Frestelsen

(30)I den dystra ödemarken var inte Kristi belägenhet lika förmånlig, för att uthärda Satans frestelser, som Adams, då han frestades i Eden. Guds Son ödmjukade Sig, och iklädde Sig människans natur, sedan släktet hade vandrat under fyra tusen år bortom Eden, sedan det hade förlorat sitt ursprungliga tillstånd av renhet och rekorderlighet. Synden hade i åratal lämnat sina fruktansvärda märken på släktet; och fysisk, mental och moralisk nedgång härskade i hela den mänskliga familjen. rätt

(30)Då Adam hemsöktes av frestaren i Eden, var han obefläckad av synden. Han stod inför Gud i sin fulla mannakraft. Alla organ och förmågor hos hans varelse var allsidigt utvecklade och harmoniskt balanserade. rätt

(30)Kristus, i frestelsens ödemark, stod i Adams ställe, för att möta det prov, där denne hade misslyckats. Här segrade Kristus å syndarens vägnar, fyra tusen år efter det, att Adam måste lämna ljuset i sitt hem. Den mänskliga familjen hade, sedan den mist Guds närvaro, under varje släkte avlägsnat sig allt längre från den ursprungliga renhet, vishet och kunskap, som Adam ägde i Eden. Kristus bar på släktets synder och krämpor i den form de förekom, då Han kom till världen, för att bistå människan. Å släktets vägnar, med den fallna människans svaghet vilande på Sig, skulle Han stå emot Satans frestelser på varje punkt, där det gick, att angripa människan. rätt

(30)Adam var omgiven av allt, som han kunde tänka sig. Varje behov var tillfredsställt. Det förekom ingen synd, och inga tecken på nedgång i det underbara Eden. Änglar från Gud samspråkade fritt och kärleksfullt med det heliga paret. De lyckliga fåglarna kvittrade sina obundna, glädjefulla hyllningssånger till sin Skapare. De fridsamma djuren lekte i sin lyckliga oskyldighet omkring Adam och Eva, lydiga mot deras kommandon. Adam befann sig i sin mandoms fulla styrka, han var skapelsens krona. Han bar Guds avbild, och var blott en aning ringare, än änglarna. rätt

(31)Vilken slående olikhet den andre Adam utgjorde, då Han steg ut i den dystra ödemarken, för att klara av Satan på egen hand! Sedan syndafallet, hade släktet avtagit i storlek och kroppslig kraft. Dessutom hade de sjunkit längre på den moraliska skalan, ända tills Kristus anlände i världen. För att upphöja den fallna människan, måste Kristus nå henne, där hon befann sig. Han antog mänsklig natur, och belades med släktets krämpor och nedgång. Han, som inte kände till någon synd, blev till synd för oss. Han förödmjukade sig ända ned till det mänskliga eländets största djup, för att bli i stånd till, att nå människan och lyfta henne ur den urartning, vari synden hade störtat henne. rätt

(31)”Ty det passade honom för vilkens skull allt är, och genom vilken allt är, att då han förde många barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding. {...} rätt

(31.3 )Och när han fullkomnats blev han, för alla dem som lyder honom, upphovet till evigt frälsning. {...} rätt

(31)Därför måste han i allt bli lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst inför Gud för att försona folkets synder. Ty därigenom att han blev plågad och frestad, kan han hjälpa dem som frestas. {...} rätt

(32)Ty vi har inte en sådan överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi, dock utan synd.” {Hebréerbrevet 2:10; 5:9; 2:17-18; 4:15, Reformations-Bibeln.} rätt

(32)Satan hade bekrigat Guds styre, sedan han först inlett sitt uppror. Den framgångsrika frestelsen av Adam och Eva i Eden, varigenom synden infördes i världen, hade gjort ärkefienden djärv; och han hade stoltserat med inför de himmelska änglarna, att då Kristus skulle framträda och iföra Sig människans natur, skulle Han vara svagare, än han själv, och att han skulle besegra Honom med sin kraft. Han triumferade över, att Adam och Eva i Eden inte stått emot hans insinuationer, då han vädjade till aptiten. Invånarna i den gamla världen övervann han på samma sätt, genom deras eftergivenhet för lustbetonad aptit och fördärvad lidelse. Med hjälp av deras tillfredsställande av aptiten, hade han betvingat israeliterna. Han skröt över, att Guds Son – som hade varit med Mose och Josua – inte hade kunnat stå emot hans makt, och föra Sitt utvalda folk till Kanaan; ty nästan alla, som lämnade Egypten, avled i öknen. Därutöver hade han frestat den försagde Mose till, att söka åt sig själv den ära, som tillkom Gud. David och Salomo, som på ett högst märkbart sätt hade gynnats av Gud, hade han – genom deras eftergift för aptit och passion – lett till, att väcka Guds motvilja. Och han skröt med, att han allt skulle lyckas med, att gäcka Guds avsikt, att frälsa människan genom Jesus Kristus. rätt

(32)I frestelsens öken var Kristus utan mat i fyrtio dygn. Mose hade, vid bestämda tillfällen, varit utan föda lika länge. Dock hade han inte känt någon hungersmärta. Han blev inte frestad och plågad av en vidrig och mäktig fiende, såsom fallet var med Guds Son. Mose höjdes över det mänskliga, och vidmakthölls på ett speciellt sätt genom Guds härlighet, som omgav honom. rätt

