorna pekande fram mot Hans första ankomst i ödmjukhet, och missbruka dem talande om Hans andra ankomst med kraft och mycken härlighet. Det judiska folket hade kämpat, för att uppnå makt. De suktade efter världslig ära. De var stolta och fördärvade, och saknade andlig synförmåga. De kunde inte skilja mellan profetiorna pekande fram mot Kristi första ankomst och dem beskrivande Hans andra, härliga uppdykande. Den kraft och härlighet, som profeterna beskrev skulle följa på Hans andra framträdande, väntade de sig vid Hans första ankomst. De var mest nitiska för sin nations ära. Deras äregiriga önskan var, att upprätta ett timligt rike, som de trodde skulle härska över världen och upphöja dem själva med myndighet och makt, till att regera över dem som kungar. De hade skrytsamt sagt de hedniska makter, som de själva lydde under, att dessa inte skulle komma att härska över Israels särskilt länge till; för deras eget styre skulle snart börja, och det skulle vara mera upphöjt och härligt, än till och med Salomos regering. rätt

(15)Då tiden var uppfylld, blev Kristus född i ett stall, vaggad i en krubba, omgiven av stallets djur. Och var detta i verkligheten Guds Son, som till det yttre var ett skröpligt och hjälplöst barn, som liknade andra barn väldigt mycket? Hans gudomliga härlighet och majestät hade dolts i mänsklig gestalt, och änglarna hälsade Hans födelse. Änglar, som betjänade Honom, hade inte lov till, att visa människorna sin härlighet. Nyheterna om Hans födelse frambars med fröjd i de himmelska salarna, medan jordens stora män var omedvetna därom. De stolta fariséerna och de skriftlärde, med sina hycklande ceremonier och synbara hängivenhet för lagen, kände inte till Barnet i Betlehems. De var okunniga om sättet, som Han skulle visa sig på, trots sin prålande lärdom och visdom i, att utlägga lagen och profetiorna i profetskolorna. De tog själva fram medel, för att främja sig själva. Deras studium gick ut på, att vinna rikedom och världslig ära på framgångsrikaste vis, och de var helt oförberedda på Messias’ uppenbarelse. De väntade på en mäktig furste, som skulle regera på Davids tron, och vars rike skulle bestå för evigt. Deras stolta och höja tankar om Messias’ ankomst stämde inte överens med de förutskickelser, som de bekände sig till, att förklara för folket. De var andligt blinda, och var ledare för de blinda. rätt

(16)Härlighetens Konung nedlät Sig till, att iföra Sig det mänskliga; och änglar, som hade bevittnat Hans glans i de himmelska salarna, då Han tillbads av den samlade himlahären, var inte beredda på, att finna sin gudomlige Befallningsman i en så enkel position. Hans bädd var i en krubba, och Han omgavs av stallets djur. Likväl kunde de i Hans ödmjukhet knäfalla inför Honom, utan att ge avkall på sin trohet mot Jehova. rätt

(16)”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ’Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.’” {Matteusevangeliet 2:1-2.} De vise männen från Österlandet hade väntat på den förutsagde Messias. De hade studerat profetian, och visste att tidpunkten för Kristi ankomst var nära; och de väntade ivrigt på ett tecken på denna stora begivenhet, för att vara de första, att hälsa det himmelska Kungabarnet välkommet, och tillbe Honom. Dessa vise män hade sett skyn upplyst av ljus omgivande de himmelska budbärarna bebådande eller tillkännagivande Kristi ankomst för Israels herdar, och efter att änglahären vände åter till Himmelen, visade en strålande stjärna sig på himlen. Den osedvanliga, klara stjärnan, som de aldrig hade sett förut, hängde som ett tecken på himlen, och drog till sig deras uppmärksamhet, och Guds Ande förmådde dem till, att söka denne himmelske Gäst till en fallen värld. De vise männen styrde kosan dit, där stjärnan tycktes leda dem. Då de närmade sig staden Jerusalem, uppslukades stjärnan av mörker, och ledde dem inte längre. De tänkte, att judarna i Jerusalem inte kunde vara ovetande om denna stora tilldragelse, att Messias skulle komma, och de hörde sig för härom i Jerusalem med omnejd. De förklarade tydligt sitt ärende. De sökte efter Jesus, judarnas konung, för de hade sett Hans stjärna i öst, och hade kommit, för att tillbe Honom. rätt

