Templets Rening

(73)Fariséerna var förbittrade i sitt hat mot Jesus. Han tadlade eller klandrade dem för deras hycklande liv, ty deras religion bestod endast av former och ceremonier. Med alla sina stränga fordringar, hade de ingen plats för Guds sanna krav, och trampade dem dagligen i smutsen. Kristus fördömde deras hädiska skick och bruk tidigt i Sin förkunnartjänst, genom att rena templet. rätt

(74)Under Påsken, då Jerusalem var fullt av folk, som kommit långväga ifrån, för att fira den stora, årliga högtiden, befann Jesus och lärjungarna sig i mängden, som församlades. Det var tidigt på morgonen; men stora skaror drog redan till templet. Då Jesus trädde in på templets förgård, väcktes Hans vrede; ty den var omgjord till en kreatursmarknad och ett ställe för alldaglig handel. Det förekom inte bara stall för djuren; det förekom även bord, där prästerna själva handlade som penningväxlare. Det var allmänt vedertaget, att varje besökare under Påskhögtiden skulle ta med sig en slant, att betala prästerna med, då han eller hon trädde in i templet. rätt

(74)Från början växlades utländska mynt och olika penningar, för att underlätta för främingar; men denna växlingsverksamhet hade vuxit till en vanärande handel och en stor intäktskälla för prästerna. Många kom långt bort ifrån och kunde inte ha med sig sina offerdjur. Under föregivande av, att hjälpa sådana, hade man på den yttre förgården kor, får, duvor och sparvar till salu till högst orimliga priser. Den förvirring, som följde med denna handel, liknade mera en stojande kreatursmarknad, än Guds heliga tempel. Man hörde de handlandes högljudda köpslående, då de köpte och sålde och sökte sin egen fördel, tillika med kornas brölande, fårens bräkande, duvornas kurrande, som blandade sig med klangen från pengarna samt vreda ord. Årligen offrades det en stor mängd djur under Påskhögtiden, vilket medförde väldiga affärsuppgörelser i templet. De handlande tjänade mycket härpå, och delade förtjänsten med de giriga prästerna och andra ämbetsmän ibland judarna. Dessa hycklande spekulanter sög ut folket på många sätt under religionens täckmantel och gjorde sitt heliga ämbete till en personlig intäktskälla. rätt

(75)Detta babbel av röster, djurens oljud och deras pådrivares rop, frambringade en sådan förvirring precis utanför det heliga området, att tillbedjarna inne i templet stördes, och orden riktade till den högste Guden överröstades av allt det stoj, som fyllde helgedomen byggd till Hans ära. Och ändå var judarna utomordentligt stolta över sin fromhet och iakttog ihärdigt trons yttre former. De gladde sig över sitt tempel och såg varje ord yttrat mot templet som gudsbespottelse. De var väldigt stränga med, att utföra alla ceremonier i förbindelse därmed. Men de tillät likväl sin lust till pengar och makt, att dämpa dessa skrupler, till dess de inte ens visste, hur långt bort de hade vandrat från offertjänstens upprinneliga renhet, som Gud Själv hade bestämt. rätt

(75)Då Herren steg ned på Sinaiberget, blev platsen helig genom Hans närvaro. Gud befallde Mose, att märka ut en gräns omkring berget och helga det, och man hörde, hur Gud förmanade folket: ”Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden, men ingen hand får röra honom, utan han skall stenas eller skjutas Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva.” {Andra Moseboken 19:12-13.} Allt folket renades och helgades på grund av Herrens närvaro. I fullständig motsats härtill, hade man gjort det heliga templet, som hade invigts åt den Allsmäktige, till ett torg och en handelsplats. rätt