(33)Satan hade uppnått en så överväldigande framgång med, att bedra Guds änglar, och med att förstöra för den ädle Adam, att han trodde sig komma att lyckas med, att besegra Kristus i Hans förödmjukelse. Han såg med förtjust triumf på utfallet av sina frestelser, liksom på den ökande synden i form av det fortsatta överträdandet av Guds lag, i mer, än fyra tusen år. Han hade åstadkommit våra första föräldrars ruin, och fört in synd och död i världen, samt orsakat katastrof för massor av personer av alla åldrar, nationer och samhällsklasser. Med sin makt, hade han kontrollerat städer och folk, tills deras synd hade framkallat Guds vrede, och Han hade dödat dem genom eld, vatten, jordbävningar, svärd, svält och farsot. Genom sin skarpsinnighet och outtröttliga försök, hade han styrt över aptiten, och eggat och stärkt lidelserna till sådan förfärlig höjd, att han hade skämt, ja, nästan utplånat Guds avbild i människan. Hennes fysiska och moraliska värdighet hade naggats så kraftigt i kanten, att hon bar endast ett svagt återsken av den upphöjde Adams karaktär och ädla gestalt i Eden. rätt

(33)Till Kristi första ankomst, hade Satan störtat människan från hennes ursprungliga, upphöjda renhet, och hade solkat hennes gyllene karaktär med synd. Mannen, som Gud hade skapat till härskare i Eden, hade han omvandlat till träl åt jorden och gjort, att han stånkade under syndens förbannelse. Det härlighetssken, vilket Gud hade skänkt den helige Adam som höljande klädsel, försvann efter hans överträdelse. Ljuset från Guds härlighet kunde inte skyla över olydnad och synd. I stället för hälsa och mängder av välsignelser, skulle hädanefter fattigdom, sjukdom och allt slags lidande komma att bli Adams barns lott. rätt

(34)Satan hade, genom sin förförande makt, fött fåfänga tankar hos människorna, fått dem till, att ifrågasätta och till sist betvivla den gudomliga uppenbarelsen, liksom Guds existens. Han blickade med djävulsk segerglädje ut över en värld drabbad av moralisk sumpfeber, och ett släkte blottat för en syndhatande Guds vrede – han hade lyckats med, att lägga så mångas stig i mörker, och hade kommit dem, att överträda Guds lag. Han hade klätt synden i en tilltalande dräkt, för att säkra mångas undergång. rätt

(34)Men hans framgångsrikaste företag har ändå varit, att för människan bedrägligt dölja sina egentliga avsikter och sitt sanna jag, genom att framställa sig som människans vän och släktets välgörare. Han smickrar människor med den trevliga fabeln, att det inte finns någon upprorisk fiende, ingen dödsfiende, att akta sig för, och att förekomsten av en personlig Djävul bara är påhitt; och medan han härigenom döljer sin existens, samlar han tusentals under sitt herravälde. Han bedrar många, liksom han försökte med Kristus, genom att säga till dem, att han är en ängel från Himmelen, som uträttar ett gott verk för mänskligheten. Och massorna är så förblindade av synden, att de inte genomskådar Satans konstgrepp. I stället hyllar de honom så, som de skulle göra med en himmelsk ängel, samtidigt som han verkar för deras eviga undergång. rätt

(34)Kristus hade trätt in i världen som Satans tillintetgörare, och de fångnas Förlossare, som skulle utöva Sin makt. Han skulle i Sitt eget segerrika liv lämna ett exempel för människan att följa, och härigenom smula sönder Satans frestelser. Så snart, som Kristus gick ut i frestelsens ödemark, förändrades Hans anletsuttryck. Nu hade försvunnit den härlighet och glans, som återgavs från Guds tron och Hans ansikte, då himlarna öppnades över Honom, och Fadern med Sin röst erkände Honom som Sin Son, som var Hans glädje. Tyngden från världens synder tryckte på Hans själ, och Hans anlete uttryckte outsäglig sorg, en vedervärdig ångest, som människan aldrig hade känt av. Han förnam den överväldigande tidvattenvåg av elände, som höll på att dränka världen. Han uppfattade styrkan hos en lössläppt aptit och otyglad passion, som behärskade världen, och hade orsakat människan outsägligt lidande. Eftergivenheten för aptiten hade ökat och stärkts med varje på varandra följande släkte sedan Adams överträdelse, tills släktet hade blivit så moraliskt försvagat, att de inte kunde segra i egen kraft. Kristus skulle, för släktets skull, besegra aptiten, genom att uthärda det hårdaste provet på denna punkt. Han skulle vandra frestelsens stig ensam, utan tröst eller stöd. Ensam skulle Han brottas med mörkrets makter. rätt

(35)Enär människan i sin egen kraft icke kunde stå emot kraften hos Satans frestelser, erbjöd Jesus Sig, att åta Sig uppgiften och bära människans börda och besegra aptitens styrka å hennes vägnar. Å hennes vägnar måste Han uppvisa självbehärskning, ihärdighet och principfasthet, som skulle stå över hungerns gnagande smärtor. Han måste uppvisa en förhärskande kraft överstigande hungern och rent av döden. rätt

(35)Då Kristus kämpade med aptitens frestelse, befann Han Sig inte i det sköna Eden, såsom Adam gjorde, med Guds ljus och kärlek tecknade på allting, som blicken vilade på; nej, Han var i en steril, tom ödemark, omgiven av vilddjur. Hela omgivningen var motbjudande. Under dessa omständigheter fastade Han i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och ”Under de dagarna åt han ingenting”. {Lukasevangeliet 4:2.} Han hade blivit utmärglad av den långa fastan, och kände av hungern intensivt. Förvisso var Hans gestalt mer förvrängd, än andra människors. {Se Jesaja 52:14. Övers. anm.} rätt

(36)Alltså inleddes den stora konflikten, för att betvinga den mäktige fienden, genom att Jesus skulle gå igenom just det prov, där Adam hade felat. Genom seger i striden, skulle Kristus kunna bryta Satans makt, och förlossa släktet från syndafallets skam. rätt

(36)Allt gick förlorat, då Adam gav efter för aptitens makt. Förlossaren, vari både det mänskliga och det gudomliga var förenade, stod i Adams ställe, och uthärdade en fruktansvärd fasta på nästan sex veckor. Fastans längd är det starkaste bevis för en avvikande aptits stora syndfullhet, och dess makt över den mänskliga familjen. rätt

