| Återlösningen Kristi Frestelse kapitel 3. Från sida 13 | ren sida tillbaka |
(13)I Himmelen hölls det ett rådsmöte, som utmynnade i, att Guds käre Son företog Sig, att köpa loss människan från förbannelsen och skammen efter Adams misslyckande, och att betvinga Satan. Oh, vidunderliga självförnedring! Tack vare Sin kärlek till och förbarmande mot den fallna människan, föreslog Himmelens Majestät, att Han skulle bli hennes ersättning och borgensman. Han skulle bära på människans skuld. Han skulle låta Sig drabbas av Faderns vrede, som eljest skulle ha rammat människan beroende på hennes olydnad. rätt (14)Guds lag var oföränderlig. Den gick ej att avskaffa, ej heller kunde ett enda av dess krav mildras, för att underlätta för människan i hennes fallna tillstånd. Människan hade skilts från Gud, genom att överträda Hans uttryckliga order, fastän Han hade bokstaverat följderna av ett dylikt brott för Adam. Adams synd orsakade ett bedrövligt sakernas tillstånd. Satan skulle komma att få obegränsat herravälde över släktet, med mindre ett mäktigare väsen, än Satan var före sitt syndafall, skulle beträda fältet, besegra honom, och köpa fri människan. rätt (14)Kristus rördes på djupet av Sin gudomliga själ med gränslös medömkan för det fallna paret. Då deras bedrövliga, hjälplösa tillstånd framstod för Honom, och eftersom Han insåg, att de på grund av överträdelse av Guds lag hade hamnat under mörkrets furstes makt och kontroll, föreslog Han den enda utväg, som Gud skulle gilla. Därmed skulle de ges ett andra tillfälle, och åter försätta dem på prov. Kristus gick med på, att lämna Sin ära, Sin kungliga myndighet, Sin härlighet hos Fadern, och ödmjuka Sig som människa, samt gå i envig med mörkrets mäktige furste, för att rädda människan. Genom Sin förödmjukelse och fattigdom skulle Kristus identifiera Sig med det fallna släktet i dess svaghet, och genom idog lydnad visa, att en människa kunde gottgöra Adams skandalösa misslyckande, och genom ödmjuk lydnad återvinna det förlorade Eden. rätt (14)Det omfattande frälsningsverket kunde enbart utföras, om Förlossaren bytte plats med den fallne Adam. Med världens synder som ryggsäck, skulle Han vandra den väg, där Adam snubblade och föll. Han skulle utsättas för ett prov oändligt svårare, än det, som Adam inte uthärdade. Han skulle segra för människans skull, och besegra frestaren, för att Han genom Sin lydnad, Sin fläckfria karaktär och osvikliga rättskaffenhet, skulle kunna gottskriva människan Sin rättfärdighet. Genom Hans namn skulle sedan människan kunna betvinga fienden i kampen. rätt (15)Vilken kärlek! Vilken förbluffande självförnedring! Härlighetens Konung föreslog, att Han skulle sänka Sig ned till det fallna mänskosläktets nivå! Han tänkte gå i Adams fotspår. Han tänkte iföra Sig människans fallna natur, och gå in i närstrid med den starke fiende, som triumferade över Adam. Han tänkte vinna över Satan, och härigenom möjliggöra frigörelse från skammen på grund av Adams platta fall för alla, som skulle komma att lita på Honom. rätt (15)Änglar, som genomgick sin prövotid, hade bedragits av Satan, och eggats av honom i det väldiga upproret i Himmelen mot Kristus. De höll inte för trycket, utan föll. Sedan skapades Adam till Guds avbild och gavs en prövotid. Hans kropp var alltigenom fullkomlig. Alla hans sinnen stod i inbördes samklang. Vad gällde känslor, ord och handlingar, stämde alla överens med Skaparens vilja. Väl Gud hade ordnat med alla resurser för människans lycka, och hade sörjt för samtliga hennes behov, provade Han hennes trogenhet. Om det heliga paret visade sig vara lydiga, skulle släktet, efter en tid, göras jämbördiga med änglarna. Eftersom Adam och Eva inte motsvarade kraven, föreslog Kritus, att Han frivilligt skulle offra Sig för människans skull. rätt (15)Satan visste, att därest Kristus i sanning var Guds Son, världens Frälsare, varslade det bekymmer