(17)I staden Jerusalem härskade det stor upphetsning över de vise männens uttalanden. Nyheterna nådde snabbt Herodes. Han blev allvarligt oroad, men dolde sin modfälldhet och tog emot männen med synbar artighet. rätt

(17)”När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig de visa männen och frågade ut dem om när stjärnan hade visat sig. Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: ’Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det.’” {Verserna 3-8, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(18)Även om Herodes tog emot de vise männen med synbar respekt, tändes hans missunnsamhet och hat mot Barnakungen av deras antydningar om Honom, som kunde visa sig vara en rival till honom, och driva honom eller hans efterkommande bort från tronen. En storm av motstånd och sataniskt raseri tog Herodes i besittning, och han beslöt sig för, att utplåna Barnakungen. Ändå anlade han en min av lugn, och bad om ett förtroligt samtal med de vise männen. Han frågade då särskilt om den precisa tidpunkt, då stjärnan hade visat sig. Han låtsades hälsa Kristi förmodade födelse välkommen med glädje, och uttryckte en önskan om, att genast bli upplyst av de vise männen, så att han kunde bli en av de furstar, som visade Honom sann ära, genom att även han tillbe Honom. De vise männen var ej i stånd till, att läsa den tyranniske Herodes’ hjärta; men Gud, som känner till alla händelser i själen, liksom hjärtats intentioner och syften, lät sig inte bedras av hans låtsade förevändning. Hans makt skulle komma att beskydda och bära den dyrbare Barnafrälsaren från Satans list, tills Hans uppdrag på jorden var utfört. ”De lyssnade till kungen och begav sig i väg. Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.” Sedan de vise männen hade lämnat Jerusalem, såg de igen, till sin stora glädje, Himmelens vägvisande stjärna, som förde dem till vår Frälsares födelseplats. ”Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.” {Verserna 9-11.} rätt

(19)Herodes förstod, att Kristus skulle regera över ett timligt rike, och hela han reste sig mot tanken på en judisk kung. Översteprästerna och de skriftlärde hade bekänt och förstått profetiorna om Kristi framträdande. De hade upprepat förutsägelserna inför folket, som angår Kristi andra ankomst i makt och stor härlighet, för att betvinga all myndighet och härska över hela jorden. På ett stoltserande och hämndgirigt sätt hade de hävdat, att Messias skulle bli en timlig furste, och att varje rike och folk skulle böja sig i underdånighet under Hans myndighet. Dessa präster hade inte undersökt profetiorna med avseende på Guds ära, eller med en önskan om, att anpassa sina liv till den höga standard, som anges av profeterna. De rannsakade Skrifterna, för att hitta gamla profetior, som de på något sätt kunde tolka som stöd för sin högt svävande stolthet, och för att visa, med vilket förakt Gud betraktade all världens folk, med undantag för judarna. De förklarade, att den makt och myndighet, som de den gången var tvungna att respektera och åtlyda, snart skulle upphöra; ty Messias skulle inta Davids tron, och med härens styrka försätta judarna i frihet, och återställa deras förnämliga rättigheter. Judarnas förståelse var förmörkad. De hade inget ljus i sig själva. De läste profetiorna i sin egen skeva förståelse. Satan ledde dem i fördärvet. Och Herodes hade föresatt sig, att grusa judarnas hopp, och förödmjuka dessa stolta skrytmånsar, genom att döda Kristus, så snart som Han hade hittats. rätt

(19)Då de vise männens uppdrag var fullbordat, tänkte de vända tillbaka och framföra de glädjande nyheterna till Herodes om sin framgångsrika resa. Men Gud sände Sina änglar nattetid, för att förmå de vise männen, att välja annan väg. I en syn om natten ombads de tydligt, att icke vända åter till Herodes. De lydde de himmelska budbärarna, och återvände till sina hem på en annan väg. ”Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. När de visa männen hade farit, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’ Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten.” {Verserna 12-14.} rätt