(36)Det mänskliga hos Kristus sträckte sig ned till det svåraste hos vårt elände, och likställde sig med den fallna människans svagheter och behov, samtidigt som Hans gudomliga natur greppade tag om den Evige. Hans verk med, att axla skulden från människans överträdelse, gav Honom inte rätt till, att fortsatt bryta mot Guds lag; ty överträdandet hade gjort människan till lagens gäldenär, och Kristus betalade Själv skulden med Sitt eget lidande. Kristi prövningar och lidanden skulle övertyga människan om hennes stora synd i, att trotsa Guds lag, och leda henne till syndaånger och lydnad mot lagen, samt genom lydnad till godtagande hos Gud. Han skulle gottskriva människan Sin rättfärdighet, och på så vis höja hennes moraliska halt och värde hos Gud, för att hennes försök till laglydnad skulle godkännas. Kristi uppgift bestod i, att försona människan med Gud tack vare Sin mänskliga natur, och Gud med människan tack vare Sin gudomliga natur. rätt

(37)Så snart, som Kristi långa fasta inleddes, stod Satan beredd med sina frestelser. Han närmade sig Kristus, omgiven av ljus, och påstod sig vara en av änglarna från Guds tron, utskickad på ett sympatins ärende av nåd, för att mildra Hans lidande. Han försökte, att slå i Kristus, att Gud inte krävde av Honom, att Han skulle kämpa Sig igenom den självförnekelse och de lidanden, som Han väntade Sig; att han var utskickad från Himmelen med budskapet, att Gud bara hade för avsikt, att pröva Hans villighet, att uthärda härvidlag. rätt

(37)Satan sade åt Kristus, att Han förvisso skulle träda in på den blodstänkta stigen, men att inte vandra på den. Nej, i likhet med Abraham skulle Han prövas, för att bevisa Sin fullödiga lydnad. Han hävdade också, att han var den ängel, som hejdade Abrahams knivstick, då han skulle offra Isak. Nu hade han kommit, för att rädda Jesu liv; att det var onödigt för Honom, att stå ut med den smärtsamma hungern och svältdöden; och att han skulle bistå Honom med, att förverkliga frälsningsplanen. rätt

(37)Guds Son vände ryggen åt alla de här snärjande frestelserna, och framhärdade i Sin avsikt, att i varje enskildhet, anda och bokstav utföra den plan, som hade utformats för det fallna släktets återställning. Dock hade Satan en uppsjö frestelser beredda, för att lura Kristus i fällan, och vinna övertag över Honom; i fall han misslyckades med en frestelse, tänkte han prova en annan. Han trodde på framgång, eftersom Kristus hade ödmjukat Sig som människa. Han smickrade sig med, att hans påtagna yttre som himmelsk ängel inte skulle genomskådas. Han låtsades, att betvivla Kristi gudomlighet på grund av Hans utmärglade gestalt och otrevliga omgivningar. rätt

(38)Kristus visste, att Han genom att iföra Sig människans natur, skulle Han till det yttre inte vara likställd Himmelens änglar. Satan betonade, att om Han verkligen vore Guds Son, skulle Han inför honom bevisa Sitt upphöjda jag. Han nalkades Kristus med frestelser på aptitens område. Härvidlag hade han besegrat Adam, och han hade behärskat hans ättlingar. Genom eftergifter för aptiten, hade han kommit dem, att provocera Gud med sin syndighet, tills deras brott hade antagit sådana proportioner, att Herren utplånade dem från jordytan med Syndaflodens vatten. rätt

(38)Under Satans personliga frestelser, lät Israels barn aptiten styra över förnuftet, och genom släpphänthet på den punkten förleddes de till allvarliga synder, som väckte Guds vrede mot dem, och så föll de i ödemarken. Han menade, att han skulle kunna betvinga Kristus med samma frestelse. Satan sade åt Kristus, att en av de upphöjda änglarna hade fördrivits till jorden, att Jesu yttre antydde, att Han i stället för att vara Himmelens kung, var den fallne ängeln, och att detta förklarade Hans utmärglade och stressade yttre. rätt

(38)Sedan riktade Han Kristi uppmärksamhet på sitt eget trevliga yttre, som var klätt med ljus och verklig styrka. Han hävdade sig vara en budbärare personligen utskickad från Himmelens tron, och lät göra gällande, att det var hans rätt, att av Kristus kräva bevis för, att Han var Guds Son. Satan skulle gladeligen ha betvivlat, om han kunnat, orden kommande från Himmelen till Guds Son vid Hans dop. Han bestämde sig för, att besegra Kristus och, om möjligt, säkra sitt eget rike och liv. Hans första frestelse mot Kristus gällde aptiten. På den punkten hade han vunnit nästan fullständig kontroll över världen, och hans frestelser var så anpassade till Kristi omständigheter och omgivningar, att hans frestelser gällande aptiten nära nog var oemotståndliga. rätt

(39)Kristus kunde ha utverkat ett mirakel för egen del; men det skulle inte ha stämt överens med frälsningsplanen. De många miraklen under Kristi liv visar Hans makt, att utverka mirakler till förmån för den lidande mänskligheten. Med ett nåderikt mirakel gav Han vid ett tillfälle mat åt fem tusen med fem bröd och två små fiskar. Sålunda ägde Han förmågan, att utverka ett mirakel, och avhjälpa den egna hungern. Satan smickrade sig med, att han kunde förmå Kristus till, att betvivla orden förkunnade från Himmelen vid Hans dop. Om han kunde få Honom, att ifrågasätta Sin identitet som Son, och tvivla på sanningen hos det av Fadern talade ordet, skulle han avgå med en stor seger. rätt