för honom själv, att Herren hade lämnat Himmelens kungahov, för att komma till en fallen värld. Han var rädd för, att hans personliga makt skulle komma att bli begränsad, och att hans förledande slughet skulle genomskådas och avslöjas, samt att hans inflytande över människan skulle försvagas. Han fruktade, att hans välde och herravälde över världens riken skulle komma att ifrågasättas och bekämpas. Han erinrade sig de ord, som Jehova hade riktat mot honom, då han kallades till audiens jämte Adam och Eva, som han hade ödelagt genom sin lögnaktiga bedräglighet: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.’” {Vers 15.} Detta uttalande innehöll det första evangeliska löftet till människan. rätt (16)Dock förstod inte Satan fullt ut de här orden, då de yttrades. Han insåg, att de innehöll en förbannelse riktad mot honom, för att han hade förlett det heliga paret. Och då Kristus uppenbarades på jorden, fruktade Satan, att Han förvisso var den Utlovade, som skulle komma att begränsa hans kraft, och slutligen döda honom. rätt (16)Satan lade särskilt noga märke till, hur saker och ting utvecklades omedelbart efter Adams syndafall, för att utröna, hur hans verksamhet hade inverkat på Guds styre, och vad Herren hade för avsikt, att göra mot Adam på grund av hans olydnad. Guds Son, i färd med, att bli släktets Lösgörare, försatte Adam i ett nytt förhållande till sin Skapare. Han var alltjämt fallen; men hoppets dörr ställdes på glänt för honom. Guds vrede svävade ännu över Adam, men dödsdomens verkställighet sköts upp, och Gud höll tillbaka Sin indignation, ty Kristus hade gett Sig i kast med uppgiften, att bli människans Frälsare. Kristus skulle drabbas av Guds vrede, som rättvist skulle slå mot människan. Han blev en refug och tillflyktsort för människan, och fastän människan utan tvivel var en brottsling, och förtjänade Guds vrede, kunde hon ändå – genom tro på Kristus – vila i trygghet och överleva. I själva dödens grepp blommade livet, om människan bara ville ta emot det. Den helige och obegränsade Guden, som bor i ett ljus vi inte kan nå, kunde inte längre vandra med människan. Inget samband gick längre att upprätthålla direkt mellan människan och hennes Danare. rätt (17)Gud drar Sig, under en tid, för att verkställa dödsdomen över människan. Satan gratulerade sig till, att han för gott hade brutit länken mellan Himmelen och jorden. Men härvidlag misstog han sig allt och blev besviken. Fadern hade lagt världen i Sin Sons händer, för att Han skulle lösgöra den från förbannelsen och skammen hörande till Adams misslyckande och syndafall. Blott genom Kristus kan människan numera finna tillgång till Gud. Och blott genom Kristus upprätthåller Herren sambandet med människan. rätt (17)Kristus anmälde Sig frivilligt, att upprätthålla och rättfärdiga Guds lags okränkbarhet. Det var ej meningen, att Han skulle göra Sig kvitt den minsta del hos dess fordringar i verket med människans friköpande, men för att rädda människan och bevara de heliga kraven och rättvisan hos Faderns lag, frambar Han Sig Själv som ett offer för människans skull. Inte på minsta sätt förminskade Kristi leverne fordringarna hos Faderns lag. I stället försvarade Han dess oomkullrunkelighet genom hängiven lydnad mot alla dess föreskrifter, och så dog Han överträdarnas synder. rätt (17)Efter Adams överträdelse visste Satan, att släktets ruin var fullbordad. Den mänskliga rasen försattes i ett bedrövligt tillstånd. Hon avskars från samröre med Gud. Det var Satans avsikt, att människan skulle dela de fallna änglarnas tillstånd, att hon skulle vara upprorisk mot Gud, utan tillstymmelse av hopp att glädja sig åt. Han menade, att om Gud skulle förlåta den av Honom skapade människan, skulle Han också förlåta honom och hans änglar, och åter ta emot dem välvilligt. Men han blev besviken härvidlag. rätt (18)Guds gudomlige Son insåg, att ingen annan kunde rädda den fallna människan, och så fattade Han beslutet, att bistå henne. Han lämnade de fallna änglarna, att gå under i sitt uppror, men räckte ut handen, för att undsätta den i kvav gående människan. De upproriska änglarna bemöttes enligt det ljus och den erfarenhet, som de hade tagit så rik del av i Himmelen. Satan, den främste av de fallna änglarna, ägde en gång i tiden en framträdande ställning i Himmelen. Han stod näst i rang efter Kristus. Hans, liksom de andra fallna änglarnas, kunskap om Guds sinnelag, Hans godhet, nåd, vishet och utsökta härlighet, gjorde deras skuld oförlåtlig. rätt (18)Det fanns inget som helst hopp om frälsning för dem, som hade bevittnat och åtnjutit Himmelrikets outsägliga härlighet, och som hade sett Guds oerhörda majestät. Trots all denna härlighet, hade de gjort uppror mot Honom. Det fanns inga nya och förunderliga uttryck för Guds upphöjda makt, som kunde ha gjort större intryck på dem, än de redan upplevda. I fall de kunde bli upproriska mitt uppe i denna obeskrivliga härlighet, skulle de inte ha kunnat försättas i mera gynnsamma omständigheter för ytterligare prövning. Det fanns ingen reservkraft, eller några högre höjder och större djup av oändlig härlighet, att betvinga deras avundsamma tvivel och upproriska muttrande med. Deras skuld och deras straff måste stå i proportion till deras upphöjda förmåner vid det himmelska hovet. rätt (19)Ceremoniella Offergåvor (19)Satan betraktade med intensivt intresse varje enskildhet i samband med djuroffren. Hängivenheten och allvaret förknippade med utgjutandet av offrets blod orsakade honom stort besvär. I hans ögon, var ceremonin förknippad med gåtfullhet; men han var ingen trögtänkt iakttagare, utan snart kom han underfund med, att de blodiga offren avbildade någon framtida försoning för människan. Han insåg, att offren var en bild på syndaånger. Det här stämde inte överens med hans syften, så han satte genast i gång med, att påverka Kains hjärta, för att förleda honom till uppror mot offrandet, som hänvisade till en framtida Förlossare. rätt (20)Adams ånger, bevisad genom hans förfäran för sin överträdelse och hans hopp om frälsning genom Kristus, bevisad genom hans gärningar kopplade till offren, utgjorde en besvikelse för Satan. Han hade hoppats på, att få över Adam till sin sida i muttrande mot Gud och i uppror mot Hans myndighet. Kain och Abel föreställde två sorters människor. Abel, i egenskap av präst, erbjöd sitt offer i allvarsmättad tro. Kain var villig, att erbjuda markens skörd, men vägrade, att till sitt offer foga djurs blod. Av hjärtat vägrade han, att visa någon syndaånger och tro på en Frälsare, genom att frambära djurs blod. Han underlät, att kännas vid sitt behov av en Förlösare. I sitt stolta hjärta förnam han, att detta skulle vara liktydigt med beroende och förödmjukelse. rätt (20)Abel, däremot, som trodde på en framtida Frälsare, frambar åt Gud ett mera godtagbart offer, än Kain gjorde. Hans offrande av djurs blod visade, att han var en syndare, med synder att bli kvitt, liksom att han ångerfull och förtröstansfull rörande värdet hos blodet hos det framtida, storslagna offret. Satan är upphovsmannen till otro, muttrande och upproriskhet. Han fyllde Kain med tvivel och med ursinne mot hans oskyldige bror samt mot Gud, eftersom hans offer inte godkändes, medan Abels godtogs. Och så slog han ihjäl sin bror i sitt kokande vanvett. rätt (20)Offren infördes som ett ständigt löfte till människan om Guds förlåtelse tack vare det stora offer, som skulle komma att göras, och som avbildades genom djurs blod. Genom denna ceremoni visade människan syndaånger, lydnad och tro på en kommande Frälsare. Det, som gjorde Kains offergåva motbjudande för Gud, var hans brist på underkastelse och lydnad mot den gudomligt införda regeln. Han menade, att hans egen ordning, varigenom han blott erbjöd Gud markens gröda, var ädlare och inte lika förödmjukande som frambärandet av djurs blod, vilket visade beroende på en annan. Härigenom skulle han uttrycka sin egen svaghet och syndfullhet. Kain visade förakt för försoningsblodet. rätt (21)Genom att överträda Jehovas lag, öppnade Adam dörren för Satan, som därigenom reste sitt banér mitt i den första familjens krets. Adam fick sannerligen känna på, att syndens lön var döden. Satans mål var, att lägga beslag på Eden, genom att bedra våra första föräldrar; men där fick han tji. I stället för att säkra sig Eden, fruktade han nu, att han skulle förlora allt det han sökt, att vinna därigenom. Med sitt skarpsinne kom han på offrens betydelse, att de hänvisade människan till en framtida Förlossare och att de, för tillfället, utgjorde en avbildande försoning för den fallna människans synd. Härigenom gläntades en hoppets dörr för mänskligheten. rätt (21)Satan var ytterst beslutsam i sitt uppror mot Gud. I sitt krig mot Guds rike verkade han med uthållighet och tapperhet värdig en bättre sak. rätt (21)Aptit och Lidelse (22)Satan såg i de avbildande offren en förväntad Förlossare, som skulle köpa loss människan från hans herravälde. Han planerade omsorgsfullt, att behärska människornas hjärtan från släkte till släkte, och att omintetgöra deras förståelse av profetiorna, så att människorna inte skulle ta emot Jesus som sin Frälsare vid Hans framträdande. rätt (22)Gud utsåg Mose till, att leda Sitt folk ur ur slaveriet i Egyptens land, för att de skulle helga sig åt, att tjäna Honom helhjärtat, och att vara Hans särskilda skatt. Mose var deras synlige ledare, men Kristus gick före Israels härar som deras osynlige ledare. I fall de alltid hade insett detta, skulle de inte ha blivit upproriska, och provocerat Gud i ödemarken genom sitt oresonliga muttrande. Gud sade till Mose: ”Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom.” {Andra Moseboken 23:20-21.} rätt (23)Då Kristus, i egenskap av den vägledande, skyddande ängeln, nedlät Sig till, att leda Israels härar genom ödemarken till Kanaan, kände Satan sig utmanad, ty han trodde ej, att hans makt inte fullt ut skulle kunna behärska dem. Men då han blev varse, att Israels härar enkelt lät sig påverkas och eggas till upproriskhet av hans resonerande, hoppades han, att han skulle kunna förmå dem till muttrande och synd, som skulle orsaka dem Guds vrede. Och då han såg, att människorna rättade sig efter hans diktamen, blev han djärv i sina frestelser, och hetsade dem till brott och våld. Beroende på Satans slughet, blev varje släkte svagare till kropp, sinne och moral. Detta kom honom att tro, att han kanske skulle lyckas i sin krigföring mot Kristus personligen, då Han skulle uppenbaras. rätt (23)I varje släkte från Adam räknat, var det några få, som stod emot Djävulens alla slugheter och visade sig vara ädla företrädare för det, som människan kunde göra och vara tack vare Kristi understöd av deras ansträngningar, för att människorna måtte betvinga Satans makt. Hanok och Elia är äkta representanter för det slags person, som släktet kunde bli tack vare tron på vår Herre Jesus Kristus. Det irriterade Satan storligen, att de här ädla, heliga männen inte lät sig smutsas ned av allt det moraliska fördärv, som omgav dem, och att de i stället fullkomnade rättfärdiga karaktärer och ansågs värdiga personligt upptagande till Himmelen. Eftersom de hade gjort sig kända för moralisk kraft, ädel rekorderlighet och seger över Satans frestelser, förmådde han ej, att lägga dem under dödens välde. Han jublade över, att hans frestelsers kraft hade besegrat Mose, och att han hade kunnat sarga hans illustra karaktär och få honom till att synda, genom att förhärliga sig själv och inte Gud inför folket. rätt (24)Kristus väckte upp Mose ur döden, och tog med Sig honom till Himmelen. Det väckte Satans vrede, och han anklagade Guds Son för, att ha trängt in i hans välde, genom att beröva graven hans lagliga byte. Judas säger om Moses återuppståndelse: ”Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade: ’Må Herren straffa dig.’” {Judasbrevet vers 9.