(20)Herren påverkade de vise männen till, att ge sig av, för att uppsöka Jesus, och han ledde dem på vägen dit med hjälp av en stjärna. Stjärnan lämnade dem, då de var utanför Jerusalem, och kom dem, att höra sig för i Judéen; för de menade, att det vore omöjligt för översteprästerna och de skriftlärde, att vara ovetande om denna stora begivenhet. De vise männens ankomst gjorde hela nationen uppmärksam på avsikten med deras resa, och riktade deras uppmärksamhet på de väsentliga händelser, som utspelade sig. Gud var väl medveten om, att Hans Sons ankomst till jorden skulle röra upp mörkrets makter. Satan ville inte, att ljuset skulle komma in i världen. Guds öga vilade på Sonen varje ögonblick. Herren hade försett Sin profet Elia med föda på ett mirakulöst sätt, då han var stadd på lång resa. Han kunde inte få mat från någon annan källa. Han lät manna regna ned från himlen åt Israels barn. Herren banade väg för Josef, att bevara sitt eget liv, och Jesu liv samt moderns liv, genom att fly till Egypten. Han gav dem det nödvändiga för deras resa, och för uppehället i Egypten, genom att förmå de vise männen från Österlandet till, att uppsöka Frälsarbarnet, och bära fram värdefulla offer som ett tecken på ära. Herren känner till alla människors hjärtan. Han styrde Josefs väg till Egypten, så att han där fann en fristad från en tyrannisk kungs vrede, och därmed bevarade Frälsarbarnets liv. Jesu jordiska föräldrar var fattiga. De gåvor de fick av de vise männen, försörjde dem under deras vistelse i landet som främlingar. rätt

(21)Herodes väntade ivrigt på de vise männens återkomst; ty han var otålig efter, att genomföra sitt beslut: Att döda Israels Barnakung. Efter lång väntan på klart besked, fruktade han för, att hans avsikt höll på att bli motarbetad. Han tänkte så här: Kunde männen ha uppfattat den illgärning, som han hade tänkt ut? Kunde de ha förstått hans plan, och medvetet ha undvikit honom? Detta ansåg han vara ett hån och att göra narr av honom. Hans otålighet, missunnsamhet och hat växte. Han eggades av sin fader, Djävulen, till att förverkliga sin avsikt genom den gruvligaste handling. I fall han inte genomförde sina mordiska intentioner genom försåt och list, skulle han allt sätta skräck i alla judiska hjärtan med kraft och myndighet. De skulle ha ett exempel på, vad deras kung skulle möta, om de skulle sätta honom på tronen i Jerusalem. rätt

(21)Och här yppades ett gott tillfälle, att förödmjuka de stolta judarna, och ådra dem en katastrof, som skulle göra dem modlösa i sin äregirighet, att inrätta en egen regering, och bli hela jordens härlighet, som de hade prålat så stolt med. Herodes utsände ett tillkännagivande till en stor soldathär, vars hjärtan var förhärdade genom förbrytelser, krig och blodsutgjutelse, till att gå igenom Betlehem och till dess omgivningar, för att massakrera alla barn från två år och därunder. Med denna förfärliga gärning tänkte Herodes uträtta en tvåfaldig avsikt: För det första, att utöva sin makt och myndighet genom denna blodiga handling gentemoet judarna; och för det andra, att tysta deras skryt om sin kung, liksom att värna sitt eget rike, genom att slå ihjäl Barnafusten, som han var avundsjuk på och fruktade. Det gruvliga verket blev utfört. De okänsliga soldaternas svärd förde ödeläggelse med sig överallt. Föräldrarnas rädsla och förtvivlan gick ej att beskriva. Ropen av gråt från drabbade mödrar, som höll fast sina diande barn vid bröstet, hördes över soldaternas grova språk och förbannelser, medan de ropade till Himmelen om hämnd över den tyranniske kungen. rätt

(22)Hela denna ohyggliga katastrof stod Gud ut med, för att ödmjuka det judiska folkets stolthet. Deras förbrytelser och ondska hade varit så omfattande, att Herren lät den onde Herodes straffa dem på detta sätt. Hade de varit mindre stoltserande och äregiriga, hade deras liv varit rena och deras levnadsvanor enkla och uppriktiga, skulle Gud ha bevarat dem från, att bli så förödmjukade och pinade av sina fiender. På ett tydligt vis skulle Gud ha gjort kungens vrede ofarlig för Sitt folk, om de hade varit trofasta och fullkomliga inför Honom. Men Han kunde inte uträtta särskilt mycket för dem, eftersom deras gärningar var avskyvärda för Honom. rätt