(76)Då den unge galilén trädde in på förgården, böjde Han Sig ned och tog upp ett gissel av små strängar, som man hade använt, att driva djuren med. Jesus steg uppför trapporna till templet och betraktade scenen med lugn och värdig blick. Han såg och hörde, hur det handlades och prutades. Hans ansiktsuttryck blev strängt och skräckinjagande. Många vände instinktivt blicken mot den främmande, och kunde ej slita ögonen ifrån Honom. Andra följde deras exempel, tills hela mängden betraktade Honom med en blick av fruktan och förundran. rätt

(76)De kände på sig, att denne man läste deras innersta tankar och hade genomskådat deras handlingars dolda bevekelsegrunder. Somliga försökte, att dölja ansiktet, som om de visste, att deras onda gärningar stode skrivna i anletet och kunde uppfattas av dessa genomträngande ögon. rätt

(76)Förvirringen upphörde, ljudet av handel och trafik dog bort, tystnaden blev pinsam, en förnimmelse av fruktan lamslog hela församlingen. Det var, som om de stode inför Guds domstol, för att svara för sina gärningar. Himmelens Majestät stod så, som Domaren kommer att stå på den yttersta eller sista dagen, och var och en i den stora församlingen erkände Honom i detta ögonblick som sin Herre. Hans ögon skådade ut över mängden, och Han såg envar. Hans gestalt tycktes höja sig över dem med vördnadsbjudande värdighet, och ett gudomligt ljus strålade från Hans åsyn. Han talade, och Hans klara, genomträngande stämma gav genljud genom templets valv och ljöd såsom den gång, då Guds röst skakade Sinaiberget. Han ropade: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’” {Matteusevangeliet 21:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(77)Därefter steg Han långsamt nedför trapporna, och då Han höjde gisslet, tycktes det dem i Hans hand se ut som en kungaspira. Samtidigt befallde Han säljarna, att lämna templets heliga område och ta varorna med sig. Med upphöjd nitiskhet och stränghet, som Han aldrig tidigare hade visat, vräkte Han omkull växlarnas bord och spred deras pengar, så att mynten föll ned och klingade starkt på marmorgolvet. De mest förhärdade och värsta motståndarna tordes inte komma med några frågor om Hans myndighet, utan lydde raskt. Templets ansvariga, de penningkära prästerna, kreaturshandlarna och växlarna flydde för Honom. Inte ens de girigaste stannade upp, för att samla ihop sina pengar, som de avgudade, utan flydde. De tänkte inte på sin oärligt vunna förtjänst. rätt

(77)Djuren och fåglarna togs snabbt bort från de heliga portarna. Stor skräck grep mängden, som kände kraften hos Kristi gudom, vilken vilade över dem. Rop av förfäran kom från många hundra bleka läppar, då skaran störtade bort hals över huvud. Jesus slog dem inte med gisslet; men det enkla redskapet tedde sig för deras ögon som ett flammande, vredgat svärd, som svängdes åt alla håll och hotade med, att hugga ned dem. Till och med lärjungarna skälvde av fruktan och blev förfärade över Jesu ord och det sätt, varpå Han framträdde, som så starkt skilde sig Hans normala uppförande som den saktmodige och ödmjuke galilén. Men de kom i håg, vad som står skrivet om honom: ”brinnande iver för ditt hus har förtärt mig”. {Psaltaren 69:10.} Snart nog hade mängden, med sina oxar, får, duvor och sparvar, lämnat Herrens tempel långt bakom sig. Förgården var fri från vanhelig handel, och djup stillhet och högtidlighet vilade över platsen, där det nyss hade härskat så svår förvirring. I fall Herrens närvaro helgade Sinaiberget, gjorde Hans närvaro inte det tempel mindre heligt, som var byggt till Hans ära. rätt

(78)Hur enkelt den stora skaran skulle ha kunnat stå emot en människas makt; men Kristi gudomskraft överväldigade dem med förfäran och en känsla av deras synder. De hade ingen kraft, att stå emot Frälsarens gudomliga auktoritet. De, som vanhelgade Guds helgedom, drevs bort från dess portar av Himmelens Majestät. rätt