(39)Han fann Kristus i den sterila ödemarken utan sällskap, utan mat och i verkligt lidande. Hans omgivningar var väldigt nedstämmande och motbjudande. Satan påstod för Kristus, att Gud inte skulle lämna Sin Son i det här tillståndet, med avsaknad och lidande. Han hoppades, att han skulle minska Kristi förtroende för Fadern, som hade låtit Honom hamna i det här läget, med ytterligt lidande i ödemarken, där inga människor hade rört sig. Satan hoppades kunna ingjuta tvivel på Faderns kärlek i Kristi sinne och att Han, under trycket från missmod och ytterlig hunger, skulle begagna Sin mirakulösa kraft å Sina egna vägnar, och avlägsna Sig ur Sin himmelske Faders händer. Det här var verkligen en frestelse för Kristus. Men Han övervägde den inte ens för ett ögonblick. Han betvivlade inte det minsta Sin himmelske Faders kärlek, fastän Han dignade under en outtrycklig ångest. Satans frestelser, fastän skickligt utformade, rubbade inte Guds käre Sons redbarhet. Hans bestående förtroende för Fadern var orubbligt. rätt

(40)Jesus nedlät Sig inte till, att för fienden redogöra för, hur Han var Guds Son, och hur Han skulle agera som sådan. På oförskämt, retsamt sätt framhöll Satan Kristi aktuella svaghet och plågade uttryck i kontrast till sin egen styrka och härlighet. Han retade Kristus för, att vara en usel representant för änglarna och än mindre deras upphöjde Överbefälhavare, den erkände Kungen vid kungahovet, och att hans nuvarande utseende tydde på, att Han var övergiven av Gud och människor. Han sade, att om Kristus verkligen var Guds Son, Himmelens monark, skulle Han äga lika stor makt som Gud, och att han kunde bevisa detta och mildra Sin hunger, genom att åstadkomma ett underverk, genom att förändra stenen någon halvmeter bort från fötterna till bröd. Satan lovade, att om Kristus ville göra det, skulle han genast ge upp sina krav på överhöghet, och att striden mellan honom och Kristus skulle vara avslutad för gott. rätt

(40)Kristus tycktes inte ens märka de hånfulla kommentarerna från Satan. Han lät Sig inte retas till, att visa prov på Sin makt, utan stod milt ut med oförskämdheterna, utan att hämnas. De från Himmelen uttalade orden vid Hans dop utgjorde ett dyrbart belägg för, att Fadern hade godkänt Hans handlande för frälsningsplanens framgång, som människans ersättare och borgensman. Skyarna, som delade sig, och den himmelska duvans nedstigande, försäkrade, att Fadern tänkte förena Sin makt i Himmelen med Sonens på jorden, för att rädda människan från Satans herravälde, och att Gud godkände Kristi ansträngningar, att förena jorden med Himmelen, och den begränsade människan med den obegränsade Guden. rätt

(41)Tecknen från Fadern var sannerligen dyrbara för Guds Son under alla Hans svåra lidanden, liksom under den ohyggliga konflikten med upprorsmännens hövding. Och under Guds prövning i ödemarken, och under hela Sin tjänstgöring, försökte Han aldrig, att överbevisa Satan om Sin makt, som världens Frälsare. Satan hade tillräckliga bevis för Hans upphöjda ställning. Hans ovilja, att erkänna den ära, som tillkom Jesus, och att visa underkastelse som underlydande, utvecklades till uppror mot Gud, och stängde honom ute ur Himmelen. rätt

(41)Det ingick ej i Kristi uppdrag, att använda Sin gudomliga kraft för egen fördel, för att slippa lidande. Detta hade Han frivilligt tagit på Sig. Han hade nedsänkt Sig till, att iföra Sig människans natur, och det var meningen, att Han skulle känna av den mänskliga familjens obehag, sjukdomar och trångmål. Han skulle inte utöva underverk för eget vidkommande; Han kom, för att rädda andra. Meningen med Hans uppdrag var, att föra med Sig välsignelser, hopp och liv till de hemsökta och förtryckta. Han skulle bära den lidande mänsklighetens bördor och sorger. rätt

(42)Fastän Kristus led av de svåraste hungerkänslor, stod Han emot frestelsen. Han stötte bort Satan med samma Skriftens ord, som Han hade gett till Mose, att upprepa för det upproriska Israel, då deras kosthåll inskränktes, och de fordrade kötträtter ute i vildmarken: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.’” {Matteusevangeliet 4:4, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Genom detta tillkännagivande, liksom genom Sitt goda föredöme, ville Kristus visa människan, att hunger efter kroppslig föda inte var den värsta olycka, som kunde drabba henne. Satan smickrade våra första föräldrar med, att ätandet av den av Gud förbjudna frukten skulle bringa dem stora fördelar, och skulle vara en livförsäkring – raka motsatsen till det, som Gud hade förklarat för dem: ”men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.’” {Första Moseboken 2:17.} Om Adam hade varit lydig, skulle han inte ha erfarit vare sig avsaknad, sorg, eller död. rätt

(42)I fall folket, som levde före Syndafloden, hade varit lydiga mot Guds ord, skulle de inte ha måst omkomma i flodens vatten. Därest israeliterna hade åtlytt Guds ord, skulle Han ha tilldelat dem särskilda välsignelser. Men de kom på fall, därför att de gav efter för aptit och lidelse. De vägrade, att rätta sig efter Guds ord. Eftergivenhet för en förvrängd aptit kom dem att begå talrika och svåra synder. Om de hade gjort Guds krav till ledstjärna, och ställt sina kroppsliga behov i skymundan, i lydnad för Guds val av rätt föda åt dem, skulle inte en enda av dem ha avlidit i ödemarken. De skulle ha inrättat sig i Kanaans förträffliga land – ett heligt, lyckligt folk utan sjuklingar i alla sina stammar. rätt

