Lövhyddohögtiden

(83)Tre gånger om år skulle judarna samlas i Jerusalem för tillbedjan. Jesus hade inte övervarat flera av dessa församlingar på grund av judarnas hat. Då Han vittnade i synagogan, att Han var livets bröd, föll många av Hans anhängare ifrån och förenade sig med fariséerna, för att ge akt på Honom och ta reda på, vad Han företog sig, i hopp om, att finna orsak till, att döma Honom till döden. rätt

(83)Josefs söner, som ansågs vara Jesu bröder, påverkades starkt av, att så många av Hans lärjungar lämnade Honom, och då tiden för Lövhyddohögtiden närmade sig, försökte de, att få Jesus att gå upp till Jerusalem och träda fram för rådsherrarna och tillägna Sig den myndighet, som med rätta tillhörde Honom, om Han i sanning var Messias. rätt

(83)Jesus svarade dem med allvarstyngd värdighet: ”’Den rätta tiden för mig har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går ännu inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte är inne.’” {Johannesevangeliet 7:6-9.} Världen älskar dem, som liknar den. Men motsättningen mellan Kristus och världen var högst iögonenfallande, därför kunde det ej förekomma någon harmoni mellan dem. Hans lära och tillrättavisning för synd uppväckte världens hat mot Honom. Frälsaren visste, vad som väntade Honom i Jerusalem. Han visste, att judarnas ondska snart skulle bringa Honom om livet; men det var icke Guds vilja, att Han skulle sätta i gång denna händelse, genom att utsätta Sig för deras samvetslösa hat före tiden. Han skulle tålmodigt invänta den bestämda tidpunkten. rätt

(84)Vid början på Lövhyddohögtiden noterades Jesu frånvaro. Fariséerna och rådsherrarna väntade ängsligt på Hans ankomst, då de hoppades på, att få tillfälle till, att fördöma Honom för ett eller annat, som Han skulle säga eller göra. De frågade ivrigt: ”’Var är han?’” {Vers 11.} Men ingen visste det. Det uppstod snart strid ibland folket angående Jesus. Många försvarade Honom frimodigt som en, vilken var utsänd av Gud, medan andra bittert anklagade Honom för, att vara bedragare. rätt

(84)Emellertid hade Jesus obemärkt kommit till Jerusalem. Han hade valt en avsides liggande väg, för att undvika de resande, som begav sig till staden från alla håll. Mitt under högtiden, då folket stred som hårdast om Honom, gick Jesus helt lugnt in på templets förgård och stod inför folkskaran som en med erkänd myndighet. Folket trodde, att Jesus inte skulle töras visa Sig ibland dem i översteprästens och rådsherrarnas närvaro. Hans plötliga och oväntade framträdande förvånade dem därför mycket, så att den häftiga strid, som de hade deltagit i, följdes av ögonblicklig tystnad. De förundrade sig över Hans värdiga och frimodiga uppträdande mitt ibland så många högt uppsatta män, som törstade efter Hans liv. rätt

(84)Då Jesus således stod inför folket, och allas blickar var riktade på Honom, talade Han till dem på ett vis, som dittills aldrig någon person hade gjort. Hans kunskap översteg de lärda prästernas och äldstes, och Han antog en myndighet, som de aldrig hade dristat sig till, att göra. Just de män, som nyligen hade eggats till ytterligt hat och varit nära, att bära hand på Kristus vid första lägliga tillfälle, lyssnade nu som trollbundna på Hans ord och kände sig helt ur stånd till, att göra Honom illa. Allas uppmärksamhet var nu riktad mot Honom, allt annat lades åt sidan för tillfället. Folkets hjärtan bävade av fruktan, medan de lyssnade till Hans gudomliga ord. rätt

(85)Hans tal visade, att Han var väl bevandrad i alla delar av lagen, och att Han var ovanligt skicklig i, att tolka Skrifterna. Den ene frågade den andre: ”’Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?’” {Vers 15.} Vissa, som kände till mindre om Hans tidigare liv, undrade, i vilken skola Han hade gått. Till sist återvann rådsherrarna fattningen tillräckligt mycket, för att kräva besked om, med vilken rätt Han undervisade folket. De sökte, att vända mängdens uppmärksamhet bort från Jesus till detta spörsmål om Hans rätt, att undervisa, och till sitt eget anseende och myndighet. Men Jesus besvarade deras fråga med överbevisande kraft: – rätt