(22)Judarna hade väckt Herodes’ missunnsamhet och hat emot Kristus genom sin falska utläggning av profeterna. De lärde ut, att Messias skulle regera över ett jordiskt rike, i oöverträffad härlighet. Deras stolta yvande framställde världens Frälsare, och Hans uppdrag på jorden, i falskt ljus. Deras stolta idéer och deras prål medförde ej det, som Satan först ville, att det skulle, nämligen att döda Barnafrälsaren, utan vändes tillbaka mot dem själva, och fyllde deras hem med sorg. I en profetisk syn sade Jeremia {31:15}: ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.” {Matteusevangeliet 2:18, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Men Herodes överlevde inte sitt illdåd så värst länge. Han dog en ohygglig död. Han måste ge efter för en makt, som han inte kunde undvika eller övervinna. rätt

(23)Efter det, att Herodes hade avlägsnats från jorden, förmanade ängeln åter Josef: Han skulle inte vända åter till Israels land. Han ville göra sig ett hem i Judéen eller Betlehem; men då han hörde, att sonen till den tyranniske Herodes regerade på sin fars tron, blev han rädd för, att faderns syften skulle utföras av sonen, genom att döda Messias. I Josefs rådvillhet, utan att veta, var han skulle bosätta sig, valde Herren, genom sin ängel, ut en trygg plats åt honom. ”Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” {Vers 23.} rätt

(23)Detta var det mottagande, som Frälsaren rönte, då Han kom till en fallen värld. Han lämnade Sitt himmelska hem, Sitt majestät, Sina rikedomar och Sin höga rang, och iförde Sig mänsklig natur, så att Han kunde frälsa det fallna släktet. I stället för, att ära Gud för den ära, som Han tilldelade människorna, genom att sända Sin Son i syndigt kötts gestalt, och visa Sonen sin tillgivenhet, skänkte de Honom varken vila eller säkerhet. Jehova kunde inte anförtro sin Son åt världens invånare. Denne kom till världen och genom Sin gudomliga kraft kunde Han återlösa fallna människor. Han kom, för att bringa människorna liv; dessa, som Han hade kommit, för att hjälpa, mötte Honom med hån, hat och misshandel. Gud kunde inte anförtro Sin älskade Son åt människorna, medan Han genomförde Sitt välgörande verk för deras frälsning, och till sist upphöjdes till Sin egen tron. Han sände änglar, för att ledsaga Sin Son och skydda Hans liv, tills Hans uppgift på jorden var utförd, och Han skulle dö för de människors händer, som Han hade kommit, för att frälsa. rätt

(24)Från Sin barndom, rättade Jesus Sitt liv noga efter de judiska lagarna. Han visade stor vishet under ungdomen. Guds nåd och kraft vilade över Honom. Herrens Ord beskriver, genom profeten Jesajas mun, Kristi ämbete och gärning, och visar Guds beskärmande omsorg om Sin Son under Hans jordiska mission, för att människors obarmhärtiga hat – inspirerat av Satan – inte skulle få lov till, att kullkasta meningen med den stora frälsningsplanen. rätt

(24)”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden.” {Jesaja 42:1-4.} rätt

(25)Kristi röst hördes inte på gatan i larmande strid med dem, som motsatte sig Hans lära. Människor hörde heller inte Hans stämma på gatan i bön till Sin Fader. Hans röst hördes inte i muntert skratt. Hans stämma höjdes inte, för att Han skulle upphöja Sig Själv, eller för att vinna människors bifall och smicker. Då Han undervisade, tog Han med Sig lärjungarna från larmet och förvirringen i den stojiga staden till ett avsides liggande ställe, som stod i samklang med de ödmjukhetens och dygdens lärdomar, som Han ville inpränta i deras sinnen. Han avskydde människors ros eller beröm, och föredrog ensamt belägna och fridulla avkrokar, borta från människolivets larm och förvirring. Hans röst hördes ofta i allvarliga och enträgna böner till Sin Fader; dock valde Han de ensamma bergen för dessa aktiviteter, och tillbringade ofta hela nätter i bön för styrka, så att Han skulle kunna stå emot de frestelser, Han mötte, och uträtta det viktiga arbete, Han hade kommit, för att utföra för människornas frälsning. Hans böner var uppriktiga, blandade med starka rop och tårar. Och trots själaarbetet under natten, upphörde Han inte med arbetet om dagen. På morgonen återupptog Han lugnt och stilla nådens och välgörenhetens rofyllda arbete. Kristi liv var en markant motsats till judarnas liv, och på grund härav ville de ta livet av Honom. rätt