(43)Världens Frälsare blev till synd för släktets skull. Genom att bli människans ersättare, gav Kristus ej prov på Sin makt som Guds Son; utan inordnade Sig i människornas led. Han skulle utstå frestelsens prövning som människa, i människans ställe, under de vanskligaste omständigheter, och lämna efter Sig ett exempel på tro och fullständig förtröstan på Sin himmelske Fader. Kristus visste, att Fadern skulle ge Honom mat, då det skulle tjäna Hans ära. Han skulle inte under detta verkliga eldprov, då hungern pressade Honom besinningslöst, i förväg minska den för Honom bestämda prövningen en enda gnutta, genom att bruka Sin gudomliga makt. rätt

(43)Den fallna människan saknade, då hon hamnade i trångmål, förmågan, att utföra mirakler för sin egen skull, för att rädda sig själv från smärta eller ångest eller att ge sig själv seger över sina fiender. Det var Guds avsikt, att pröva och skärskåda människosläktet och ge dem tillfälle till, att utveckla karaktären genom att ofta föra dem in i prövande lägen, för att utröna deras tro och tillit till Hans kärlek och makt. Kristi liv var ett fullkomligt mönster. Han lärde ständigt, genom Sitt exempel och Sin undervisning, att människan var beroende av Gud, och att hon skulle tro och lita på Honom. rätt

(43)Kristus visste, att Satan var en lögnare från begynnelsen, och det krävdes stark självbehärskning, för att lyssna till denne förolämpande bedragares förslag och inte genast tillrättavisa hans djärva påståenden. Satan väntade sig, att Guds Son, i Sin extrema svaghet och vånda i anden, skulle ge honom en möjlighet till övertag över Honom, genom att provocera Honom till, att ge Sig in i en kontrovers med honom. Han ämnade förvränga Kristi ord och göra anspråk på fördelar och kalla till sin hjälp sina fallna änglar, för att de skulle använda sina yttersta krafter, för att få Honom att backa och besegra Honom. rätt

(44)Världens Frälsare hade inlät Sig ej på diskussion med Satan, som hade blivit utvisad från Himmelen, därför att han inte längre var värdig en plats där. Den, som kunde påverka Guds änglar mot deras Högste Härskare och mot Hans Son, deras älskade befälhavare, och vinna deras sympati för sig själv, var i stånd till vilket bedrägeri som helst. I fyra tusen år hade han fört krig mot Guds regering och hade inte förlorat något av sin skicklighet eller förmåga, att fresta och bedra. rätt

(44)Eftersom den fallna människan inte kunde besegra Satan med sin mänskliga styrka, kom Kristus från Himmelens kungliga hov, för att hjälpa henne med Sin mänskliga och gudomliga styrka i förening. Kristus visste, att Adam i Eden, med sina överlägsna fördelar, skulle ha kunnat motstå Satans frestelser och besegra honom. Han visste också, att det inte var möjligt för människan utanför Eden, skild från Guds ljus och kärlek sedan syndafallet, att motstå frestelser i sin egen kraft. För att ge människan hopp, och för att rädda henne från fullständig undergång, ödmjukade Han Sig och antog människans natur, så att Han med Sin gudomliga kraft i förening med det mänskliga skulle kunna nå människan, där hon är. Han skaffade åt Adams fallna söner och döttrar den styrka, som det är omöjligt för dem att säkra själva, så att de i Hans namn skulle kunna övervinna Satans frestelser. rätt

(45)Genom att iföra Sig det mänskliga, nalkas Guds upphöjde Son människan, för att stå som syndarens ställföreträdare. Han identifierar sig med människornas lidanden och bedrövelser. Han frestades i alla avseenden, såsom människan frestas, för att veta, hur Han skall bistå dem, som skulle komma att frestas. Kristus segrade för syndarens skull. rätt

(45)I en nattlig syn såg Jakob jorden förbunden med Himmelen genom en stege, som sträckte sig till Guds tron. Han såg Guds änglar, klädda i himmelskt klara kläder, färdas ned från Himmelen och upp till Himmelen på denna lysande stege. Nedersta delen av stegen vilade på jorden, medan dess topp nådde upp till de högsta Himlarna och vilade på Jehovas tron. Strålglansen från Guds tron sken ned på denna stege och återspeglade ett ljus av outsäglig härlighet på jorden. Denna stege representerade Kristus som hade öppnat sambandet mellan jorden och Himmelen. rätt

(45)I Kristi förödmjukelse steg Han ned till djupet av mänskligt elände i sympati och medlidande med den fallna människan, vilket för Jakob representerades av ena änden av stegen, som vilade på jorden, medan toppen av stegen, som sträcker sig till Himmelen, representerar Kristi gudomliga kraft, som fattar den Oändlige och på så sätt förbinder jorden med Himmelen, och den begränsade människan med den obegränsade Guden. Genom Kristus öppnas kommunikationen mellan Gud och människan. Änglar kan färdas fram och tillbaka från Himmelen till jorden med kärleksbudskap till den fallna människan och betjäna dem, som skall bli frälsningens arvingar. Det är endast tack vare Kristus, som de himmelska budbärarna bistår människor. rätt

(45)Adam och Eva i Eden placerades under högst gynnsamma omständigheter. Det var deras privilegium, att ha gemenskap med Gud och änglar. De var utan syndens fördömelse. Guds och änglarnas ljus var med dem och runt omkring dem. Upphovet till deras existens var deras lärare. Men de föll för den listige fiendens makt och frestelser. I fyra tusen år hade Satan verkat mot Guds regering, och han hade vunnit styrka och erfarenhet genom beslutsam övning. rätt

(46)Fallna människor hade inte samma fördelar som Adam i Eden. De hade varit skilda från Gud i fyra tusen år. Visheten, att förstå och förmågan, att motstå frestelser, hade blivit mindre och mindre, tills Satan tycktes regera oinskränkt på jorden. Aptit och lidelse, kärlek till världen och förmätna synder var de stora grenar av ondskan, ur vilka varje slag av brott, våld och korruption växte. Satan besegrades i sin föresats, att besegra Kristus på aptitens punkt. Och här i öknen vann Kristus seger för släktet på aptitens punkt, vilket gjorde det möjligt för människan, att i all framtid i Hans namn övervinna begärets styrka för sin egen skull. rätt

