Johannes’ Mission

(36)Före inledningen på Kristi förkunnartjänst, började Johannes’ mission. Han skulle bereda vägen för Kristi mottagande. I Elias ande och med hans kraft, fördömde Johannes judarnas fördärv, och höjde rösten i tillrättavisning av deras förhärskande synder. Hans predikningar var tydliga, skarpa och överbevisande. Många fördes till omvändelse från sina synder, och som bevis på sin ånger, blev de döpta av honom i Jordan. Detta var ett beredelseverk inför Kristi verksamhet. Många blev överbevisade på grund av de enkla sanningar, som yttrades av denne trofaste profet, medan andra – genom att förkasta ljuset – blev omgivna av djupare mörker, så att de var helt förberedda på, att vända ryggen åt de bevis, som följde med Jesus – att han var den sanne Messias. rätt

(36)Då Johannes såg framåt till Kristi tjänargärning och mirakler, vädjade han till folk, ”och sade: ’Omvänd er, ty himmelriket är nära.’” {Kapitel 3:2.} Hans tjänst var framgångsrik. Personer av varje rang, höga som låga, rika som fattiga, underkastade sig profetens krav som nödvändiga för dem, för att få del i det rike, han hade kommit, för att tillkännage. Många av de skriftkloka och fariséerna kom till honom, bekännande sina synder, och blev döpta av honom i Jordan. De bekännelser, som fariséerna gjorde, förbluffade profeten; för de hade upphöjt sig själva som bättre, än andra människor, och hade hållit fast vid en hög mening om sin egen fromhet och värdighet. Då de sökte, att få förlåtelse för sina synder, och avslöjade hemligheterna i sina liv, som hade dolts för människors ögon, häpnade profeten. ”Men när han såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom, sade han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.” {Verserna 7-9.} rätt

(37)Hela det judiska folket tycktes bli påverkat av Johannes’ mission. Faktumet, att profeten upprepade Guds hot på grund av deras synder, oroade dem för en tid. Johannes visste, att de gick och gömde på tanken, att eftersom de var Abrahams säd, var Guds gunst grundmurad åt dem, samtidigt som deras handlande väckte Hans avsky. Deras uppträdande var i många avseenden ändå värre, än de hedniska nationers, som de kände sig så överlägsna. Profeten betonade för dem Guds förmåga, att väcka upp sådana, som skulle ta deras plats, och skulle vara mera lika Abrahams barn. Han sade tydligt till dem, att Gud icke var avhängig av dem, för att uppfylla Sina syften; ty Han kunde skapa vägar och medel utan dem, för att utföra Sitt stora verk, som skulle uträttas i renhet och rättfärdighet. Johannes tillade: ”Redan är yxan satt till roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” {Vers 10.} Han inpräntade i dem, att trädets värde framgår av den frukt, som det bär. Även om ett träd må ha ett förnämt namn, är namnet till ingen nytta, om det inte bär frukt, eller är sitt namn ovärdigt. Namnet är då maktlöst, att förhindra trädets nedhuggning. ”Inte plockar man väl fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar?” {Lukasevangeliet 6:44.} rätt

(38)Judarna hade bedragit sig själva, genom att felaktigt tolka Herrens Ord genom Hans profeter rörande evig gunst åt Sitt folk Israel. De missbrukade Jeremias ord, och gjorde sin frälsning beroende på, att vara Abrahams barn. I fall de verkligen hade varit Abrahams barns namn värdiga, skulle de ha följt sin fader Abrahams rättfärdiga exempel, och skulle ha utfört Abrahams gärningar. rätt

(38)”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid. Så säger HERREN: Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger HERREN.” Jeremia 31:35-37. rätt

(38)Dessa ord använde judarna om sig själva; och för att Gud hade visat dem så stor välvilja och nåd, inbillade de sig, att Han – trots deras synder och orättfärdighet – skulle behålla dem som Sitt gynnade folk, och utgjuta särskilda välsignelser över dem. Detta har varit Guds folks fara genom alla tider; och detta är i synnerhet faran för dem, som lever nära tidens slut. Aposteln har för oss påtalat hebréernas vantro, blindhet, uppror och upprepade synder som varning. Paulus skriver tydligt, att: ”Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” {Första Korintierbrevet 10:11.} I fall Gud i dessa sista, farofyllda dagar i Sin nåd, för att uppmuntra personer i ansvariga ställningar, ger dem ett vittnesbörd om ynnest, blir de ofta förnäma och mister förnimmelsen av sin skröplighet och svaghet ur sikte, och litar på det egna omdömet; de inbillar sig, att Gud inte kan uträtta Sitt stora arbete utan deras särskilda hjälp. De förlitar sig till sin egen svaghet och sina naturliga hjärtans dårskap. Men Herren kommer vid Sin egen tidpunkt, och på Sitt eget sätt, att krossa dessa bedragna individers stolthet och dåraktighet, och visa dem deras sanna tillstånd. Om de låter sig ödmjukas, och under bekännelse och uppriktig ånger vänder sig till Herren och utvecklar helgelse i gudsvördnad, kommer Han att förnya Sin kärlek gentemot dem. Men i fall de blundar för sina egna synder, liksom judarna gjorde, och väljer sina egna vägar, kommer Herren att överlämna dem till deras sinnens blindhet och hjärtans hårdhet, så att de ej kan skönja Guds Andes syften. rätt