(86)”’Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom.” {Verserna 16-18.} Jesus förklarade här, att Hans himmelske Fader är källan till all styrka och grunden till all visdom. Inga naturliga förmågor eller mänsklig lärdom kan träda i stället för kunskap om Guds vilja. Villighet till, att åtlyda Herrens krav, öppnar hjärtat för Guds sanning och leder människorna till, att skärskåda den med uppriktighet och flit. Han vittnade om, att människor med ett sådant sinnelag är i stånd till, att skilja mellan den, som talar för Gud, och den, som talar för sin egen ära och fördel, såsom de stolta fariséerna och prästerna gjorde. rätt

(86)Jesus talade om lagen. Han stod inför just de män, som ivrade starkt för lagen, men undvek, att lyda dess grundsatser i sina liv. Dessa män förföljde Jesus, som så klart framhöll Guds buds helighet, men som befriade dem från de meningslösa inskränkningar, som hade fogats till dem. Sedan Jesus hade botat den lame på Sabbatsdagen, hade fariséerna fattat beslutat, att dräpa Honom och väntade ivrigt på ett tillfälle, att förverkliga planen. Jesus genomskådade deras syften och frågade dem: – rätt

(86)”Har inte Mose gett er lagen? Och ingen av er håller lagen. Varför vill ni döda mig?’” {Vers 19.} Denna skarpa anklagelse trängde in i fariséernas och rådsherrarnas samveten; dock ökade den bara deras vrede. De ansåg det vara en outhärdligt stor förmätenhet, att denne man, som var av ringa härkomst, skulle stå upp inför folket och uppenbara deras livs dolda orättfärdighet. Men rådsherrarna ville dölja sina onda avsikter för folket och undvek Jesu ord, i det att de ropade: ’”Du är besatt. Vem vill döda dig?’” {Vers 20.} Med dessa ord ville de slå i folket, att alla Jesu storverk hade utförts genom onda andars bistånd. De önskade också, att avleda folkets tankar från de Jesu ord, som uppenbarade, att deras avsikt var, att ta Hans liv. rätt

(87)Men ”Jesus sade: ’En enda gärning gjorde jag, och ni blev alla häpna. Därför att Mose har gett er omskärelsen – egentligen kommer den inte från Mose utan från fäderna – så omskär ni en människa även på en sabbat.” {Verserna 21-22.} Jesus talade om, hur Han hade helbrägdagjort den sjuke på Sabbaten, och visade, att det var i överensstämmelse med Sabbatsbudet. Han nämnde också judarnas skick, att omskära på Sabbaten. Därför måste det förvisso också vara rätt, att hjälpa nödlidande, att göra ”hela människan frisk på en sabbat?” {Vers 23.} Han sade: ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!’” {Vers 24.} Den frimodighet, varmed Jesus försvarade Sig och framhävde lagens andliga innebörd, fick tyst på rådsherrarna och kom många åhörare att säga: ”’Är det inte den mannen som de vill döda? Nu talar han öppet, och de säger ingenting till honom. Har då rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias?” {Verserna 25-26.} Många av Jerusalems invånare, som inte var okunniga om det judiska rådets syften angående Jesus, blev förtjusta i Hans lära samt Hans heliga och respektingivande uppträdande. De kände sig manade, att ta emot Honom som Guds Son. rätt

(87)De behärskades ej av bitter fördom och hat, såsom fallet var med prästerna och rådsherrarna. Men Satan var redo, att ingjuta tvivel i deras hjärtan och att väcka spörsmål i deras tankebanor, om denne man var Guds Son, eftersom han var av så blygsam härkomst. Många hade fått det intrycket, att Messias inte skulle stå i något naturligt släktskap med människor, och det var obehagligt för dem att tänka sig, att en, som var uppvuxen fattig och obemärkt, skulle bli Israels mäktige kung, som de hade väntat på. Fördenskull sade de till varandra: ”Varifrån den här mannen är, det vet vi, men när Messias kommer vet ingen varifrån han är.’” {Vers 27.} Dessa människors hjärtan var slutna för de profetior, som visade, hur och när Messias skulle komma. rätt

(88)Medan de alltså vacklade mellan tvivel och tro, bemötte Jesus deras tankar och svarade dem så här: ”’Ja, mig känner ni och vet varifrån jag är. Men jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som har sänt mig, en som är trovärdig, och honom känner ni inte. Jag känner honom, eftersom jag är av honom och han har sänt mig.’” {Verserna 28-29.} De påstod sig veta, var Jesus kom ifrån, medan de egentligen var alldeles ovetande därom och var inhöljda i andligt mörker. Därest de hade levat i överensstämmelse med Faderns vilja, skulle de ha känt igen Hans Son, då Han uppenbarades för dem. rätt

(88)Jesu ord övertygade många åhörare; men de stegrade rådsherrarnas vrede, och de försökte, att gripa Honom. ”... men ingen bar hand på honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit. Bland folket kom många till tro på honom, och de sade: ’När Messias kommer, skall väl han göra fler tecken än den här mannen har gjort?’” {Verserna 30-31.} rätt

(88)Jesus stod inför Sina fiender med rofylld värdighet, då Han talade om Sin utsändelse till världen och avslöjade fariséernas och rådsherrarnas dolda synder och mordplaner. Fastän dessa höga personer gärna skulle ha täppt till munnen på Honom och mördat Honom på stället, hindrades de från det genom ett osynligt inflytande, som satte en gräns för deres vrede och sade till dem: ”’Hit får du komma, men inte längre”. {Job 38:11.} rätt

(89)Jesu ord fann utrymme i många hjärtan och innebar senare en rik skörd, liksom säd sådd i god jordmån. Spionerna, som var kringspridda i mängden, berättade för rådsherrarna, prästerna och de äldste, att Jesus vann stort inflytande ibland folket, och att många redan erkände sig tro på Honom. Prästerna lade fördenskull hemliga planer på, att fängsla Jesus. Men de ordnade det så, att de skulle gripa Honom, då Han var ensam; ty de tordes inte utsätta sig för de följder, som det skulle innebära, att gripa Honom i folkets närvaro. Jesus, som märkte deras onda avsikter, tillkännagav med högtidliga ord: – rätt

(89)”’Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har sänt mig. Ni skall söka efter mig och inte finna mig, och där jag är, dit kan ni inte komma.’” {Johannesevangeliet 7:33-34.} Världens Frälsare skulle snart finna en tillflyktsort från Sina fienders förföljelse, där deras förakt och hat inte skulle kunna skada Honom. Han skulle stiga upp till Sin Fader och åter äras av änglarna – och dit kunde Hans motståndare aldrig komma. rätt

(89)Lövhyddohögtiden firades till minne av den tid, då hebréerna bodde i tält under sin vandring i öknen. Så länge, som den stora högtiden varade, skulle folket lämna sina hem och bo i hyddor, som byggdes med grenar av gran- och myrtenträd. Dessa lövhyddor uppfördes på hustaken och på gatorna; men ofta skapade man dem utanför stadens murar i dalarna och på höjderna. Spridda åt alla håll, utgjorde dessa gröna hyddor en högst målerisk åsyn. rätt

(90)Sammankomsten varade en vecka, och under hela denna tid rådde det stor glädje och festlighet i templet. Offrandet försiggick med stor prakt, och musikens toner blandade sig med folkets pris och jubelrop. Så snart det dagades, blåste prästerna länge och starkt i sina silverbasuner, och folket svarade med sina basuner, och deras glädjerop ljöd från de gröna hyddorna över höjderna och dalarna och hälsade högtidsdagen välkommen. Därpå fyllde prästen en vattenflaska i Kidronsbäcken och lyfte den högt upp under basunernas ljud, medan han steg upp på templets breda trappor och gick i takt med musiken med långsamma och avmätta steg, samtidigt som han sjöng: ”Våra fötter fick träda in i dina portar, Jerusalem”. {Psaltaren 122:2.} rätt

(90)Prästen bar flaskan till altaret, som stod mitt på templets förgård. Här fanns det två silverkar, och det stod en präst vid vart och ett av dem. Vattnet hälldes ur flaskan i det ena karet och en flaska vin i det andra; och innehållet av bägge flöt genom ett rör ned till Kidron och fortsatte till Döda Havet. Denna ceremoni med det heliga vattnet skulle föreställa det flöde, som kom ur klippan, för att vederkvicka eller stärka hebréerna i öknen. Därpå ljöd den jublande sången: – rätt

(90)”ty HERREN HERREN är min starkhet och min lovsång.” ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor.” {Jesaja 12:2; 3.} Hela den stora församlingen deltog med musikinstrument och djupt tonande basuner i glädjeljudet, medan duktiga sångare anförde den stora, harmoniska lovsången. rätt

(91)Högtiden markerades av oförliknelig prakt. Om natten gnistrade templet och förgården så starkt av konstgjord belysning, att hela staden lystes upp därav. Musiken, de svajande palmgrenarna, de glada jubelropen, den stora folkförsamlingen, som rörde sig i ljuset, vilket strömmade ut från de hängande lamporna, prästernas glittrande dräkter, de högtidliga ceremonierna – allt bidrog till, att frambringa en syn, som gjorde djupt intryck på alla åskådare. rätt

(91)Festen närmade sig sitt slut. Morgonen grydde den sista stora högtidsdagen, och folket var trötta av den långa festen. Då höjde Jesus rösten med en stämma, som ljöd klart genom templets förgård: – rätt

(91)”’Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.’” {Johannesevangeliet 7:37-38.} Folkets tillstånd gjorde denna inbjudan högst betydelsefull. De hade deltagit i fortsatta festligheter och pompa. Deras ögon hade bländats av de många färgade ljusen, och deras öron hade glatt sig åt den härligaste musik. Men det var inget, som tillfredsställde andens längtan eller den törstande själen med det vatten, som ej förgår. Jesus bjöd in dem, att komma och dricka ur livets källa, som i dem skulle bli lik en vattenkälla, som skulle välla upp till evigt liv. rätt

(91)Prästen hade om morgonen utfört den högtidliga ceremoni, som avbildade klippan i öknen, vilken blev slagen, så att vattnet strömmade ut ur den. Klippan var en bild på Kristus. Hans ord var livets vatten. Då Jesus således talade till folket, fylldes deras hjärtan med en underlig bävan, och många var redo, att utropa med kvinnan från Samarien: ”ge mig det vattnet, så att jag inte blir törstig”. {Kapitel 4:15.} rätt

(92)Den Gudomlige Lärarens ord framställde evangeliet på ett väldigt intrycksfullt sätt. Mera, än arton hundra år har förlupit, sedan Jesu läppar uttalade dessa ord i flera tusen själars åhöro. Men de är lika tröstrika och uppmuntrande för våra hjärtan i dag och lika fulla av hopp, som för dem, vilka tog emot dem i det judiska templet. Tom prakt, rikedom och ära kan icke tillfredsställa hjärtat. ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” {Kapitel 7:37.} Rika och fattiga, höga och låga, alla är välkomna! Han lovar, att lätta det nedtryckta sinnet, att trösta de sörjande och ge de missmodiga hopp. Många av dem, som hörde Jesus, sörjde över felslagna förhoppningar. Några närde en hemlig sorg, medan andra försökte, att tillfredsställa själens oroliga längtan med denna världens ting och människors beröm. Men väl de hade vunnit allt detta, erfor de, att de hade arbetat, för att nå en tom brunn, där de intet kunde få, att släcka sin brännande törst med. Mitt ibland den glada scenens glitter stod de missnöjda och bedrövade. Detta plötsliga rop: ”’Om någon törstar –” väckte dem ur deras sorgliga betraktelser, och då de lyssnade till de därpå följande orden, tändes ett nytt hopp i deras hjärtan. De betraktade Livgivaren, som stod framför dem i Sitt majestät. Hans gudom strålade igenom Hans mänsklighet och uppenbarade Hans himmelska kraft med ord, som djupt inverkade på deras hjärtan. rätt

