Gå, och synda inte mer!

(95)Tidigt nästa morgon kom Jesus ”tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.” {Kapitel 8:2.} rätt

(95)Medan Jesus var upptagen med att undervisa, förde de skriftkloka och fariséerna en kvinna till Honom. De anklagade henne för hor och sade till Honom: ”’Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?’ Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken.” {Verserna 4-6.} rätt

(95)De skriftkloka och fariséerna hade enats om, att ta upp den här saken med Jesus; ty de menade, att vad Han än sade om den, kunde de finna en anledning till, att anklaga och döma Honom fördenskull. I fall Han frikände kvinnan, tänkte de anklaga Honom för, att förakta Moselagen, och döma Honom av den orsaken; och i fall Han förklarade henne värdig döden, tänkte de anklaga Honom hos romarna som en, vilken väckte uppror och tillägnade sig den myndighet, som endast tillkom dem. Men Jesus visste väl, med vilken avsikt de förde saken på tal hos Honom. Han läste deras hjärtans hemliga tankar och kände deras karaktärer och levnadshistorier, som hade kommit till Honom. Han tycktes inte bry Sig om fariséernas fråga; medan de talade och trängdes omkring Jonom, böjde Han Sig ned och skrev med fingret i sanden. rätt

(96)Även om Jesus gjorde detta utan någon synbar avsikt, skrev Han dock i sanden med tydliga bokstäver olika synder, som kvinnans anklagare hade gjort sig skyldiga till, i det att Han började med den äldste och slutade med den yngste. Till sist blev fariséerna otåliga med Jesu likgiltighet och över, att Han dröjde med, att besvara frågan, som de hade ställt Honom, och så drog de sig närmare Honom. Men då deras blickar föll på de ord, som Han hade skrivit i sanden, greps de av skräck och häpnad. Folket, som tittade på, blev varse deras förändrade ansiktsuttryck, och trängde sig fram, för att se, vad fariséerna betraktade med ett sådant uttryck av förvåning och skam. Många av dem, som således samlades kring Jesus, läste också, vad Han hade skrivit om de hemliga synder, som hade begåtts av männen, som anklagade kvinnan. rätt

(96)Sedan reste Jesus Sig upp och sade till dem: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.” Anklagarna insåg, att Jesus inte bara kände till deras i det flydda begågna, hemliga synder, utan att Han också visste, med vilken avsikt de hade påtalat ärendet för Honom, samt att Han i Sin förunderliga visdom hade omstörtat deras dolda planer. De var nu rädda för, att Jesus skulle uppenbara deras synder för alla, som var till städes, och då de ”hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.” {Verserna 7, 9.} rätt

(97)Kvinnans anklagare var samtliga mera skyldiga, än den ångerfulla kvinnan, som stod framför dem, skälvande av skam. Efter det, att fariséerna raskt hade lämnat Kristus under förfäran och med värkande samveten, ställde Han Sig upp, såg på kvinnan och sade: ”’Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?’ Hon svarade: ’Nej, Herre, ingen!’ Då sade Jesus: ’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” {Verserna 10-11.} rätt

(97)Jesus ursäktade inte synden eller dämpade samvetets röst; men Han hade inte kommit, för att döma. Han hade kommit, för att leda syndare till evigt liv. Världen betraktade denna vilsegångna kvinna som en person, att förakta och skjutas åt sidan; men den rene och helige Jesus nedlät Sig till, att rikta tröstrika ord till henne och uppmuntrade henne till omvändelse. Det var icke Hans gärning, att döma de skyldiga, utan att tränga ned i det mänskliga eländets och förnedringens djup, och lyfta upp de fallna och syndiga samt att bjuda den darrande, ångerfulla kvinnan: ”synda inte mer!’” Då kvinnan stod framför Jesus, böjd under fariséernas anklagelse och känslan av sin stora synd, visste hon, att hon svävade i yttersta livsfara, och att ett ord från Jesus skulle ha väckt skarans vrede, så att de ögonblickligen skulle ha stenat henne till döds. rätt

(97)Hon slog ned blicken inför Kristi lugna och genomträngande ögonkast. Nedböjd av skam, var hon oförmögen till, att se på det heliga ansiktet. Medan hon alltså stod där väntande på den dom, som Han måste uttala över henne, hörde hon med förundran Jesu ord, som inte bara befriade henne från anklagarna, utan sände bort dem, överbevisade om större förbrytelser, än hennes. Sedan de hade gått, hörde hon Jesu sorgset högtidliga ord: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta smälte av ånger och sorg, och full av tacksamhet mot sin Frälsare, böjde hon sig ned för Jesu fötter och tolkade hulkande sitt hjärtas känslor för Honom och bekände sina synder med avbrutna ord och bittra tårar. rätt