(46)Dock var Satan ovillig, att upphöra med sina ansträngningar, förrän han hade försökt varje utväg, att vinna seger över världens Förlossare. Han visste, att för honom själv stod allt på spel, om han eller Kristus skulle segra i striden. Och för att imponera på Kristus med sin överlägsna styrka, förde han Honom till Jerusalem och satte Honom på en av templets tinnar och fortsatte, att ansätta Honom med frestelser. Han begärde åter av Kristus, att om Han verkligen var Guds Son, skulle Han ge honom bevis för det, genom att störta Sig ned från den svindlande höjd, som han hade placerat Honom på. Han uppmanade Kristus, att visa Sin tillit till Sin Faders bevarande omsorg, genom att kasta Sig ned från templet. rätt

(47)I sin första frestelse på aptitens område, hade Satan försökt, att insinuera tvivel beträffande Guds kärlek till och omsorg om Kristus som Sin Son, genom att framställa Hans omgivning och Hans hunger som ett bevis på, att Han inte var välvilligt inställd till Gud. Han misslyckades med detta. Därefter försökte han, att dra nytta av den tro och fullkomliga tillit, som Kristus hade visat sin himmelske Fader, för att driva Honom till förmätenhet. ”’Är du Guds Son, så kasta dig ner härifrån! Det står skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, och De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.’” Genast svarade Jesus: ”Det är sagt: Du skall inte fresta Herren din Gud.” {Lukasevangeliet 4:9-11; 12, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} rätt

(47)Förmätenhetens synd ligger nära vid sidan av dygden fullkomlig tro och förtröstan på Gud. Satan smickrade sig själv med, att han kunde dra fördel av Kristi mänsklighet, för att driva Honom över gränsen mellan förtröstan och förmätenhet. På denna punkt förliser många själar. Satan försökte, att bedra Kristus genom smicker. Han erkände, att Han hade haft rätt i öknen, i Sin tro och förtröstan på, att Gud var Hans Fader under de mest prövande omständigheter. Han uppmanade sedan Kristus, att ge honom ytterligare ett bevis på Sitt fullständiga beroende på Gud, ett till bevis för Sin tro på, att Han var Guds Son, genom att kasta Sig från templet. Han sade till Kristus, att om Han verkligen var Guds Son, hade Han inget att frukta, för änglar fanns till hands, för att skydda Honom. Satan visade, att han förstod Skrifterna genom sitt bruk av dem. rätt

(48)Världens Återlösare vacklade inte från Sin redbarhet och visade, att Han ägde fullkomlig tro på Sin Faders utlovade omsorg. Han ville inte utsätta Sin Faders trofasthet och kärlek för onödig prövning, även om Han var i händerna på en fiende och försatt i en situation av yttersta svårighet och fara. Han ville inte på Satans inrådan fresta Gud, genom att förmätet experimentera med Hans försyn. Satan hade citerat ett Skriftställe, som verkade lämpligt för tillfället, i hopp om, att fullborda sin avsikt, genom att tillämpa dem på vår Frälsare vid denna särskilda tilldragelse. rätt

(48)Kristus visste, att Gud verkligen kunde skydda Honom, om Han hade krävt, att Han skulle kasta Sig ut från templet. Men att göra detta, utan att ha bett om det, och att experimentera med sin Faders beskyddande omsorg och kärlek, därför att Satan lockade Honom till det, skulle inte visa Hans styrka i tron. Satan var väl medveten om, att i fall Kristus, utan att Hans Fader bett Honom om det, kunde förmås till, att kasta Sig ut från templet, för att bevisa Sitt anspråk på Sin himmelske Faders beskyddande omsorg, skulle Han med själva handlingen visa svagheten hos Sin mänskliga natur. rätt

(48)Kristus gick segrande ur den andra frestelsen. Han visade fullkomlig tillit till och förtröstan på Sin Fader under Sin svåra konflikt med den mäktige fienden. Vår Återlösare har i den seger, som här vanns, lämnat människan ett fullkomligt mönster och visat henne, att hennes enda trygghet består i fast förtröstan på och orubblig tillit till Gud i alla prövningar och faror. Han vägrade, att ta Sig friheter med Sin Faders barmhärtighet, genom att utsätta Sig Själv för en fara, som skulle göra det nödvändigt för Hans himmelske Fader, att visa Sin makt, att rädda Honom från fara. Detta skulle ha varit, att våldföra sig på försynen för egen del, och Han skulle då inte ha lämnat åt Sitt folk ett fullkomligt exempel på tro och fast förtröstan på Gud. rätt

(49)Satans syfte med, att fresta Kristus, var att leda Honom till djärv förmätenhet och att visa mänsklig svaghet, som inte skulle göra Honom till ett fullkomligt mönster för Sitt folk. Han trodde, att om Kristus icke skulle uthärda provet från Djävulens frestelser, skulle släktet inte gå att återlösa, och att hans makt över dem skulle bli fullständig och oåterkallelig. rätt

(49)Kristi förödmjukelse och plågsamma lidanden i frestelsens öken var för människosläktets skull. I Adam gick allt förlorat genom överträdelse. Kristus var människans enda hopp om återställelse till Guds ynnest. Människan hade skilt sig så kraftigt från Gud genom överträdelse av Hans lag, att hon inte kunde förödmjuka sig inför Gud i någon grad, som stode i proportion till omfattningen av hennes synd. Guds Son kunde till fullo förstå överträdarens försvårande synder, och i Sin syndfria karaktär var det endast Han, som kunde bringa en godtagbar försoning för människan, genom att lida den plågsamma känslan av Faderns missnöje. Guds Sons sorg och ångest över världens synder stod i proportion till Hans gudomliga förträfflighet och renhet, såväl som till brottets omfattning. rätt