(78)Efter att templet var renat, ändrade Jesus uppförande. Hans ansiktes fruktansvärda majestät gav utrymme åt ett uttryck för den ömmaste medlidsamhet. Han blickade efter den flyende skaran, och Hans hjärta fylldes med sorg och medkänsla. Det var några, som hade stannat kvar. Dessa kände sig oemotståndligt dragna till Hans person. De blev inte förfärade över Hans ansiktes fruktansvärda värdighet; deras hjärtan närmade sig Honom med kärlek och hopp. Dessa var inte de stora och mäktiga, som väntade sig, att de skulle göra intryck på Honom med sin storslagenhet; nej, det var fattiga, sjuka och nödlidande människor. rätt

(78)Efter att de, som köpte och sålde, tillsammans med den blandade skaran med sina handelsvaror, hade drivits bort, helade Jesus de sjuka, som samlades omkring Honom. De blinda fick sin syn; de stumma prisade Gud, då deras tungors band löstes; de halta hoppade av glädje, och djävlarna drevs ut ur dem, som länge hade varit plågade av dem. Mödrar, som var bleka av bekymmer och av vaksamhet, förde sina dibarn till Honom, för att Han skulle välsigna dem. Han tryckte dem ömt till bröstet och lade dem åter i mödrarnas armar, friska och sunda. rätt

(79)Detta var en scen värdig Herrens tempel. Den, som en kort tid förut hade stått på trapporna likt en hämndgirig ängel, hade nu blivit barmhärtighetens sändebud. Han tröstade de sorgsna, uppmuntrade de förtvivlade och hjälpte de nödlidande. Hundratals gick hem från denna Påskhögtid med frisk kropp och upplyst sinne, som till högtiden hade anlänt svaga och nedslagna. rätt

(79)Emellertid vände folkskaran långsamt tillbaka igen. De hade delvis övervunnit den förfäran, som hade gripit dem; men de kunde inte dölja den fruktan och tvekan, som visade sig i deras anleten. De betraktade med förundran Jesu gärningar, ty de hade aldrig förut sett så många människor botade på ett så fantastiskt sätt. Prästerna förstod, att Jesu gärning – då Han renade templet från den vanhelgande handeln – inte var en uppenbarelse av mänsklig makt. De kände alla den gudomliga kraft, som fyllde Jesus och lyfte Honom upp över det mänskliga, och detta borde ha varit nog, för att överbevisa dem, så att de skulle ha kommit och tillbett framför Hans fötter. Men de hade fast beslutat sig för, att icke tro på Honom. De var rädda för, att den enkle galilén skulle beröva dem deras makt över folket genom Sina väldiga gärningar och Sin övermänskliga myndighet. Deras stolta anda hade väntat sig en kung, som skulle ha kommit med stor pomp och prakt, för att betvinga jordens nationer och upphöja dem till en mycket högre ställning, än den nuvarande. Denne man, som kom, för att lära dem ödmjukhet och kärlek, väckte deras hat och förakt. rätt

(80)Då Jesus reste Sig i Sin heliga missions majestät, blev de överväldigade av plötslig fruktan och en känsla av fördömelse. Men väl det första intrycket hade lämnat deras förhärdade hjärtan, började de att undra över, varför de hade blivit så förfärade och hade flytt så hastigt för en enda persons skull. Varför skulle denne unge galilé blanda sig i det, som endast angick templets ansvariga? Efter en kort stund vände de tillbaka; men de tordes inte strax återuppta sina tidigare sysslor. rätt

(80)Folkskaran var förhållandevis oskyldig, ty det var templets ansvariga, som upplät den yttre förgården till marknadstorg. Den största skulden för vanhelgandet vilade på prästerna, som hade förvanskat och vanärat sitt heliga ämbete. Översteprästerna och de äldste rådslog sinsemellan om, hur de skulle förhålla sig till Jesus hädanefter, och vad Hans uppförande månde betyda, då Han hade tillägnat sig en myndighet större, än deras egen, och offentligt hade tillrättavisat dem. rätt

(80)De gick till Jesus med vördnad på grund av den fruktan, som de ännu kände; ty de drog slutsatsen, att Han måste vara en profet, som var sänd från Gud, för att återupprätta templets helighet. De frågade Honom: ”’Vad för tecken kan du visa oss, eftersom du gör så här?’” {Johannesevangeliet 2:18.} Jesus hade redan gett dem det kraftigaste bevis på Sin gudomliga sändelse. Han förstod, att inget tecken, som Han kunde visa dem, skulle överbevisa dem om, att Han var Messias, om inte renandet av templet kunde göra det. Fördenskull svarade Han sålunda: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’” {Vers 19.} De antog, att Han avsåg Jerusalems Tempel och förvånades över Hans synbara fräckhet. Deras vantrogna sinnen var ej i stånd till att fatta, att Han avsåg Sin egen kropp, Guds Sons jordiska tempel. De svarade med vrede: ”’I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!’” {Vers 20.} rätt

(81)Jesus önskade inte, att de vantrogna judarna skulle förstå Hans ords dolda innebörd, ej heller, att lärjungarna skulle göra det vid den här tidpunkten. Efter Hans uppståndelse erinrade de sig dessa ord, som Han hade sagt, och då forstod de dem rätt. De kom ihåg, att Han också hade sagt, att Han ägde makten, att ge Sitt liv och att ta det tillbaka. Jesus kände till den stig, som Hans fötter skulle beträda ända fram till slutet. Hans ord hade en dubbel betydelse: De åsyftade Jerusalems Tempel så väl som Hans egen lekamen. rätt

(81)Kristus var templets grundval och liv. Hans korsfästelse skulle egentligen ödelägga templet, eftersom tjänsten däri var bildlig och beskrev Guds Sons framtida offer. Tempeltjänsten visade fram emot den stora förebilden, som var Kristus Själv. Efter att judarna hade fullbordat sin ogudaktiga avsikt med Honom, genom att göra, vad de ville, saknade offren och den därtill knutna tjänsten värde för Gud; ty avbilderna hade nått fram till förebilden, då Guds Son bar fram det fullkomliga offret. rätt

(81)Hela prästadömet hade anordnats, för att framställa den Smordes medlarämbete och gärning, och hela offertjänsten var en skugga av Frälsarens död, för att förlossa världen från synden. Efter uppfyllelsen av den stora händelse, som de hade pekat på genom tiderna, fanns det inte längre något behov av brännoffer och blodet från djur. Templet tillhörde Kristus; dess tjänster och ceremonier åsyftade Honom personligen. Hur skall Han då ej ha känt det, då Han upptäckte, att det var besmittat av girighet och orättfärdighet, ett ställe för handel och trafik! rätt

(82)Då Kristus blev korsfäst, rämnade det inre förhänget i templet uppifrån och ned. Detta betecknade, att ceremonilagen och offertjänsten var för evigt till ände, att det stora, sista offret var fullbordat, i det att Guds Lamm blivit slaktat för väldens synder. rätt

(82)Templets vanhelgande och renande tjänar som undervisning för vår tid. Samma anda, som härskade ibland judarna och ledde dem till, att föredra vinning framför gudsvördnad och utvärtes pompa framför invärtes renhet, vilar också som en förbannelse över den kristna världen i vår tid. Den breder ut sig likt en fördärvlig spetälska ibland dem, som tillber Gud. Man likställer det heliga med världens förgängliga ting och tar synd för dygd och förbrytelse för rättfärdighet. Världsliga affärsangelägenheter tvinnas ihop med gudsdyrkan. De, som bekänner sig som den högste Gudens tjänare, hänger sig åt bedrägeri och förtryck. Herrens apostel säger: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” {Första Korintierbrevet 3:16-17.} Det är nödvändigt, att Jesus bor i Sitt tempel i det mänskliga hjärtat dagligen och renar det från syndens besmittelse. rätt

nästa kapitel