(25)Översteprästerna, de skriftlärde och de äldste älskade, att be på de mest offentliga platser, inte endast i de proppfulla synagogorna, utan även i gathörnen, för att bli sedda av människor och berömmas för sin helighet och ödmjukhet. Deras välgärningar gjordes i allmänhetens ljus, för att rikta folks uppmärksamhet på dem själva. Deras röster hördes faktiskt på gatorna, inte endast för självupphöjelses skull, utan i ordstrid med dem, vars lära skilde sig från deras egen. De blev lätt förnärmade och oförlåtande, de var stolta, högmodiga och fanatiska. Genom Sin trofaste profet visade Herren på Kristi liv som en väsensskild motsats till de hycklande överprästerna, skriftlärde och fariséerna. rätt

(26)Jesu föräldrar besökte Jerusalem varje år, i överensstämmelse med den judiska lagen. Deras son Jesus, som den gången var tolv år gammal, följde med dem. På hemvägen blev de bekymrade efter en dagsresa, då de saknade Jesus. De hade inte sett Jesus, sedan de hade lämnat Jerusalem. De trodde, att Han var med i sällskapet. De frågade och sökte efter sin högt älskade son ibland sina bekanta och släktingar; men Han gick ej att spåra. De skyndade sig tillbaka till Jerusalem, ty deras hjärtan var tunga av sorg. rätt

(26)”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ’Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’ Då sade han till dem: ’Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’ Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” {Lukasevangeliet 2:46-52.} rätt

(27)Laglärarna och lagens utläggare undervisade alltid folk offentligt vid särskilda tillfällen. Det var vid dessa tillfällen, som Jesus gav tydliga bevis på överlägsen visdom, skarpsinne och moget omdöme. Folket blev mera överraskade, eftersom Kristi föräldrar var fattiga, och Han inte hade erhållit några utbildningsmässiga fördelar. Spörsmålet gick från mun till mun: Varifrån har denne unge man hämtat sådan visdom, vi har aldrig hört på maken? Då Kristi föräldrar letade efter Honom, såg de stora skaror flockas omkring templet, och då de gick in i det, fångade deras sons välkända röst deras uppmärksamhet. De fick inte syn på Honom på grund av trängseln; men de visste, att de inte hade gått fel, för ingen röst var som Hans, markerad av en så högtidlig melodi. Föräldrarna blickade förundrade på scenen. Deras son satt mitt ibland allvarliga och lärda doktorer och skriftkloka. Han bevisade Sin överlägsna kunskap genom Sina direkta frågor och svar. Hans föräldrar gladdes över, att se Honom ärad på detta vis. Men modern kunde inte glömma den sorg och de bekymmer, som hon hade lidit, för att Han hade stannat kvar i Jerusalem, och hon frågade Honom på tillrättavisande sätt, varför Han hade behandlat dem så, och gav Honom skulden för sin fruktan och sorg. rätt

(27)Jesus svarade: ”’Varför har ni letat efter mig?” Detta bitande spörsmål skulle få dem till att inse, att om de hade gjort sin plikt, skulle de inte ha lämnat Jerusalem utan Honom. Så tillade Han: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan de hade varit så obetänksamma inför det ansvar, som hade anförtrotts åt dem, var Jesus engagerad i Sin Faders verk. Maria visste, att Kristus inte åsyftade Sin jordiske far Josef, utan Jehova. Hon lade dessa ting på hjärtat, och drog nytta av dem. rätt