(49)Kristus var vårt föredöme i allt. När vi ser Hans förödmjukelse i den långa prövningen och fastan, för att övervinna aptitens frestelse för vår skull, skall vi lära oss, att övervinna frestelse. Om begärets makt är så stark över den mänskliga familjen och dess eftergivenhet så fruktansvärd, att Guds Son underkastade Sig ett sådant prov, hur viktigt är det då inte att vi känner nödvändigheten av, att ha begäret under förnuftets kontroll! Vår Frälsare fastade i nästan sex veckor, för att Han skulle kunna vinna seger åt människan på aptitens punkt. Hur kan bekännande kristna, med upplysta samveten och med Kristus framför sig som förebild, ge efter för de begär, som har ett försvagande inflytande på kropp och själ? Det är ett smärtsamt faktum, att njutningsfyllda vanor på bekostnad av hälsa och moralisk kraft för närvarande håller en stor del av den kristna världen i slaveriets bojor. rätt

(50)Många, som bekänner sig till gudsfruktan, frågar inte efter orsaken till Kristi långa period av fasta och lidande i öknen. Hans ångest berodde inte så mycket på hungerns kval, som på Hans känsla av det fruktansvärda resultatet för släktet av, att ge efter för aptit och lidelse. Han visste, att begäret skulle bli människans avgud och leda henne till, att glömma Gud och stå i vägen för hennes frälsning. rätt

(50)Vår Frälsare visade fullkomlig tillit till, att Hans himmelske Fader inte skulle låta Honom frestas mer, än vad Han skulle ge Honom styrka till att uthärda, utan att Han skulle göra Honom till segrare, om Han tålmodigt uthärdade det prov, som Han utsattes för. Kristus hade inte av egen vilja försatt Sig Själv i fara. Gud hade tillåtit Satan, att tills vidare ha denna makt över Hans Son. Jesus visste, att om Han bevarade Sin ostrafflighet i denna ytterst prövande situation, skulle en Guds ängel sändas, för att hjälpa honom, om det inte fanns någon annan utväg. Han hade antagit mänsklig gestalt och var släktets representant. rätt

(51)Satan insåg, att han inte kom någon vart med Kristus under Hans andra, stora frestelse. ”Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen och sade: ’Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig.”’ {Verserna 5-7.} rätt

(51)Under de två första stora frestelserna, hade Satan inte uppenbarat sina sanna avsikter eller sin karaktär. Han påstod sig vara en upphöjd budbärare från Himmelens hov, men nu kastade han av sig sin förklädnad. I en panoramavy framställde han inför Kristus alla världens riken i det mest tilltalande ljus, medan han gjorde anspråk på, att vara världens furste. rätt

(51)Denna sista frestelse var den mest lockande av de tre. Satan visste, att Kristi liv måste vara fyllt av sorg, svårigheter och konflikter. Och han trodde, att han kunde dra fördel av detta faktum, för att muta Kristus till, att ge upp Sin ostrafflighet. Satan använde all sin kraft, för att göra denna sista frestelse verksam; ty denna sista ansträngning skulle avgöra, vem som skulle segra. Han gjorde anspråk på världen som sin, och att han var furste över luftens härsmakt. Han tog med Jesus upp på toppen av ett väldigt högt berg och presenterade sedan för Honom i en panoramavy alla världens riken, som så länge hade varit under hans herravälde och erbjöd Honom dem som en enda stor gåva. Han sade till Kristus, att Han kunde komma i besittning av alla dessa riken utan lidande eller fara. Satan lovade, att ge ifrån sig sin spira och sitt herravälde och göra Kristus till den rättmätige Härskaren, för en ynnest från Honom. Allt, vad han begärde i gengäld, för att överlämna åt Honom världens riken, som den dagen framlades för Honom, var att Kristus skulle visa honom vördnad som för en överordnad. rätt

(52)Jesu blick vilade för ett ögonblick på den härlighet, som presenterades för Honom. Men Han vände Sig bort och vägrade, att se på det förtrollande skådespelet. Han ville inte äventyra Sin orubbliga ostrafflighet, genom att dagtinga med frestaren. Då Satan bad om tillbedjan, väcktes Kristi gudomliga förbittring, och Han kunde inte längre tolerera hans hädiska övermod, eller ens tillåta honom, att stanna kvar i Sin närhet. Här utövade Kristus Sin gudomliga myndighet och befallde Satan, att upphöra: ”’Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’” {Matteusevangeliet 4:10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Satan hade i sitt högmod och sin arrogans förklarat sig vara världens rättmätige och ständige härskare, ägare av alla dess rikedomar och härlighet, och gjorde anspråk på vördnad från alla, som levde i den, som om han hade skapat världen och allt, som fanns i den. Han sade till Kristus: ”’Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill.” {Lukasevangeliet 4:6.} Han bemödade sig om, att ingå ett särskilt avtal med Kristus, för att genast överlämna hela sitt påstådda rike till Honom, om Han bara ville tillbe honom. rätt

(52)Denna förolämpning mot Skaparen fick Guds Son, att i förtrytelse tillrättavisa och sända bort honom. Satan hade smickrat sig själv under sin första frestelse med, att han så väl hade dolt sin sanna karaktär och sina avsikter, att Kristus inte hade känt igen honom som den fallne upprorshövdingen, som Han hade besegrat och fördrivit från Himmelen. Orden om avlägsnande från Kristus, ”’Gå bort, Satan!”, visade, att han hade känts igen från första början, och att alla hans konstfärdigheter hade misslyckats mot Guds Son. Satan visste, att om Jesus skulle dö, för att återlösa människan, skulle hans makt upphöra efter en tid, och han skulle bli tillintetgjord. Därför var det hans utstuderade plan, att om möjligt förhindra fullbordandet av det stora verk, som hade påbörjats av Guds Son. Om planen för människans återlösning skulle misslyckas, skulle han behålla det rike, som han då gjorde anspråk på, och om han skulle lyckas, smickrade han sig själv med, att han skulle regera i opposition mot Himmelens Gud. rätt