(39)Gud kan inte göra mycket för människan, eftersom hon felaktigt tolkar Hans välsignelser och drar slutsatsen, att hon gynnas tack vare sin inneboende godhet. Det är inte säkert, att ösa beröm över dödliga människor; för de kan inte hantera det. Satan har som specialitet, att smickra stackars själar, och han behöver inte hjälp från Herrens tjänare i denna sak. Hur få erkänner inte människonaturens svaghet och Satans spetsfundighet! Många i dessa sista dagar förbereder sig på pinor och sorg, eller på fullständig skilsmässa från Guds gunst, på grund av sin stolthet och självrättfärdighet. Självupphöjelsen kommer att bringa dem på fall. rätt

(40)Profeten Johannes inpräntade i folket, att det var nödvändigt, att deras bekännelse följdes av goda gärningar. Deras ord och handlingar skulle utgöra deras frukt, och skulle avgöra trädets karaktär. I fall deras gärningar var onda, skulle Guds sanning vittna emot dem. Gud ursäktade inte på något vis synd hos ett folk, som hade varit upplyst, även om Han hade älskat dem under den tid, då de hade varit trofasta och rena, och gett dem bestämda löften. Dessa löften och välsignelser gällde alltid på villkoret, att de var lydiga. rätt

(40)Gud tillkännagav, genom Moses mun, välsignelser över den lydige, och förbannelser över den olydige. ”Ni skall inte göra er några avgudar”, löd Guds befallning. ”Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni ha vördnad. Jag är HERREN. Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem, skall jag ge er regn i rätt tid, så att jorden ger sin gröda och träden på marken bär sin frukt.” {Tredje Moseboken 26:1; 2-4.} Många och stora välsignelser räknas upp, som Gud kommer att ge; och så, över alla andra välsignelser, har Han lovat detta: ”jag skall resa upp min boning mitt ibland er, och skall inte avvisa er. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” ”Men om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud, om ni föraktar mina stadgar och avvisar mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter mitt förbund, då skall också jag handla på samma sätt mot er. Jag skall straffa er med förskräckelse, med tärande sjukdom och feber, så att era ögon försmäktar och er själ tynar bort. Och ni skall så er säd förgäves, ty era fiender skall äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot er, och ni skall bli slagna av era fiender. De som hatar er skall råda över er, och ni skall fly, även om ingen förföljer er.” {Verserna 11-12; 14-17.} rätt

(41)Judarna erfor uppfyllelsen av Guds hotande förbannelse, eftersom de hade övergett Honom, och på grund av sin syndighet; likväl tog de ingen hänsyn till detta, de blev inte själsligt förkrossade inför Gud. Ett folk, som hatade dem, härskade över dem. Ändå åberopade de Guds välsignelser, som hade lovats till ett lydigt och trofast folk, just då de led under Guds förbannelse på grund av olydnad. Johannes förklarade för dem, att om de inte bar någon frukt, skulle de huggas ned och kastas i elden. Folket blev överbevisade, och ”Folket frågade honom: ’Vad skall vi då göra?’ Han svarade dem: ’Den som har två livklädnader skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat skall göra på samma sätt.’ Det kom också publikaer för att bli döpta, och de frågade honom: ’Mästare, vad skall vi göra?’ Han svarade dem: ’Kräv inte mer än vad som är fastställt.’ Även soldater frågade honom: ’Och vi, vad skall vi göra?’ Han svarade dem: ’Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön!’” {Lukasevangeliet 3:10-14.} Folket väntade på Messias’ snara ankomst, och de undrade, om inte profeten var Messias. ”Johannes svarade dem allesammans: ’Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.” {Verserna 16-17.} rätt