(28)Då de var på väg tillbaka från Jerusalem med folkskaran, talade och umgicks de så flitigt med dessa, att de blev helt upptagna därav, och så blev Jesus bortglömd en hel dag. Hans frånvaro märktes först mot slutet av dagen. Josef och Maria hade blivit särskilt ärade av Gud, genom att betros med ansvaret för Frälsaren. Änglar hade bebådat eller meddelat Hans födelse för herdarna, och Gud hade visat Josef vägen, för att bevara Barnafrälsarens liv. Men det myckna samspråkandets sammelsurium hade kommit dem, att försumma sitt heliga förtroende, och de, som inte borde ha glömt bort Honom för ett ögonblick, kom inte att tänka på Honom på en hel dag. De återvände trötta, bedrövade och skakade till Jerusalem. De drog sig till minnes den förfärliga massakern på oskyldiga barn av den grymme Herodes, som hoppades, att kunna utplåna Israels kung. Då deras ängslan upphörde, genom att de fann Jesus, erkände de inte sin pliktförsummelse, utan deras ord riktades mot Kristus: ”varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’” Jesus frågade på det mest respektfulla sätt: ”’Varför har ni letat efter mig?” Med dessa ord sändes kritiken vänligt åter till dem själva, och erinrade dem om, att i fall de inte hade varit så upptagna av mindre viktiga angelägenheter, skulle de inte ha måst gå igenom besväret med, att leta efter Honom. Så rättfärdigade Han Sitt handlande: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan Han var sysselsatt med det verk, som Han hade kommit till jorden, för att uträtta, hade de försummat det arbete, som Hans Fader särskilt hade undervisat dem om. De förstod ej till fullo Kristi ord, likväl uppfattade Maria till stor del deras vikt, och lade dem på hjärtat, för att tänka på i framtiden. rätt

(29)Det var så naturligt för Kristi föräldrar, att se på Honom som sitt eget lilla barn, såsom föräldrar i allmänhet betraktar sina barn, att de stod i fara för, att mista den dyrbara välsignelse, som dagligen följde Jesus i spåren, världens Återlösare. Då Kristus dagligen var hos dem, var Hans liv i många hänseenden som andra barns, det var vanskligt, att hålla blicken på Hans heliga uppdrag och den dagliga välsignelsen av, att tillfälligt få vårda Honom, Guds Son, vars gudomlighet var dold för mänskligheten. Han hade tänkt Sig ett längre uppehåll i Jerusalem, för att varsamt påminna dem om deras plikt, så att de inte skulle bli likgiltiga i större grad, och mista förnimmelsen av den utsökta gunst, som Gud hade visat dem. rätt

(29)Icke en handling i Kristi liv var oväsentlig. Varje händelse i Hans liv var till gagn för Hans efterföljare framöver. Att Kristus förblev i Jerusalem, lär Hans anhängare en viktig läxa. Många hade kommit långväga ifrån, för att fira Påsken, som särskilt hade instiftats av Gud, för att hebréerna genom dess årliga iakttagande skulle komma ihåg Guds fantastiska gärningar under befrielsen från Egypten. De skulle tänka på Hans mirakler och älskliga vänlighet, för att deras kärlek till och aktning för Honom skulle tillta, och alltid få dem till, att betraka Honom, och sätta sin lit till Honom i alla prövningar och inte vända sig till andra gudar. rätt

(30)Hållandet av Påskhögtiden innebar ett sorgligt intresse för Guds Son. I det slaktade lammet såg Han en symbol på Sin egen död. Det folk, som firade denna förordning, instruerades till, att förbinda det slaktade lammet med Guds Sons framtida död. Blodet, som ströks på dörrposterna i deras hus, var en bild på Kristi blod, som skulle ha verkan för den troende syndaren, genom att rena honom från synd och beskydda honom från Guds vrede, som kommer över den obotfärdiga och icke troende världen, liksom Guds vrede föll över egyptierna. Men ingen kunde få gagn av denna bestämda försyn, som Gud hade vidtagit för människors frälsning, med mindre de ville utföra det verk, som Gud hade ålagt dem att göra. De hade en del att göra själva, och att genom sina handlingar visa sin tro på de åtgärder, som hade vidtagits för deras frälsning. rätt

(30)Jesus kände till hjärtan. Han visste, att under hemfärden från Jerusalem skulle det förekomma en massa prat och umgänge, som inte skulle kryddas med ödmjukhet och nåd, och Messias och hans mission skulle nära nog glömmas. Det var Hans val, att vända tillbaka från Jerusalem ensam med Sina föräldrar; ty därigenom skulle Hans far och mor ha mera tid över för reflektion och meditation över de profetior, som pekade hän till Hans framtida lidanden och död. Han önskade inte, att de smärtsamma händelser, som de skulle erfara, då Han offrade livet för världens synder, skulle vara något nytt och oväntat för dem. Han var skild från dem, då de vände tillbaka från Jerusalem. Efter att ha firat Påsk, letade de efter honom under sorg i tre dagar. Då Han skulle dödas för världens synder, skulle Han vara åtskild från dem, borta från dem, i tre dagar. Men efter det skulle Han uppenbara sig för dem, och finnas av dem, och de skulle lita på Honom som det fallna släktets Återlösare och Försvarare hos Fadern för deras skull. rätt