(53)Då Jesus lämnade Himmelen och lade ifrån Sig Sin makt och härlighet där, jublade Satan. Han trodde, att Guds Son hade överlämnats i hans våld. Frestelsen överrumplade det heliga paret i Eden så enkelt, att han hoppades, att han med sin sataniska list och makt skulle kunna störta till och med Guds Son och därigenom rädda sitt eget liv och rike. Om han kunde fresta Jesus till, att avvika från Guds vilja, som han hade gjort i sin frestelse med Adam och Eva, då skulle hans mål vara uppnått. rätt

(53)Den tid skulle komma, då Jesus skulle återlösa Satans besittning, genom att ge Sitt eget liv, och efter en tid skulle alla i Himmelen och på jorden underordna sig Honom. Han var orubblig. Han valde detta lidandes liv, denna vanhedrande död, och på det sätt, som Hans Fader hade bestämt, skulle Han bli rättmätig härskare över jordens riken och få dem överlämnade i Sina händer som en evig egendom. Satan kommer också att överlämnas i Hans händer, för att tillintetgöras genom döden, för att aldrig mer förarga Jesus eller de heliga i härligheten. rätt

(54)Jesus sade till den sluge fienden: ”’Gå bort, Satan! Ty det står skrivet:Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’” Satan hade bett Kristus om, att ge honom bevis för, att Han var Guds Son, och han fick i det här fallet de bevis han hade bett om. På Kristi gudomliga befallning var han tvungen att lyda. Han blev avvisad och tystad. Han hade ingen kraft till, att stå emot det tvingande fördrivandet. Han tvingades ögonblickligen, att utan ett ord till upphöra och lämna världens Återlösare. rätt

(54)Satans hatiska närvaro drogs tillbaka. Enviget var avslutat. Genom omätbart lidande var Kristi seger i öknen lika fullständig som Adams misslyckande. Och för en tid stod Han befriad från Sin mäktige motståndare och hans legioner med änglar. rätt

(54)Slutet på Kristi Frestelse
Då Satan hade upphört med sina frestelser, lämnade han Jesus för en liten tid. Fienden var besegrad, men striden hade varit lång och ytterst påfrestande, och Kristus var utmattad och nära att svimma. Han föll till marken, som om Han var döende. Himmelska änglar, som hade böjt sig för Honom vid det kungliga hovet och som med intensivt och smärtsamt intresse hade betraktat sin älskade befälhavare och med förvåning hade bevittnat den fruktansvärda strid Han hade gått igenom, kom nu och betjänade Honom. De beredde Honom mat och styrkte Honom, ty Han låg där som en död. Änglarna fylldes av häpnad och vördnad, eftersom de visste, att världens Återlösare hade gått igenom outsägligt lidande, för att uppnå människans återlösning. Han, som var jämlik med Gud vid det kungliga hovet, var inför dem utmärglad efter nästan sex veckors fasta. Tillbakadragen och ensam, hade Han förföljts av upprorsledaren, som hade fördrivits från Himmelen. Han hade uthärdat en mer närgången och svår prövning, än vad som någonsin skulle komma att drabba människan. Striden mot mörkrets makt hade länge och intensivt prövat Kristi mänskliga natur i Hans svaga och lidande tillstånd. Änglarna kom med budskap om kärlek och tröst från Fadern och en försäkran om, att hela Himmelen hade triumferat genom den fullständiga seger, Han hade vunnit för människan. rätt

(55)Kostnaden för människosläktets återlösning kan aldrig helt inses, förrän de återlösta står hos Återlösaren vid Guds tron. Och eftersom de har förmåga, att uppskatta värdet av odödligt liv och den eviga belöningen, kommer de att låta segerns sång och den odödliga triumfen ljuda: ”de sade med hög röst: ’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.’ Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.’” {Uppenbarelseboken 5:12-13.} rätt

(55)Även om Satan hade misslyckats i sina starkaste ansträngningar och i sina mäktigaste frestelser, hade han ändå inte gett upp hoppet om, att han någon gång i framtiden skulle kunna lyckas i sina ansträngningar. Han såg fram emot den tid, då Kristus skulle verka, då skulle han få tillfälle till, att pröva sina knep mot Honom. Satan lade sina planer, för att förblinda judarnas, Guds utvalda folks, förstånd, så att de inte skulle urskilja världens Återlösare i Kristus. Han trodde, att han kunde fylla deras hjärtan med avund, svartsjuka och hat mot Guds Son, så att de inte skulle ta emot Honom, utan göra Hans liv på jorden så bittert som möjligt. rätt

(56)Satan rådgjorde med sina änglar om, hur de skulle gå tillväga, för att hindra folket från, att tro på Kristus som den Messias, som judarna så länge hade väntat på. Han var besviken och ursinnig över, att han inte hade övervunnit Jesus under de mångahanda frestelserna i öknen. Han tänkte, att om han kunde inspirera Kristi eget folks hjärtan till otro på, att Han var den Utlovade, skulle han kunna avskräcka Jesus i Hans mission och säkra judarna som sina ombud, för att genomföra hans avsikter. rätt

(56)Satan kommer till människan med sina frestelser som en ljusets ängel, såsom han kom till Kristus. Han har verkat, för att föra människan in i ett tillstånd av fysisk och moralisk svaghet, så att han lätt kan övervinna henne och sedan triumfera över hennes undergång. Och han har lyckats locka människan till, att tillfredsställa aptiten, oavsett resultatet. Han vet fullt väl, att det är omöjligt för människan, att fullgöra sina förpliktelser mot Gud och sina medmänniskor, så länge som hon försvagar de förmågor, som Gud har gett henne. Hjärnan är kroppens huvudsäte. Om förnimmelseförmågan blir avtrubbad genom omåttlighet av något slag, kan man inte urskilja eviga ting. rätt

nästa kapitel