(42)Som profet stod Johannes som Guds representant, för att visa förbindelsen mellan lagen och profeterna samt den kristna tiden. Hans arbete och tjänst pekade tillbaka till lagen och profeterna, medan han samtidigt pekade folk fram mot Kristus, världens Frälsare. Han höjde rösten och ropade till folket: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” {Johannesevangeliet 1:29.} rätt

(42)Stora skaror följde den ovanlige profeten från plats till plats, och många offrade allt, för att åtlyda hans undervisning. Kungar, och jordens adelsmän, kände sig dragna till denne Guds profet, och hörde honom gärna. Då Johannes upptäckte, att folkets uppmärksamhet var riktad mot honom, och tänkte, att han var den Tillkommande, grusade han deras förhoppning därom, genom att ta tillvara på varje möjlighet, att rikta folkets uppmärksamhet mot Den, som var mäktigare, än han, och tydligt förklara, att Kristi verk och uppdrag var av så upphöjt slag, att han själv inte ens var värdig, att knyta upp Hans skorem. rätt

(42)”... judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vad är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte.’ ’Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas ord: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’ Några fariseer hade också sänts ut, och de frågade honom: ’Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?’ Johannes svarade dem: ’Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler.’ Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte. rätt

(43)Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ’Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. Och jag kände honom inte. Men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.’ Johannes vittnade och sade: ’Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son.’ Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När han såg Jesus komma sade han: ’Se Guds lamm!’” {Verserna 19-36, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(43)Änglar från Gud svävade över Jesu dopscen; den Helige Ande steg ned i form av en duva och kom över Honom; och då folket stod där förundrade, med blicken fäst vid Honom, hördes Faderns röst från Himmelen säga: ”’Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje.’” {Matteusevangeliet 3:17.} rätt

(44)Johannes var inte säker på, att det var Frälsaren, som kom, för att bli döpt av honom i Jordan. Dock hade Gud lovat honom ett tecken, med vars hjälp han skulle känna igen Guds Lamm. Detta tecken blev givet, då den himmelska duvan vilade över Jesus och Guds härlighet strålade omkring Honom. Johannes räckte ut handen, pekade på Jesus, och ropade med hög röst: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” rätt

(44)Johannes informerade sina lärjungar om, att Jesus var den utlovade Messias, världens Frälsare. Då hans verk snart var över, lärde han sina lärjungar, att se på Jesus och följa Honom som den Store Läraren. Johannes’ liv var utan nöjen. Det var fyllt av sorger och självförnekelse. Han förebådade Kristi första ankomst, men fick inte lov, att se Hans mirakler och gläda sig över den makt, Han uppvisade. Då Jesus inledde Sitt undervisande, visste Johannes, att han själv måste dö. Hans röst hördes sällan, förutom i öknen. Hans liv var ensamt. Han klamrade sig inte fast vid sin fars familj, för att åtnjuta deras sällskap, utan lämnade dem, för att utföra sin mission. Skaror lämnade de jäktiga städerna och byarna på landet, och flockades i öknen, för att höra profetens förunderliga ord. Johannes lade yxan mot roten på trädet. Då han tillrättavisade för synd, fruktade han inte följderna, och beredde därmed vägen för Guds Lamm. rätt

(44)Herodes blev påverkad, då han lyssnade till Johannes’ kraftfulla och tydliga vittnesbörd, och frågade av djupt intresse, vad han skulle göra, för att bli hans lärjunge. Johannes visste, att Herodes stod i begrepp, att gifta sig med sin brors hustru, medan hennes man fortfarande levde, och sade bestämt till Herodes, att det inte var tillåtet. Herodes ville inte offra något. Han äktade sin svägerska, och hon såg till, att Johannes anhölls och sattes i fängelse. Herodes hade dock för avsikt, att frige honom. Under tiden i fängelset hörde Johannes talas om Jesu mäktiga gärningar från sina egna lärjungar. Han kunde inte lyssna till Hans nådiga ord, men lärjungarna upplyste honom och tröstade honom med det, som de hade hört. Snart nog blev Johannes halshuggen, under inflytande av Herodes’ hustru. Den ödmjukaste Jesu lärjunge, som följde Messias, bevittnade Hans mirakler och hörde de tröstande ord, som föll från Hans läppar, var större, än Johannes Döparen. Det vill säga, vederbörande var mera upphöjd och ärad, och erfor större välbehag i sitt liv. Johannes kom i Elias ande och kraft, för att proklamera Jesu första ankomst. Jag visades de sista dagarna och såg, att Johannes representerade dem, som skall gå fram i Elias ande och kraft, för att bebåda eller varsla om vredens dag och Jesu andra ankomst. rätt

nästa kapitel