(31)Här är en viktig lärdom för alla Kristi efterföljare. Han har tänkt Sig, att ingen av dessa lärdomar skulle gå förlorad, utan nedtecknas till gagn för framtida släkten. Det är nödvändigt med varsamma ord och handlinger, när kristna är samlade, för att de inte skall glömma Jesus, och förbigå det faktum, att Jesus inte är ibland dem. När de väcks till insikt om sitt tillstånd, uppdagar de, att de har färdats utan Hans närvaro, som kunde ha gett frid och glädje i deras hjärtan, och det går dagar, för att vända tillbaka och leta efter Honom, som de borde ha kommit ihåg varje ögonblick. Jesus infinner Sig ej i deras sällskap, som är likgiltiga inför Hans närvaro, och som inlåter sig på samtal, som inte hänvisar till deras Återlösare, vilken de bekänner vara deras hopp om evigt hopp och som allt kretsar omkring. Jesus undviker deras sällskap, likaså änglarna, som utför Hans befallningar. Dessa himmelska budbärare dras inte till folkskaror, vars tankar vänds bort ifrån himmelska ting. Dessa rena och heliga andar kan inte stanna kvar i en grupp, där Jesu närhet inte önskas och uppmuntras, och Hans frånvaro inte märks. Av denna orsak existerar det mycket knorrande, sorg och modlöshet. På grund av bristande begrundan, klarvakenhet och bön, har de mist allt, som är värdefullt. De gudomliga ljusstrålar, som utgår från Jesus, är inte hos dem, de uppmuntrar dem inte med sitt underbara och upphöjande inflytande. De blir uppgivna av tungsinne, eftersom deras likgiltiga och andaktslösa anda har skilt Jesus från deras grupp, och drivit de tjänande änglarna från dem. rätt

(32)Många deltagare vid andaktsmöten, som har instruerats av Guds tjänare och blivit starkt förnyade och välsignade av, att söka Jesus, har ändå vänt åter till sina hem, utan att ha fått det bättre, än då de lämnade dem, eftersom de inte har satt värde på bön och vaksamhet efter hemkomsten. De känner sig ofta manade, att beklaga sig inför andra, eftersom de medger sin förlust. Några knorrar emot Gud, och tillrättavisar inte sig själva som orsak till det egna mörkret och sinnets lidanden. De bör inte vara nedlåtande inför andra. Felet ligger hos dem själva. De har babblat och skojat och avvisat den Himmelske Gästen, och samtidigt skämt ut sig. Det är allas privilegium, att behålla Jesus hos sig. Om de gör det, kommer deras ord att vara väl valda samt kryddade med nåd. Deras hjärtans tankar måste vänjas vid, att meditera över himmelska och gudomliga ting. rätt

(32)Guds kärlek, sådan den visades mot fallna människor i gåvan bestående av Hans älskade Son, gjorde de heliga änglarna häpna. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} Sonen återspeglade Faderns härlighet, och uttryckte bilden av Hans person. Han ägde gudomlig ljuvlighet och storhet. Han var Guds Like. Det behagade Fadern, att all gudomlighets fullhet skulle bo i Honom. Han ”räknade inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” {Filipperbrevet 2:6-8.} För att erkänna frälsningens sanna värde till fullo, måste priset inses. Eftersom många betraktar Guds gudomlige Sons lidanden så lättsinnigt, värdesätter de inte det stora försoningsverket särskilt högt. rätt

(33)Kristus samtyckte till, att dö i syndarens ställe, för att människan – genom ett liv i lydnad – skulle undslippa Guds lags straff. Hans död gjorde icke lagen ogiltig; den avskaffade inte lagen, minskade ej dess heliga krav eller gjorde avkall på dess okränkbara värdighet. Kristi död förkunnade, att Faderns lag är rättfärdig och rättvis, när den straffar överträdaren, genom att samtycka till, att lida lagens straff, för att frälsa den fallna människan från lagens förbannelse. Guds älskade Sons död på korset visar Guds lags oföränderlighet. Hans död upphöjer lagen och ärar den samt ger människorna ett synligt vittnesbörd om dess oföränderliga karaktär. Från Hans egna gudomliga läppar lyder dessa ord: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen”. {Matteusevangeliet 5:17.} rätt