(92)Kristi rop till törstiga själar ljuder ännu. Det ljuder till oss med ändå större kraft, än till dem, som hörde det i templet på högtidens sista dag. Jesus erbjuder de trötta och besvärade, att dricka av det eviga livets vatten. Han inbjuder dem till, att vila i Honom. Han vill ta deras bördor; Han vill ge dem frid. Jesaja beskrev Kristus flera hundra år före Hans ankomst som en ”tillflykt i stormen”, som ”ett skydd mot störtskuren”, som ”skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” {Jesaja 32:2.} Alla, som kommer till Kristus, får Hans kärlek i sina hjärtan, vilken är det vatten, som väller upp till evigt liv. De, som får den, ger den vidare genom goda gärningar, ett gott exempel och genom kristliga råd. rätt

(93)Dagen var över, och fariséerna och de äldste väntade otåligt på underrättelser från tempelvakterna, som hade sänts ut, för att gripa Jesus. Men sändebuden kom igen utan Honom. De frågade dem med vrede: ”’Varför har ni inte fört hit honom?’” Tempelvakterna svarade allvarsamt: ”’Aldrig har någon människa talat som han.’” {Johannesevangeliet 7:45-46.} Dessa mäns hjärtan hade blivit förhärdade, då de haft utövat våld och förbrytelser. De var dock inte lika känslolösa och förhärdade, som prästerna och de äldste, som med bestämdhet hade vänt sig bort från ljuset och inlåtit sig i missunnsamhet och ondska. rätt

(93)Tempelvakterna hade hört Jesu ord i templet; de hade känt det förunderliga inflytande, som utgick ifrån Honom, och deras hjärtan hade blivit besynnerligt berörda därav, och de kände sig dragna till Honom, vilken de hade beordrats, att gripa som förbrytare. De var inte i stånd till, att utföra det uppdrag, som prästerna och de äldste hade gett dem. De hade inte mod till, att bära hand på den helige Person, som stod framför dem, vars ansikte lyste av himmelsk glans, medan Han förkunnade frälsningens ord. Då de ursäktade sig, därför att de inte hade åtlytt prästernas befallning, och sade: ”’Aldrig har någon människa talat som han’”, blev fariséerna förbittrade över, att till och med lagens handhavare skulle komma under denne galiléiske bondes inflytande, och ropade vredgat: – rätt

(94)”’Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad.’” {Verserna 47-49.} Därpå övergick de till, att lägga planer, för att döma och avrätta Honom ögonblickligen av fruktan för, att i fall de släppte Honom längre, skulle Han vinna hela folket. De var eniga om, att den enda utvägen för dem var, att bringa Honom till tysthet snarast möjligt. Nikodemus, den farisé, som hade kommit till Jesus om natten och blivit undervisad av Honom om den nya födelsen, sade frimodigt: – rätt

(94)”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?’” {Vers 51.} De församlade teg ett ögonblick. Nikodemus var en rik man med stort inflytande. Han var lärd och intog en hög ställning ibland rådsherrarna. Han talade sanning, och den gjorde ett starkt intryck på fariséerna. De kunde inte döma någon, utan att förhöra honom. Men denna var inte den enda orsaken till, att de stolta rådsherrarna blev förvirrade, då de tittade på honom, som så frimodigt talade till försvar för rättfärdigheten. De häpnade och förtröts över, att en av deras egna hade tagit så djupt intryck av Jesus, att han offentligt försvarade Honom i rådet. Så snart de hade övervunnit sin häpenhet, tilltalade de honom med bitskt hån: – rätt

(95)”’Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’” {Vers 52.} Dock var de icke desto mindre ur stånd till, att genomföra sina planer och döma Jesus, utan att förhöra Honom. För ögonblicket var de besegrade och nedslagna, och sedan ”gick var och en hem till sitt”. {Vers 53.} rätt

nästa kapitel