(98)Detta var början på ett nytt liv för denna frestade, fallna själ, ett liv i helgelse och frid, ägnat åt Herrens tjänst. I det, att Jesus lyfte upp denna kvinna till ett dygdigt liv, utförde Han en större gärning, än då Han helade den mest elakartade sjukdom. Han helbrägdagjorde själens sjukdom, som bringar evig död. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu uppriktiga vänner. Hon gengäldade Hans medlidande och förlåtelse med självuppoffrande kärlek och hängivenhet. Då hon senare stod djupt bedrövad vid korsets fot och såg sin Herres dödskamp och hörde Hans smärtfyllda rop, genomborrades hennes hjärta på nytt; ty hon visste, att detta offer skedde på grund av synden. Det ansvar, som hon hade ådragit sig, genom att med sin stora synd ha bidragit till Guds Sons smärta, tycktes i sanning stort. Hon förnam, att de kval, som trängde igenom Frälsarens kropp, var för hennes skull; blodet, som flöt från Hans sår, flöt, för att utplåna hennes synd. De suckar, som kom över Hans darrande läppar, orsakades genom hennes överträdelse. Hennes hjärta smärtade av sorg, som övergår all beskrivning, och hon kände, att ett liv fyllt av självförnekelse blott skulle vara en ringa betalning för det eviga livets gåva, som Jesus så oändligt dyrt hade köpt åt henne. rätt

(99)Guds fullkomliga rättfärdighet lyser skönt tack vare Jesu sinnelag i denna handling, genom att Han förlät den fallna kvinnan och uppmuntrade henne till, att leva ett bättre liv. Utan att vara det minsta smittad av synden Själv, förbarmar Han Sig över den svaga och vilsegångna kvinnan samt räcker ut händerna, för att hjälpa henne. Medan de självrättfärdiga och hycklande fariséerna dömer den darrande kvinnan, som väntar på döden, och den stojande skaran är redo, att stena henne, säger Jesus, syndares vän, till henne: ”Gå, och synda inte mer!’” rätt

(99)En sann Kristi efterföljare vänder sig inte bort från de vilsefarna med kallt hjärta eller överger dem, så att de obehindrat fortsätter på sin fördärvliga bana. Kristen kärlek är långsam att döma, snabb att upptäcka ånger, redo att förlåta, att uppmuntra, att leda de vilsegångna på dygdens stig och söka, att bevara dem därpå. rätt

(99)Den visdom, som Jesus vid detta tillfälle visade, då Han försvarade Sig mot fiendernas onda planer, och de bevis, som Han gav dem för, att Han kände till deras livs dolda hemligheter, liksom den överbevisning, vilken väckte oro i deras samveten, som ville Hans död, var tillräckliga belägg för Hans gudom. Jesus framhöll också en viktig sanning vid detta tillfälle, nämligen, att de, som gärna anklagar andra, som snabbt uppdagar synd hos dem och nitiskt ställer dem inför rätta, ofta är mera skyldiga, än de, som de anklagar. Många, som bevittnade tilldragelsen, förmåddes därför till, att jämföra Jesu barmhärtighet och villighet till förlåtelse med fariséernas hänsynslösa sinnelag, som var främmande för kärlek till nästan. Därför vände de sig till den medlidsamme Frälsaren som till en, vilken ville leda ångerfulla syndare till frid och säkerhet. rätt

(100)”Jesus talade åter till dem och sade: ’Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” {Vers 12.} Jesus hade framställt Sig inför fallna människor som en källa av levande vatten, varur alla törstande kunde komma och dricka. De klara ljuspunkterna i templet lyste upp hela Jerusalem; Han använde nu dessa ljus, till att avbilda Sitt förhållande till världen. Med klar och tydlig röst vittnade Han: ”Jag är världens ljus.’” Liksom de skinande lamporna i templet lyste upp staden, lyser Kristus – källan till det andliga ljuset – upp den mörka världen, som behärskas av ondskan. Hans uppträdande gjorde ett så djupt intryck på dem, och Hans ord överbevisade dem så starkt om sanningen, att många vid tillfället i fråga blev övertygade om, att Han sannerligen var Guds Son. Men fariséerna, som alltid var redo till, att säga emot Honom, anklagade Honom för egenkärlek och sade: ”’Du vittnar om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte giltigt.’” {Vers 13.} Jesus svarade på deras invändning, i det att Han på nytt bekräftade Sin gudomliga sändelse: – rätt