} rätt (24)När Satan lyckas med, att fresta män, som Gud särskilt har hedrat, att begå svåra synder, triumferar han; ty därmed har han förskaffat sig en storslagen seger och åsamkat Kristi rike skada. rätt (24)Kristi Födelse och Liv (25)De himmelska budbärarnas sång tillkännagivande Frälsarens ankomst till en fallen värld, och glädjen framkallad av denna stora tilldragelse, förstod Satan innebar allt annat, än gott för honom. Mörka föraningar väcktes i hans sinne om det inflytande, som ankomsten skulle ha över hans rike. Han undrade, om det här inte var den Kommande, som skulle utmana hans makt och störta hans rike. Från Kristi födelse betraktade han Honom som sin rival. Han väckte Herodes’ avund och svartsjuka, för att döda Kristus, genom att göra gällande, att den nye kungen skulle överta hans makt och rike. Satan smittade Herodes med just de känslor och den fruktan, som oroade honom själv. Han ingav Herodes i sinnet, att låta mörda alla barn i Betlehem, som var två år och yngre. Han tänkte, att han genom denna plan skulle befria världen från den nyfödde kungen. rätt (26)Dock såg Satan, hur en högre makt bekämpade hans planer. Änglar från Gud skyddade den nyfödde Frälsarens liv. Josef förmanades i en dröm, att fly till Egypten, för att han i detta hednaland skulle kunna finna en fristad åt världens Frälsare. Satan följde efter Honom från nyfödd till barndom och från barndom till mannaår, varvid han uppfann allehanda sätt, att leda Honom bort från Sin trofasthet mot Gud, och störta Honom över ända med sina sluga frestelser. Att det var omöjligt, att fläcka ned renheten hos Kristi ofördärvade barndom, ungdom och mannaår, irriterade Satan oerhört. Alla hans frestande pilar och spjut ramlade ofarligt i backen framför Guds Son. Och då han uppdagade, att alla frestelser inte rådde på Kristi orubbliga redbarhet, och att de heller ej ärrade den unge galiléns fläckfria renhet, blev han storligen förvånad och ursinnig. Han såg på denne yngling som en fiende, som han måste fasa och frukta för. rätt (26)Att det skulle finnas en i världen med nog stark moralisk hållning, för att stå emot hans samlade frestelser, som stod emot alla hans sköna mutor till synd, och mot vilken han ej uppnådde någon fördel, för att skilja Honom från Gud, retade och fick hans sataniska majestät att koka av ilska. rätt (26)Johannes’ barndom, ungdom och mannaålder, som trädde fram i Elias anda och kraft, för att uträtta ett särskilt verk, genom att röja väg för världens Förlossare, utmärktes av bestämdhet och moralisk styrka. Satan förmådde icke, att rubba hans redbarhet. Då profetens röst hördes i ödemarken, ”’Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud” {Jesaja 40:3}, darrade Satan för sitt rikes skull. Han märkte, att rösten – vilken ljöd som ett trumpetskall i öknen – kom syndare under hans herravälde att skälva. Han såg, att hans makt blev bruten över många. Syndens avskyvärdhet avslöjades så grundligt, att människor blev förskräckta; och somliga fann Guds gunst, genom att ångra sina synder, och vann moralisk kraft till, att stå emot hans frestelser. rätt (27)Han var närvarande den gång, då Kristus bad Johannes om, att bli döpt. Han hörde den majestätiska rösten genomljuda genom Himmelen och ge eko genom världen likt åskknallar. Han såg blixtarna ljunga från en klarblå himmel, och hörde de skräckinjagande orden från Jehova: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.’” {Matteuevangeliet 3:17.} Han såg strålglansen från Faderns härlighet täcka Jesu gestalt, varigenom Han i mängden pekade ut Den, som Han erkände som Sin Son med omisskännlig försäkran. Omständigheterna knutna till dopscenen hade väckt det intensivaste hat i Satans bröst. Då förstod han helt klart, att med mindre han kunde betvinga Kristus, skulle hans kraft hädanefter vara begränsad. Han förstod, att yttrandet från Gud på tronen innebar, att Himmelen var mera direkt tillgänglig för människan. rätt (27)Sedan Satan hade förlett människan till synd, hade han hoppats, att Guds vämjelse över synden för evigt skulle skilja Honom från människan, och bryta förbindelselänken mellan Himmelen och jorden. Skyarna, som öppnades, då Guds röst hördes tala till Sonen, var som en dödsstöt för Satan. Han var rädd för, att Gud nu skulle mera fullständigt förena människan med Sig Själv, och ge henne kraften till, att undfly hans lockelser. Och för den orsakens skull hade Kristus lämnat det kungliga hovet för jorden. Satan var väl medveten om den ärofulla ställning, som Kristus hade innehaft i Himmelen som Guds Son, Faderns Älskade. Och själva faktumet, att Han alls skulle lämna Himmelen, och träda fram i den här världen som människa, fyllde Satan med bävan för den egna säkerheten. Han kunde bara inte begripa hemligheten bakom det väldiga offret, som skulle gynna den fallna människan. Han visste, att Himmelens värde vida översteg den fallna människans förväntan och insikt. Världens kostbaraste skatter, det visste han, gick ej att jämföra med Himmelens värde. Enär han själv hade gått miste om Himmelens samlade rikedomar och rena härlighet på grund av sitt uppror, var han fast besluten, att utkräva hämnd, genom att orsaka, att så många som möjligt skulle undervärdera Himmelen, och i stället omhulda jordiska skatter. rätt (28)Det var en gåta för den själviskt lagde Satan, att det kunde förekomma så omfattande välvilja och kärlek till det bedragna släktet, att den skulle kunna förmå Himmelens Furste till, att lämna Sitt hem och komma till en värld ärrad av synd och skadad av förbannelsen. Han ägde vetskap om det omätbara värdet av de eviga rikedomarna, som människan inte ägde. Han hade upplevt det himmelska hemmets rena förnöjsamhet, frid, upphöjda helighet och oförfalskade glädje. Han ägde före sitt uppror tillfredsställelsen av Guds fulla gillande. Han ägde en gång i tiden full vetskap om härligheten, som omgav Fadern, och visste, att Hans makt var gränslös. rätt (28)Satan kände till, vad han hade förlorat. Han fruktade nu för, att hans världsvälde skulle bekämpas, hans rättighet till det ifrågasättas, och hans makt brytas. Han visste, genom profetian, att en Frälsare hade förutsagts och att Hans rike inte skulle grundas genom jordisk triumf och genom världslig ära och maktdemonstration. Han kände till, att urgamla profetior hade förutskickat ett rike, som skulle grundas av Himmelens Furste på jorden, vilket Djävulen åberopade som sitt välde. Frälsarens rike skulle komma att omfatta världens alla riken, och därmed skulle Satans makt och härlighet upphöra, varpå han skulle straffas för de synder, som han hade infört i världen, och för det lidande, som han hade åsamkat människan. Han visste, att hela hans framgång hängde på, att han skulle betvinga Kristus med sina frestelser i ödemarken. Han utsatte Kristus för varje förledande inflytande och kraft hos sina mäktiga frestelser, för att leda Honom bort från Sin trofasthet. rätt (29)Människan kan inte erfara styrkan hos Satans frestelser mot Guds Son. Varje frestelse, som ter sig så irriterande för människan i vardagslivet, så vansklig att stå emot och besegra, slungades mot Guds Son i lika hög grad, som Hans karaktärsstyrka var den fallna människans överlägsen. rätt (29)Kristus frestades, liksom vi, på varje punkt. Som människans företrädare, bestod han Guds mest närgångna prov och skärskådan. Han ställdes inför Satans starkaste attacker. Kristus har bemött dennes slugaste frestelser och betvingat dessa å människans vägnar. Det är omöjligt för människan, att frestas utöver sin förmåga, samtidigt som hon förtröstar på Jesus, den oändlige Segervinnaren. rätt |