(33)I Kristus var det mänskliga och det gudomliga förenade. Hans mission var, att förlika Gud och människan, att förena det ändliga med det oändliga. Mänsklig delaktighet i gudomlig natur tack vare Kristi blods förtjänst, var det enda sättet, att upphöja människan på. Att Kristus tog på Sig mänsklig natur, gjorde Honom skickad till, att förstå människornas prövningar och sorger samt alla de frestelser, som omger dem. Änglar, som inte kände till synd, kunde inte sympatisera med människorna i deras särskilda prövningar. rätt

(34)Innan Kristus lämnade Himmelen och kom till världen, för att dö, var Han högre, än någon av änglarna. Han var majestätisk och älsklig. Men då Hans tjänargärning började, var Han endast litet längre, än de vanliga människor, som levde på jorden. Hade Han kommit till människorna i Sin ädla himmelska form, skulle Hans yttre ha dragit folk till Sig, och de skulle ha tagit emot Honom, utan att uppvisa tro. rätt

(34)Det var enligt Guds ordning, att Kristus skulle ikläda Sig fallna människors natur och gestalt, så att Han kunde bli fullkomlig genom lidande, och Själv uthärda kraften från Satans hårda frestelser. Härigenom kunde Han förstå, hur Han skulle hjälpa de frestade. Människors tro på Kristus som Messias skulle inte vila på synliga bevis, och på grund av Hans personliga utstrålning, utan på grund av Hans upphöjda karaktär, som aldrig har hittats eller kan finnas i någon annan. Alla människor, som älskade dygd, renhet och helighet, skulle komma att dras till Kristus, och skulle se nog många bevis för, att Han var den förutsagde, kommande Messias. De, som litade på Guds Ord, skulle ta emot nyttan från Kristi lära, och till sist ta emot hans försoning. rätt

(34)Kristus kom, för att rikta alla människors uppmärksamhet på Sin Fader, för att lära dem, att känna ånger inför Gud. Hans uppgift var, att försona människor med Gud. Ehuru Kristus inte kom, som förväntat, uppträdde Han precis så, som profetian hade sagt. De, som ville tro, hade tillräckligt god grund till sin tro i form av profetian om den Rättfärdiges ankomst, som beskriver sättet Han kom på. rätt

(35)Den gamla judiska församlingen var Guds högt gynnade folk, som fördes ut ur Egypten och erkändes som Hans egendom. De många och väldigt stora och dyrbara löftena till dem som ett folk, utgjorde den judiska församlingens hopp. På dessa litade de och trodde sin frälsning vara tryggad. Inget annat folk sade sig styras av Guds bud. Vår Frälsare kom först till Sitt eget folk, men de tog inte emot Honom. rätt

(35)De självrättfärdiga, stolta, icke troende judarna väntade sig, att deras Frälsare och kung skulle träda in i världen iklädd majestät och makt, tvingande alla hedningar till lydnad mot Honom. De väntade sig inte, att Han skulle vara ödmjuk och behöva lida. De ville inte ta emot den saktmodige och ödmjuke Jesus, och erkänna Honom som världens Frälsare. Hade han visat Sig i glans och tagit åt Sig världens stora mäns myndighet, i stället för att klä Sig med en tjänares gestalt, skulle de ha tagit emot Honom och tillbett Honom. rätt

(35)Hans födelse skedde utan världslig prakt. Han blev född i ett stall och lagd i en krubba, men Han visades långt större ära vid Sin födelse, än något annat mänskobarn. Änglar från Himmelen underrättade herdarna om Jesu ankomst, och ljus och härlighet från Gud underströk deras vittnesbörd. De himmelska härskarorna spelade på sina harpor och ärade Gud. Jublande förkunnade de Guds Sons anländande till en fallen värld, för att fullborda frälsningsverket och genom Sin död bringa människorna frid, lycka och evigt liv. Gud hedrade Sin Sons ankomst, och änglar tillbad Honom. rätt

nästa kapitel