(100)”’Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd giltigt, eftersom jag vet varifrån jag har kommit och vart jag går. Ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går.” {Vers 14.} De var okunniga om Hans gudomliga väsen och uppdrag, eftersom de inte hade rannsakat profeterna angående Messias så, som de borde ha gjort och hade haft utmärkta tillfällen till. De saknade beröring med Gud och Himmelen, och fördenskull förstod de inte sig på Frälsarens verk. Fastän de hade sett de klaraste bevis för, att Jesus var världens Frälsare, vägrade de, att släppa in Hans vittnesbörd i förståndet. Från första början hade de vänt Honom ryggen och inte velat tro på ens de kraftfullaste vittnesbörd om Hans gudomlighet, och som följd härav förhärdades deras hjärtan, då de bestämde sig för, att vare sig tro på eller ta emot Honom. rätt

(101)”Ni dömer på människors vis. Jag dömer ingen. Och även om jag dömer är min dom rättvis, eftersom jag inte är ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig.” {Verserna 15-16.} Således tillkännagav Jesus, att Han hade sänts ut av Fadern, för att uträtta Hans gärning. Han hade inte rådgjort med prästerna eller de äldste om det verk, som Han skulle utföra; ty Han hade fullmakt från den högsta auktoritet – från världsalltets Skapare. Jesus hade utfört Sin heliga gärning: Han hade undervisat folket, hade hjälpt de lidande, hade förlåtit synder och hade renat templet, som var hans Faders hus och drivit dem, som vanhelgat det, bort från dess heliga portar. Han hade fördömt fariséernas hycklande leverne och tillrättavisat dem för deras dolda synder, och under allt detta hade Han handlat i överensstämmelse med Sin Faders undervisning. Fördenskull hatade de Honom och försökte, att döda Honom. Jesus sade till dem: ”’Ni är nerifrån, jag är ovanifrån. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen.” {Vers 23.} rätt

(101)”’När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att Jag Är och att jag inte gör något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom.’” {Verserna 28-29, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Dessa ord talade Jesus med genomträngande kraft och täppte därigenom tillfälligt till munnen på fariséerna, och härigenom kom många troende – som lyssnade uppmärksamt – att förena sig med Jesus och mena, att Han var Guds Son. Till dessa troende själar sade Han: ”’Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och sanningen skall göra er fria.’” Men till fariséerna, som förkastat Honom, och som förhärdade sina hjärtan emot Honom, sade Han: ”’Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma.’” {Verserna 31-32, 21.} rätt

(102)Men fariséerna fattade tag om de ord, som Han hade riktat till de troende, och anmärkte på, genom att säga: ”’Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?’” Jesus betraktede dessa män – slavar under vantro och bitter ondska, vars hjärtan var uppfyllda av hämndlystnad – och svarade dem: ”’Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav.” {Verserna 33-34.} De befann sig i den värsta träldom och behärskades av det onda. Jesus vittnade för dem om, att i fall de vore Abrahams sanna barn och levde i lydnad för Gud, skulle de inte vilja döda en person, som talade den sanning, som Gud hade gett Honom. Härigenom gjorde de inte Abrahams gärningar, ehuru de påstod, att han var deras fader. rätt

(102)Jesus förnekade med största eftertryck, att judarna följde Abrahams exempel. Han sade: ”Ni gör er faders gärningar.’” Fariséerna förstod delvis Hans mening och sade: ”’Vi är inte födda i äktenskapsbrott. Vi har bara en, Gud.’ Jesus svarade dem: ’Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig; eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig.” {Verserna 41-42.} Fariséerna hade vänt sig bort från Gud och vägrat, att erkänna Hans Son. I fall deras hjärtan hade varit mottagliga för Guds kärlek, skulle de ha trott på Frälsaren, som Han hade sänt till världen. Jesus avslöjade modigt deras hjärtans förskräckliga tillstånd: – rätt

(103)”Ni har djävulen till er fader, och var er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen.” {Verserna 44-45.} Dessa rörande ord talade Jesus sorgligt, i det att Han tänkte på det förfärliga tillstånd, som dessa män hade hamnat i. Men fienderna hörde på Honom med obändig vrede, fastän Hans upphöjda uppträdande och den förunderliga kraft, som åtföljde den av Honom förkunnade sanningen, gjorde dem maktlösa. Jesus fortsatte, genom att framhäva den skarpa motsättningen mellan deras hållning och Abrahams, vars barn de påstod sig vara: – rätt

(103)”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” Judarna lyssnade tvivlande till detta vittnesbörd och sade hånande: ”’Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!’” Jesus svarade med upphöjd värdighet, som trängde överbevisande in i deras onda hjärtan: ”Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till.” Folket stod ett ögonblick, utan att säga ett ord, medan den stora och omskakande innebörden av dessa ord gick upp i deras sinnen. Men fariséerna återvann snart fattningen, och då de fruktade för inverkan från Hans ord på folket, försökte de, att framkalla ett upplopp, genom att håna Honom som hädare. ”Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” {Verserna 56-59, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt